När jag tänker på döden så tänker jag på vilka småsaker man hakar upp sig på. Och att man inte reder upp dem eller söker hjälp för det om man inte kan reda upp det själv.
Tänker på mina ex som jag är mina ex och kommer aldrig bli något annat. Visst jag och senaste exet trodde vi hade förhastat oss när vi separerade men det tog bara 2 veckor så insåg vi att vi gjort rätt.
Men mina ex betydde något värdefullt för mig då jag var tillsammans med dem och de kommer alltid att finnas kvar i mitt minne och därmed mitt liv. Jag bryr mig om dem fortfarande förutom en fast han har också rätt till ett bra liv. Även om jag inte vill träffa honom igen.
Att jag bryr mig om dem betyder inte att jag åtrår dem utan bryr mig mer om dem som min syskon, jag kommer att skicka julkort och födelsedageskort till dem. Men jag får ändå dåligt samvete om jag skickaar ett vänskapligt sms till dem. Jag skulle kunna ha en jul som i filmen: Tomten är far till alla barn. Men tror få skulle vilja det! =D
lördag 2 november 2013
Döden
Jag har haft turen att inte mista någon jättenära så jag kan inte förstå hur det känns när någon i sin närhet går bort. Jag är så naiv så jag inbillar mig att den sorg det ger inte är så farligt, att jag är så stark så jag kommer att komma över smärtan sorgen ger rätt snabbt. Märkligt att jag tänker så då jag gråter när jag tittar på tvn eller hör om andra som har det svårt. Det måste vara ett skydd på något sätt. Att inbilla mig att jag är så stark så jag behöver ingen, jag klarar mig bra själv och behöver ingen. Det är ingen som behöver ställa upp på mig för det är det ingen som har gjort hittills. Men jag har aldrig eller väldigt sällan bett om hjälp så varför skulle någon då ställa upp på mig?
Det finns några jag kan ringa om jag behöver prata och det är ju det som är att ställa upp - att lyssna. Jag har inte behövt någon större hjälp, när jag var nere förra året så inbillade jag mig att jag klarade mig själv. JAG behöver ingen hjälp och behövde ingen terapi! Skulle JAG sitta och snacka om mina känslor med en främmande människa?! NÄÄE
Men som tur var så insåg jag att jag visst behövde det och skulle behövt det tidigare. Kanske något jag ångrar att jag inte gjorde tidigare men vad hjälper det att ångra sig något?
Det finns några jag kan ringa om jag behöver prata och det är ju det som är att ställa upp - att lyssna. Jag har inte behövt någon större hjälp, när jag var nere förra året så inbillade jag mig att jag klarade mig själv. JAG behöver ingen hjälp och behövde ingen terapi! Skulle JAG sitta och snacka om mina känslor med en främmande människa?! NÄÄE
Men som tur var så insåg jag att jag visst behövde det och skulle behövt det tidigare. Kanske något jag ångrar att jag inte gjorde tidigare men vad hjälper det att ångra sig något?
Tankar på liv och död
Att titta på cancergalan i dag fick mig att tänka på livet och döden ett tag. Pratade med syrran om vad de flesta ångrar sig att de inte gjort när de är nära döden. Hon hade läst någon lista på vad de vanligaste sakerna. Det viktigaste var att man ångrar att man inte levt sitt liv som man ville själv utan att man levt sitt liv som andra velat. Hemskt! Men mycket av det måste väl bero på ödet, saker som påverkar att man inte kan leva som man kanske skulle vilja men som ändå ger så mycket så det är värt att man inte lever som man kanske hade som sin barndomsdröm...
Vi kom in på julen och pratade om jul ledighet och om att det finns de som väljer att arbeta istället för att vara långledig med sina barn. Då kom vi in på listan igen att det som folk ångrade sig var att de inte varit tillräckligt med sina nära och kära mer och inte berättat/visat tillräckligt hur mycket uppskattat dem. Vi tar för mycket för givet...
Jag tycker att vi ska fira Thanks giving eller en egen typ, som att ge uppskattning till våra nära och kära. Kanske skicka ett litet sms till de vi bryr oss om. Det borde man kanske göra varje vecka men det finns väl risk att det blir lite obetydelselöst då.
Just nu ångrar inte jag något, jag är rätt nöjd med mitt liv som helhet. Finns kanske saker jag velat haft annorlunda men vissa av de sakerna har jag inte kunnat styra över. Genom att ångra något så mår jag dåligt, ger mig dåligt samvete så därför så försöker jag så snabbt som möjligt reda ut saker som jag ställer till med.
Vi kom in på julen och pratade om jul ledighet och om att det finns de som väljer att arbeta istället för att vara långledig med sina barn. Då kom vi in på listan igen att det som folk ångrade sig var att de inte varit tillräckligt med sina nära och kära mer och inte berättat/visat tillräckligt hur mycket uppskattat dem. Vi tar för mycket för givet...
Jag tycker att vi ska fira Thanks giving eller en egen typ, som att ge uppskattning till våra nära och kära. Kanske skicka ett litet sms till de vi bryr oss om. Det borde man kanske göra varje vecka men det finns väl risk att det blir lite obetydelselöst då.
Just nu ångrar inte jag något, jag är rätt nöjd med mitt liv som helhet. Finns kanske saker jag velat haft annorlunda men vissa av de sakerna har jag inte kunnat styra över. Genom att ångra något så mår jag dåligt, ger mig dåligt samvete så därför så försöker jag så snabbt som möjligt reda ut saker som jag ställer till med.
Jobbig höst - so far
Tiden efter semestern var bra, sen fick jag veta att vi skulle gå till bup ca 1/v fram till sommaren med sonen av diverse orsaker. Vilket var som att få ett slag i magen - för att jag skulle vara tvungen att gå tidigare från jobbet, ta mig in till söder varje vecka och att jag misslyckas som förälder. Att vi var tvungna att göra det för sonens skull såg jag mest positivt, behöver vi stöd som föräldrar och får det är det ju jätte bra!
Det blev en ordentlig neråt svacka, jag blev förkyld efter 3 dagar, mådde riktigt dålig så jag bestämde mig för att sjukskriva mig en hel vecka på en gång, vilket jag aldrig gjort tidigare. Inte ens när jag opererade min hudcancer ens tror jag, så de som tycker att när man mår dåligt psykiskt inte är så allvarligt vet inte hur det är att må själsligt dåligt. Att bestämma sig för att inte gå till jobbet på en hel vecka gjorde att jag mådde bättre så jag övervägde starkt att sjukskriva längre om inte annat att halvtids sjukskriva mig. Men efter en veckans vila så mådde jag lite bättre men tyckte att mycket i mitt liv var skit vilket gjorde att jag mådde dåligt. Jag och min särbo bröt upp och jag kände mig fri - i men samtidigt väldigt ledsen. När jag och min särbo äntligen pratade ut ordentligt och kom fram till att vi båda ville kämpa för oss så började solen skina igen i mitt liv. Och just nu är allt bra! Jag känner att jag kan lösa alla problem som komma skall. Men det intressanta som jag insett är att det är i dag jag känner så, när det kommer att hända något tungt så kommer jag troligtvis inte känna så. Det behöver inte vara någon dödlig sjukdom som drabbar mig utan en för andra kanske bagatell men gigantisk för mig.
Detta gör att jag ser fram emot att bli utredd! En gång för alla kanske jag kan få ett lugn i min själ på något sätt, mina anti depressiva tabletter har fått mig lugnare men jag misstänker att det inte är rätt mediciner för mig i förlängningen.
Nu får det räcka för i dag! :D
Det blev en ordentlig neråt svacka, jag blev förkyld efter 3 dagar, mådde riktigt dålig så jag bestämde mig för att sjukskriva mig en hel vecka på en gång, vilket jag aldrig gjort tidigare. Inte ens när jag opererade min hudcancer ens tror jag, så de som tycker att när man mår dåligt psykiskt inte är så allvarligt vet inte hur det är att må själsligt dåligt. Att bestämma sig för att inte gå till jobbet på en hel vecka gjorde att jag mådde bättre så jag övervägde starkt att sjukskriva längre om inte annat att halvtids sjukskriva mig. Men efter en veckans vila så mådde jag lite bättre men tyckte att mycket i mitt liv var skit vilket gjorde att jag mådde dåligt. Jag och min särbo bröt upp och jag kände mig fri - i men samtidigt väldigt ledsen. När jag och min särbo äntligen pratade ut ordentligt och kom fram till att vi båda ville kämpa för oss så började solen skina igen i mitt liv. Och just nu är allt bra! Jag känner att jag kan lösa alla problem som komma skall. Men det intressanta som jag insett är att det är i dag jag känner så, när det kommer att hända något tungt så kommer jag troligtvis inte känna så. Det behöver inte vara någon dödlig sjukdom som drabbar mig utan en för andra kanske bagatell men gigantisk för mig.
Detta gör att jag ser fram emot att bli utredd! En gång för alla kanske jag kan få ett lugn i min själ på något sätt, mina anti depressiva tabletter har fått mig lugnare men jag misstänker att det inte är rätt mediciner för mig i förlängningen.
Nu får det räcka för i dag! :D
Våra egna resor
Det tog tid att komma till detta inlägg i dag, som jag hade i tankarna redan i går kväll.
Allt som skett i mitt liv genom ödet eller mina beslut känner bara JAG till - ingen annan. Ingen annan kan någonsin sätta sig in i det, jag har tänkt den tanken några gånger i mitt liv och de tankarna får mig att inse att vi är alla ensamma. Och det är lite skrämmande, även om vi har stöd så kan ingen ändå förstå mig till 100%. Nu har jag aldrig varit riktigt sjuk så jag vet inte hur det känns i det läget men jag har lätt att föreställa mig sorg mycket värre än när något händer. När det händer något som får en att känna att mattan har ryckts bort under fötterna så är man mycket starkare än man trott eller förstod efteråt. Det är väl också vår hjärnas förmåga att tänka positivt när det gäller. Eller jag vet inte...
Det är samma åt andra hållet, alla andras resor kan jag aldrig sätta mig in i även om jag kan ana hur det känns. Men vi reagerar olika på olika saker olika tidpunkter i våra liv. Jag har inbillat mig att jag kan hjälpa och ställa upp för andra då jag förstår dem men jag har inte en susning av hur andra tänker, speciellt inte om de inte delar med sig. Och ändå har jag försökt att hjälpa till och varit naiv och trott att jag vet precis hur den andra mår och att det jag säger och gör är tröstande och uppskattat. Det kan ju ha motsatt effekt - att jag uppfattas som en besserwisser och tror att jag är någon psykolog som kan hela alla. Jag kan som tur är (just nu) le åt mig själv hur naiv jag varit. Jag var säkert en frälsare i mitt tidigare liv, en sån där som fick rullstolsbundna att ställa sig upp och blinda att kunna se. :D
Men jag ler inte alltid åt mig själv för jag kommer också in i svackor då det känns som alla runt omkring mig tycker att jag är jobbig och kvävande. Och att jag inte kan någonting om någonting.
Allt som skett i mitt liv genom ödet eller mina beslut känner bara JAG till - ingen annan. Ingen annan kan någonsin sätta sig in i det, jag har tänkt den tanken några gånger i mitt liv och de tankarna får mig att inse att vi är alla ensamma. Och det är lite skrämmande, även om vi har stöd så kan ingen ändå förstå mig till 100%. Nu har jag aldrig varit riktigt sjuk så jag vet inte hur det känns i det läget men jag har lätt att föreställa mig sorg mycket värre än när något händer. När det händer något som får en att känna att mattan har ryckts bort under fötterna så är man mycket starkare än man trott eller förstod efteråt. Det är väl också vår hjärnas förmåga att tänka positivt när det gäller. Eller jag vet inte...
Det är samma åt andra hållet, alla andras resor kan jag aldrig sätta mig in i även om jag kan ana hur det känns. Men vi reagerar olika på olika saker olika tidpunkter i våra liv. Jag har inbillat mig att jag kan hjälpa och ställa upp för andra då jag förstår dem men jag har inte en susning av hur andra tänker, speciellt inte om de inte delar med sig. Och ändå har jag försökt att hjälpa till och varit naiv och trott att jag vet precis hur den andra mår och att det jag säger och gör är tröstande och uppskattat. Det kan ju ha motsatt effekt - att jag uppfattas som en besserwisser och tror att jag är någon psykolog som kan hela alla. Jag kan som tur är (just nu) le åt mig själv hur naiv jag varit. Jag var säkert en frälsare i mitt tidigare liv, en sån där som fick rullstolsbundna att ställa sig upp och blinda att kunna se. :D
Men jag ler inte alltid åt mig själv för jag kommer också in i svackor då det känns som alla runt omkring mig tycker att jag är jobbig och kvävande. Och att jag inte kan någonting om någonting.
Min resa är min och din är din! Sorg...
Tänker mer och mer på att jag aldrig kan sätta mig in i någon annan människas känsla främst sorgens känslor. Sorg innebär ju inte bara när någon gått bort utan innefattar så oändligt mycket mer tyvärr.
Det som jag tar för givet kan andra aldrig få uppleva och vice versa. Det som jag är tacksam för i dag behöver inte finnas i morgon. Man tar så mycket för givet och när det händer något känns det som det var alldeles för tidigt i ens liv. MEN varför tänker man inte på det innan detta något händer vad det än är!? Det är väl för att vår hjärna och kropp inte skulle orka med att gå och oroa sig och vara tacksam hela tiden...
Jag önskar att jag tänkte på vad jag har att vara lycklig för varje kväll innan jag somnar så jag inte glömmer det. Egentligen är väl inte kvällsbön så fel?
Jag läste Mia Thörnbloms bok om självkänsla och då skulle man tänka på 3 saker man gjort bra under dagen och det ledde till att jag insåg att jag har det rätt bra för om jag gör något bra så kommer det tillbaka om inte annat genom att jag mår bra av att visa uppskattning till andra.
En negativ och ironisk tanke: Är man trevlig då för att man är egoistisk? :)
Nu skrev jag inte det jag tänkte, snacka om att det jag tänker bara får en sekund i mitt huvud för att sen ersättas av en ny tanke som föddes av den första tanken.
Det som jag tar för givet kan andra aldrig få uppleva och vice versa. Det som jag är tacksam för i dag behöver inte finnas i morgon. Man tar så mycket för givet och när det händer något känns det som det var alldeles för tidigt i ens liv. MEN varför tänker man inte på det innan detta något händer vad det än är!? Det är väl för att vår hjärna och kropp inte skulle orka med att gå och oroa sig och vara tacksam hela tiden...
Jag önskar att jag tänkte på vad jag har att vara lycklig för varje kväll innan jag somnar så jag inte glömmer det. Egentligen är väl inte kvällsbön så fel?
Jag läste Mia Thörnbloms bok om självkänsla och då skulle man tänka på 3 saker man gjort bra under dagen och det ledde till att jag insåg att jag har det rätt bra för om jag gör något bra så kommer det tillbaka om inte annat genom att jag mår bra av att visa uppskattning till andra.
En negativ och ironisk tanke: Är man trevlig då för att man är egoistisk? :)
Nu skrev jag inte det jag tänkte, snacka om att det jag tänker bara får en sekund i mitt huvud för att sen ersättas av en ny tanke som föddes av den första tanken.
Kär
Det tog ju slut för några veckor sedan med min särbo. Nu är allt som det ska vara och lite bättre. Var nog bra med en tankeställare. Har insett att de problem som fanns är småsaker (och jag mådde inte bra just då.)
Blev så glad i går när jag tittade på tvn sent i går natt (för mig är allt efter 22 natt) och älsklingen ringde och någon sekund senare knackade han på min ytterdörr! Det tog ett tag innan polletten föll ner och jag insåg att han stod där. Han skulle ju vara hemma med sina barn och så kommer han till mig och överaskar mig! Riktig lycka! Är så glad att jag åkte in och tog en vänskaplig fika med honom för 8 månader sen!
Blev så glad i går när jag tittade på tvn sent i går natt (för mig är allt efter 22 natt) och älsklingen ringde och någon sekund senare knackade han på min ytterdörr! Det tog ett tag innan polletten föll ner och jag insåg att han stod där. Han skulle ju vara hemma med sina barn och så kommer han till mig och överaskar mig! Riktig lycka! Är så glad att jag åkte in och tog en vänskaplig fika med honom för 8 månader sen!
Jag opålitlig?
Så uppfattas jag säkert, har nog gjort många vänner fundersamma! Jag brukar själv tycka att vissa vänner är lite märkliga då de hör av sig och är jätte intensiva en period för att sen inte höra av sig alls.
Inser att jag nog varit lite så jag med den senaste tiden. Vilket beror på mina känslors berg och dalbana.
Jag känner igen mig i min sons beteende att umgås med människor, jag kan bli jätte intensiv och kvävande och tro att jag vet allt hur en person tänker och tycker. Min son tröttnade lätt på nya intressanta människor han lärde känna rätt fort och sen "glömde" han dem när han var yngre. Det gör inte jag, de jag tycker om - tycker jag om. Visst händer det att jag ändrar uppfattning men det brukar oftast vara när jag har svårt för någon. Då jag lärt känna en person så brukar jag rätt fort kunna se de positiva egenskaperna den personen har - även då jag inte tyckt det från början, vilket inte är så ofta.
Jag har insett att jag är väldigt omhändertagande och tror att jag tar hand om andra och glädjer dem med mitt omtänksamhet. Jag har skrattat lite åt mig själv de senaste dagarna då jag insett hur dumt jag tänkt och agerat mot vissa människor de senaste åren och den senaste tiden. De har ju inte bett mig att bli deras morsa! Ändå agerar jag som om de gjort det. Jag ska ta hand om dem, hjälpa dem med diverse saker. Det beror nog på att om jag gör det mår jag bra. De kanske inte har gjort det?! De kanske tyckt att jag nervärderar dem, att jag lägger mig i och är en besserwisser. Att jag tror mig veta hur de har det, hur de tänker och mår. Klart som fasen att jag inte vet! Ändå var det en som sa åt mig att jag gör att han känner sig som hans lilla son som inte kan någonting. Visst jag har tagit lärdom av det, jag behandlar inte min särbo så. Men jag har ändå en tendens att ta hand om honom och andra. På sätt och vis är väl det ett sätt att muta folk att vara mina vänner? Samtidigt så har jag ju kvar mina vänner som jag lärde känna i skolan och inte bara för att jag ringer och tjatar att vi ska ses utan vi tar och ger lika mycket tror jag.
Inser att jag nog varit lite så jag med den senaste tiden. Vilket beror på mina känslors berg och dalbana.
Jag känner igen mig i min sons beteende att umgås med människor, jag kan bli jätte intensiv och kvävande och tro att jag vet allt hur en person tänker och tycker. Min son tröttnade lätt på nya intressanta människor han lärde känna rätt fort och sen "glömde" han dem när han var yngre. Det gör inte jag, de jag tycker om - tycker jag om. Visst händer det att jag ändrar uppfattning men det brukar oftast vara när jag har svårt för någon. Då jag lärt känna en person så brukar jag rätt fort kunna se de positiva egenskaperna den personen har - även då jag inte tyckt det från början, vilket inte är så ofta.
Jag har insett att jag är väldigt omhändertagande och tror att jag tar hand om andra och glädjer dem med mitt omtänksamhet. Jag har skrattat lite åt mig själv de senaste dagarna då jag insett hur dumt jag tänkt och agerat mot vissa människor de senaste åren och den senaste tiden. De har ju inte bett mig att bli deras morsa! Ändå agerar jag som om de gjort det. Jag ska ta hand om dem, hjälpa dem med diverse saker. Det beror nog på att om jag gör det mår jag bra. De kanske inte har gjort det?! De kanske tyckt att jag nervärderar dem, att jag lägger mig i och är en besserwisser. Att jag tror mig veta hur de har det, hur de tänker och mår. Klart som fasen att jag inte vet! Ändå var det en som sa åt mig att jag gör att han känner sig som hans lilla son som inte kan någonting. Visst jag har tagit lärdom av det, jag behandlar inte min särbo så. Men jag har ändå en tendens att ta hand om honom och andra. På sätt och vis är väl det ett sätt att muta folk att vara mina vänner? Samtidigt så har jag ju kvar mina vänner som jag lärde känna i skolan och inte bara för att jag ringer och tjatar att vi ska ses utan vi tar och ger lika mycket tror jag.
Intressant med en diagnos!
Jag har haft väldiga ups and downs de senaste veckorna! Är lite jobbigt men väldigt intressant, jag är glad att jag är intresserad av hu människan tänker. OCH jag är glad att jag kan ändra mina egna åsikter när någon säger något och jag får Aha-tankar. Har själv svårt för såna som inte kan vara flexibla och våga prova något nytt.
Om 2 veckor börjar min resa med utredning av någon diagnos. Ska bli väldigt intressant, jag är 43 och kanske har haft "något fel på min hjärna" alla dessa år och inte vetat om det. I stället har jag känt att jag inte duger eller att jag är så j-a bra. Det är nu först jag insett att jag nog känt så hela mitt liv. Jag har ju inte haft några större problem med att leva med det men det är ändå lite tråkigt att jag inte vetat det tidigare. Vem vet hur lång tid av mitt liv har gått hittills? Och om jag har en diagnos och kan få ett bättre liv hade jag velat ha det tidigare men det är ju inget att sörja! Men det är lite därför jag brinner lite för barn som kanske har en diagnos, varför ska de behöva ha ett helt liv utan att veta att de faktiskt skulle kunna fått hjälp. Eller de som har fått en diagnos som inte syns på utsidan, varför ska de behöva lida för att det inte syns? Räknas det inte då?!
Om 2 veckor börjar min resa med utredning av någon diagnos. Ska bli väldigt intressant, jag är 43 och kanske har haft "något fel på min hjärna" alla dessa år och inte vetat om det. I stället har jag känt att jag inte duger eller att jag är så j-a bra. Det är nu först jag insett att jag nog känt så hela mitt liv. Jag har ju inte haft några större problem med att leva med det men det är ändå lite tråkigt att jag inte vetat det tidigare. Vem vet hur lång tid av mitt liv har gått hittills? Och om jag har en diagnos och kan få ett bättre liv hade jag velat ha det tidigare men det är ju inget att sörja! Men det är lite därför jag brinner lite för barn som kanske har en diagnos, varför ska de behöva ha ett helt liv utan att veta att de faktiskt skulle kunna fått hjälp. Eller de som har fått en diagnos som inte syns på utsidan, varför ska de behöva lida för att det inte syns? Räknas det inte då?!
Jojo bantning - farligt?
Kom att inse att det här med jojo bantning som jag håller på med och har gjort hela mitt liv borde vara skadligt för min mage. Det kan ju inte vara så bra att hålla igen och få magen att vänja sig med rätt lite mat för att sen på fredagen vräka i sig "skräp". Det måste bli värsta kö bildningen i tarmarna :) och det kan ju inte vara bra för dem. I dag känns det inte så i alla fall då jag har ont i magen efter att ha ätit en påse pågens pepparkaksgifflar och godis i går kväll. Visst jag åt nästan ingen middag för att jag hellre ville orka äta godiset.
Jag har nog lite av Bulimi tänk, vräker i mig trots att jag knappt känner vad det smakar och sen mår jag dåligt - både fysiskt och psykiskt och det sitter kvar i dag. Men ändå sitter jag och äter godis och är sugen på kaffe och mer bullar. Fast jag vet att det inte är bra.
Just nu är jag nöjd med mitt liv men det finns ju ALLTID orsaker till att äta godis! Det är ju lördag i dag tex, jag kan komma på 100 orsaker till att äta godis och annat dåligt men bara typ 2 anledningar till att träna och äta rätt. Fast de 2 innefattar mer än egentligen bara 2 orsaker. Ena är hälsan och det är ju många kroppsdelar som mår bättre av att äta rätt och inte bara 1 kropp. Och att man ser bättre ut (ja- jag är också lite utseende fixerad) innebär ju också mer än så, jag får på mig kläder och jag mår bättre psykiskt.
Jag har nog lite av Bulimi tänk, vräker i mig trots att jag knappt känner vad det smakar och sen mår jag dåligt - både fysiskt och psykiskt och det sitter kvar i dag. Men ändå sitter jag och äter godis och är sugen på kaffe och mer bullar. Fast jag vet att det inte är bra.
Just nu är jag nöjd med mitt liv men det finns ju ALLTID orsaker till att äta godis! Det är ju lördag i dag tex, jag kan komma på 100 orsaker till att äta godis och annat dåligt men bara typ 2 anledningar till att träna och äta rätt. Fast de 2 innefattar mer än egentligen bara 2 orsaker. Ena är hälsan och det är ju många kroppsdelar som mår bättre av att äta rätt och inte bara 1 kropp. Och att man ser bättre ut (ja- jag är också lite utseende fixerad) innebär ju också mer än så, jag får på mig kläder och jag mår bättre psykiskt.
fredag 18 oktober 2013
Måste lära mig kämpa
Tänk att jag inte känner mig själv än vid 43 års ålder. Jag trodde jag visste hur jag tänker och agerar i vissa situationer och hur jag bör tänka och agera på ett annorlunda, bättre sätt. För att må bra. Men tydligen flyr jag fortfarande när jag känner mig hotad. Undermedvetet så gör jag som jag alltid gjort, bättre att bryta innan jag blir sårad.
Tack och lov så blev situationen ifrågasatt och det var det som fick mig att inse att jag återigen flydde. Vilket ledde till att jag började fundera på varför och kom på att jag ger upp direkt och orkar inte kämpa för att bli ännu mer sårad. Men jag kanske behöver kämpa för att inse att jag inte behöver bli sårad, det kanske går att lösa genom samtal eller så är det bra att bli sårad så jag inser att jag inte dör av det utan förstår mer om mig själv.
Måste lära mig att stanna upp och kämpa och lösa problemen än att bara fly. Så nu ska jag försöka göra det, stanna upp och kämpa och fundera ut en lösning och fundera på vad som är problemet. Och om det ändå inte känns rätt så får jag ändå lösa problemet innan jag släpper allt.
Jag har en förmåga att slänga sånt som inte funkar för att köpa nytt. Och så vill jag inte göra mot mina nära och kära! Så det är på tiden att jag kämpar nu!
Tack och lov så blev situationen ifrågasatt och det var det som fick mig att inse att jag återigen flydde. Vilket ledde till att jag började fundera på varför och kom på att jag ger upp direkt och orkar inte kämpa för att bli ännu mer sårad. Men jag kanske behöver kämpa för att inse att jag inte behöver bli sårad, det kanske går att lösa genom samtal eller så är det bra att bli sårad så jag inser att jag inte dör av det utan förstår mer om mig själv.
Måste lära mig att stanna upp och kämpa och lösa problemen än att bara fly. Så nu ska jag försöka göra det, stanna upp och kämpa och fundera ut en lösning och fundera på vad som är problemet. Och om det ändå inte känns rätt så får jag ändå lösa problemet innan jag släpper allt.
Jag har en förmåga att slänga sånt som inte funkar för att köpa nytt. Och så vill jag inte göra mot mina nära och kära! Så det är på tiden att jag kämpar nu!
lördag 12 oktober 2013
Tonåringar alltså!
Tänker att han skulle bara veta hur mycket jag vänder ut och in på mig för han och hans brors skull. Att de inte inser att de borde vara tacksamma och att jag vill säga upp mig som förälder.
Men sen tänker jag på hur jag själv var i den åldern, inte var jag tacksam för att jag inte fick röka.
Jag vill bara att de ska må bra både fysiskt och psykiskt. Men det funkar ju inte så!
Om de fick äta allt de ville skulle de inte må bra fysiskt och om de fick vara uppe hela nätterna skulle de inte fungera på dagarna. Det borde jag förstå men borde också förstå att de inte förstår det då de inte har så lång livserfarenhet.
Men sen tänker jag på hur jag själv var i den åldern, inte var jag tacksam för att jag inte fick röka.
Jag vill bara att de ska må bra både fysiskt och psykiskt. Men det funkar ju inte så!
Om de fick äta allt de ville skulle de inte må bra fysiskt och om de fick vara uppe hela nätterna skulle de inte fungera på dagarna. Det borde jag förstå men borde också förstå att de inte förstår det då de inte har så lång livserfarenhet.
Tonårsröra
Insåg i dag hur velig jag är, jag ger med mig och ställer upp för att slippa konflikter. Även mot min 12 åriga son, han vill ha GTA 5 och ärligt så bryr jag mig inte så mycket om att det är 18 års gräns då han spelar det hos kompisar och kan kolla youtube. Men då hans pappa och andra tycker att han inte ska ha det så inser jag att jag kanske bör säga nej. Inte bara för att andra säger det utan för att jag måste börja neka honom saker. Det är lättare att gå med på saker än att lyssna på tjat eller tjata själv.
Andra sonens psykolog sa att vi måste sätta gränser. - Det är dags för föräldrarna att sätta ner foten! Och jag kan höra hur de pratar om oss när vi gått från mötet. De låter sina barn göra som de vill. Och ja det är nog till stor del sant! Tyvärr, jag är så konflikträtt så jag inte vågar stå upp mot mina egna barn. Det måste jag träna på!
Curling barn brukar ju inte känna sig så älskade då de känner att föräldrarna inte bryr sig om vad de gör och om det är skadligt för dem. Så det är nog dags att börja stå emot!
Först säger jag att det är ok att de får saker och sen ändrar jag mig när jag tänkte efter och hört andras åsikter och då blir de ännu surare. Jag måste lära mig säga nej först, men det är inte så lätt som det verkar!
Nu är sonen arg på mig och jag förväntar mig nästan att han ska slå sönder något, sitter och väntar på ett utbrott. Han kommer vara låg hela kvällen och jag kommer att känna mig jätteelak. Kul lördagkväll! Förstår också att jag inte tycker om att någon är arg eller besviken på mig, tycker inte om den känsla!
Andra sonens psykolog sa att vi måste sätta gränser. - Det är dags för föräldrarna att sätta ner foten! Och jag kan höra hur de pratar om oss när vi gått från mötet. De låter sina barn göra som de vill. Och ja det är nog till stor del sant! Tyvärr, jag är så konflikträtt så jag inte vågar stå upp mot mina egna barn. Det måste jag träna på!
Curling barn brukar ju inte känna sig så älskade då de känner att föräldrarna inte bryr sig om vad de gör och om det är skadligt för dem. Så det är nog dags att börja stå emot!
Först säger jag att det är ok att de får saker och sen ändrar jag mig när jag tänkte efter och hört andras åsikter och då blir de ännu surare. Jag måste lära mig säga nej först, men det är inte så lätt som det verkar!
Nu är sonen arg på mig och jag förväntar mig nästan att han ska slå sönder något, sitter och väntar på ett utbrott. Han kommer vara låg hela kvällen och jag kommer att känna mig jätteelak. Kul lördagkväll! Förstår också att jag inte tycker om att någon är arg eller besviken på mig, tycker inte om den känsla!
torsdag 10 oktober 2013
Tungt
Jag och min särbo har kommit till insikt att vi inte har någon framtid tillsammans i alla fall inte förrens om tidigast ca 10 år. Och under dessa år så är det svårt att få ett fungerande förhållande. Det är så svårt att kombinera kärleken mellan en ny man och barn. Det blir lite av ett stressmoment, speciellt när man bor en bit ifrån varandra och har lite olika barnveckor :´(
Det blir en lång natt...
Det blir en lång natt...
torsdag 3 oktober 2013
Upp och ner
Just nu är det rätt bra, snacka om att jag mår upp och ner! Jag ska utredas, vet inte hur mycket jag har skrivit om det här, orkar inte läsa min egen blogg...
Men psykologen pratade om Bipolär, det är att man åker upp och ner i känslorna. Nåt åt det hållet i alla fall... Jag har inte satt mig in i det så mycket, orkar inte, jag tar det när jag vet. Men då mina känslor är upp och ner från dag till dag ibland så är det inte så konstigt om det är Bipolär antar jag .
Varför jag mådde så dåligt var för att vi ska få hjälp att ta hand om äldsta sonen som har betett sig "dåligt" på internet. Vilket jag tycker är bra men samtidigt så tycker jag att det är lite märkligt att jag och pappan ska gå ca 1 gång i veckan fram till sommaren för att få stöd. Sonen ska även få kontakt person och kommer att få åka på kollo eller läger. Inte så populärt hos en 15 årig kille som har klarat sig rätt bra hittills. Eller vi trodde det i alla fall jag och pappan. Men det känns ändå som en smäll på käften att vi ska gå kurs i att vara föräldrar. Vet många andra som behöver det ännu mer, men visst är jag tacksam för all hjälp vi får då vi visst behövde det! Men det som gör mig lite konfunderad är vart var sociala och Bup i de fall där barn (i min närhet) har drabbats ännu värre?!
Jag har alltid oroat mig för att han ska börja dricka, röka eller snatta som en annan gjorde i den åldern. Men nej då han är så skötsam och berättar för mig hur jag ska sköta lillebror på 12 år. Och vill inte gå till Bup på en fredag för då har han teknik och det vill han inte missa för han har bara det denna termin och han får slutbetyg till jul. Fast det där med sociala kontakter på internet förstod inte jag att det kunde vara en risk för honom. Hmm borde jag förstått, han har asperger och hans favorit program var ett tag Fråga Olle... Japp jag är naiv! Det jag oroade mig för finns inte i hans tankar och det som var "farligt" för honom att göra fanns inte i mina tankar.
En sak stör mig dock, vi ska få massor med stöd för att han har haft internet kontakt med flickor. Medan 6 killar går fria då de har våldtagit en flicka. Men jag antar och hoppas innerligt att de och deras föräldrar också får gå i "kurs" hur man tar hand om sitt barn och att killarna får lära sig hur man beter sig! Annars är de livsfarliga för allmänheten om de inte förstår att de gjort fel och får lära sig det!
Men psykologen pratade om Bipolär, det är att man åker upp och ner i känslorna. Nåt åt det hållet i alla fall... Jag har inte satt mig in i det så mycket, orkar inte, jag tar det när jag vet. Men då mina känslor är upp och ner från dag till dag ibland så är det inte så konstigt om det är Bipolär antar jag .
Varför jag mådde så dåligt var för att vi ska få hjälp att ta hand om äldsta sonen som har betett sig "dåligt" på internet. Vilket jag tycker är bra men samtidigt så tycker jag att det är lite märkligt att jag och pappan ska gå ca 1 gång i veckan fram till sommaren för att få stöd. Sonen ska även få kontakt person och kommer att få åka på kollo eller läger. Inte så populärt hos en 15 årig kille som har klarat sig rätt bra hittills. Eller vi trodde det i alla fall jag och pappan. Men det känns ändå som en smäll på käften att vi ska gå kurs i att vara föräldrar. Vet många andra som behöver det ännu mer, men visst är jag tacksam för all hjälp vi får då vi visst behövde det! Men det som gör mig lite konfunderad är vart var sociala och Bup i de fall där barn (i min närhet) har drabbats ännu värre?!
Jag har alltid oroat mig för att han ska börja dricka, röka eller snatta som en annan gjorde i den åldern. Men nej då han är så skötsam och berättar för mig hur jag ska sköta lillebror på 12 år. Och vill inte gå till Bup på en fredag för då har han teknik och det vill han inte missa för han har bara det denna termin och han får slutbetyg till jul. Fast det där med sociala kontakter på internet förstod inte jag att det kunde vara en risk för honom. Hmm borde jag förstått, han har asperger och hans favorit program var ett tag Fråga Olle... Japp jag är naiv! Det jag oroade mig för finns inte i hans tankar och det som var "farligt" för honom att göra fanns inte i mina tankar.
En sak stör mig dock, vi ska få massor med stöd för att han har haft internet kontakt med flickor. Medan 6 killar går fria då de har våldtagit en flicka. Men jag antar och hoppas innerligt att de och deras föräldrar också får gå i "kurs" hur man tar hand om sitt barn och att killarna får lära sig hur man beter sig! Annars är de livsfarliga för allmänheten om de inte förstår att de gjort fel och får lära sig det!
lördag 28 september 2013
Ledsagare
Jag skulle behöva någon som säger åt mig vad jag ska göra. Har svårt att ta beslut om enkla saker som om jag ska tvätta håret eller inte. Förstår inte hur jag ska kunna arbeta när jag inte kan bestäms mig för så enkla saker... Ska på rock of agea och den har jag velat se länge men jag skulle nästan hellre ligga hemma i sängen och titta på TVn. Överväger starkt om jag behöver sjukskriva mig!
Rörigt!
Hade ångest redan i torsdags för att jag ska arbeta på måndag.
När jag skulle handla i morgon så stod jag bara där i butiken och kunde inte bestämma mig vad jag skulle handla, kände mig handlingsförlamad. Tänkte nästan gå ifrån butiken utan att handla.
Ska på Rock of Ages i kväll men kan inte påstå att jag ser fram emot det.
Gör saker som jag aldrig gjort i mitt liv, skolkar från jobbet tex.
Har svårt att planera min dag i dag, det borde väl inte vara så svårt?
Jag skulle vilja vara hemma några månader överväger på att sjukskriva mig men jag vill inte vara en sån. En sån där som inte klarar av jobbet, livet och alla måsten.
När jag skulle handla i morgon så stod jag bara där i butiken och kunde inte bestämma mig vad jag skulle handla, kände mig handlingsförlamad. Tänkte nästan gå ifrån butiken utan att handla.
Ska på Rock of Ages i kväll men kan inte påstå att jag ser fram emot det.
Gör saker som jag aldrig gjort i mitt liv, skolkar från jobbet tex.
Har svårt att planera min dag i dag, det borde väl inte vara så svårt?
Jag skulle vilja vara hemma några månader överväger på att sjukskriva mig men jag vill inte vara en sån. En sån där som inte klarar av jobbet, livet och alla måsten.
tisdag 24 september 2013
Dålig förmåga eller ett stort bekräftelsebehov.
Jag måste lära mig att inte alltid ställa upp för andra eller ge bort saker, att säga nej och vara krånglig.
Jag tackar bara ja när jag får tider (tandläkare, läkare, utvecklingssamtal etc) även om den inte passar, ställer aldrig krav på att det ska passa mig. Jag står givakt för andra och gör som andra vill, jag tar de uppgifter som ingen annan vill ha. Och intalar mig själv att jag är så flexibel och har inga problem att ta det som ingen annan vill ta som tider och uppgifter. Tycker inte om att sjukskriva mig för jag ställer till det för kollegorna. Ifrågasätter ingen då de kan bli irriterad på mig. Jag betalar mat, nöjen och står med bil, inte bra för min anstängda ekonomi. Jag städar åt andra, åt mina barn och åt barnen på jobbet, låter dem inte att bli ansvarstagande. Jag är den perfekta att utnyttja...Snacka om dumsnäll!
Jag har en dålig förmåga att göra så för att bli omtyckt. Tveksamt om jag blir mer omtyckt! Jag kan i alla fall förstå att jag gör fel! :)
Den enda som ställer det kravet på mig är jag själv och jag är tyvärr envis och har svårt att ändra på mina brister. Jag måste lära mig att jag duger som jag är utan att alltid göra som andra vill. Jag tycker ju själv om mina vänner fast de säger emot och jag har inga problem när kollegor är sjuka. Det där med att behandla andra som du själv vill bli behandlad lever jag verkligen efter men jag borde nog vända på det också. Behandla mig själv som jag behandlar andra.
Jag tackar bara ja när jag får tider (tandläkare, läkare, utvecklingssamtal etc) även om den inte passar, ställer aldrig krav på att det ska passa mig. Jag står givakt för andra och gör som andra vill, jag tar de uppgifter som ingen annan vill ha. Och intalar mig själv att jag är så flexibel och har inga problem att ta det som ingen annan vill ta som tider och uppgifter. Tycker inte om att sjukskriva mig för jag ställer till det för kollegorna. Ifrågasätter ingen då de kan bli irriterad på mig. Jag betalar mat, nöjen och står med bil, inte bra för min anstängda ekonomi. Jag städar åt andra, åt mina barn och åt barnen på jobbet, låter dem inte att bli ansvarstagande. Jag är den perfekta att utnyttja...Snacka om dumsnäll!
Jag har en dålig förmåga att göra så för att bli omtyckt. Tveksamt om jag blir mer omtyckt! Jag kan i alla fall förstå att jag gör fel! :)
Den enda som ställer det kravet på mig är jag själv och jag är tyvärr envis och har svårt att ändra på mina brister. Jag måste lära mig att jag duger som jag är utan att alltid göra som andra vill. Jag tycker ju själv om mina vänner fast de säger emot och jag har inga problem när kollegor är sjuka. Det där med att behandla andra som du själv vill bli behandlad lever jag verkligen efter men jag borde nog vända på det också. Behandla mig själv som jag behandlar andra.
Det rätta eller det roliga eller mitt liv?
Jag önskar att jag kunde leva för att ta hand om mig och mina barn. På ett sånt där sätt som (man tror att) andra människor har det. Att jag: Går till arbetet som man brinner för och känner en glädje varje morgon att få gå till. Handlar medan man ser fram emot att få laga en god middag som båda barnen uppskattar. Sitter och hjälper till med läxorna som går galant. Tränar innan man tillsammans med barnen tittar på ett underhållande tvprogram. Kommer i säng relativt tidigt så man är utvilad dagen efter.
Eller att jag: Hade vänner som jag kunde festa, fika och umgås med som bara gav mig positiv energi. Träna på ett inne gym därav min slanka kropp och shoppa kläder varje vecka som satt perfekt. Pengar skulle aldrig vara några problem, jag skulle kunna köpa det jag ville och äta ute varje dag om jag ville. Och mina barn var duktiga i skolan och aldrig hade problem. Fast det där med att gå ut och festa är inte så givande och inte orkar jag det om jag ska vara ärlig.
Och angående kärlek så skulle jag vilja ha ett kärleksfullt förhållande med en man som:
Var intresserad av mig som person, hur jag har det och hur jag mår. En som visar sin uppskattning genom att handla och laga mat eller ta disken om jag lagat mat. En som vill umgås med mig när tillfälle ges. En som både ger och tar, delar livet och vardagen/helger. En som har egna intressen men som också delar mina (vad de nu är). För nu inser jag att jag trivs rätt bra med ett särboförhållande där barnen inte behöver vara inblandade vilket betyder att man inte kan ses varje vecka. Men har kontakt med via mobil och dator dagligen.
Eller så vill jag vara singel och bara ta hänsyn till mig och mina barn. Och umgås/chatta med manliga vänner. Det är så mycket som ska stämma nu när man passerat 40 och det är inte lätt! Och ju färre man måste ta hänsyn till ju mer kan man bry sig om sig själv.
Som mitt liv är nu så är det inte så som jag önskar. I och för sig trivs jag bra på jobbet men annars känner jag att jag måste stanna upp och fundera över mitt liv och hur jag ska leva det.
Eller att jag: Hade vänner som jag kunde festa, fika och umgås med som bara gav mig positiv energi. Träna på ett inne gym därav min slanka kropp och shoppa kläder varje vecka som satt perfekt. Pengar skulle aldrig vara några problem, jag skulle kunna köpa det jag ville och äta ute varje dag om jag ville. Och mina barn var duktiga i skolan och aldrig hade problem. Fast det där med att gå ut och festa är inte så givande och inte orkar jag det om jag ska vara ärlig.
Och angående kärlek så skulle jag vilja ha ett kärleksfullt förhållande med en man som:
Var intresserad av mig som person, hur jag har det och hur jag mår. En som visar sin uppskattning genom att handla och laga mat eller ta disken om jag lagat mat. En som vill umgås med mig när tillfälle ges. En som både ger och tar, delar livet och vardagen/helger. En som har egna intressen men som också delar mina (vad de nu är). För nu inser jag att jag trivs rätt bra med ett särboförhållande där barnen inte behöver vara inblandade vilket betyder att man inte kan ses varje vecka. Men har kontakt med via mobil och dator dagligen.
Eller så vill jag vara singel och bara ta hänsyn till mig och mina barn. Och umgås/chatta med manliga vänner. Det är så mycket som ska stämma nu när man passerat 40 och det är inte lätt! Och ju färre man måste ta hänsyn till ju mer kan man bry sig om sig själv.
Som mitt liv är nu så är det inte så som jag önskar. I och för sig trivs jag bra på jobbet men annars känner jag att jag måste stanna upp och fundera över mitt liv och hur jag ska leva det.
Sjuk
Är förkyld, har legat hela helgen och börjar blir bättre. Fysiskt i alla fall, vet dock inte hur jag mår psykiskt. Förra veckan fick jag beskedet att vi ska gå till Bup för min sons skull och han ska få kontakt person. Och det är bra att vi får hjälp med saker vi inte klarar av att hantera. Men jag som ska vara så duktig kom och tänka på att jag kommer att vara borta från jobbet massor och det fick mig att känna att jag orkar inte mer. Jag sjukskriver mig på några månader, det kändes som att det blev för mycket. Sen när det gått några timmar så kändes det lugnare. Men antar att min kropp fick nog och därför blev jag förkyld med mycket värk rätt snabbt.
Nu börjar jag som sagt bli bättre men jag vet inte hur mitt liv är. Det känns lite rörigt igen. Jag borde nog gå på till kbt terapeuten igen. Eller så är det bara så att jag måste lära mig att leva på ett annat sätt än jag tror att jag vill. Jag vill att min liv ska vara på två olika sätt.
Nu börjar jag som sagt bli bättre men jag vet inte hur mitt liv är. Det känns lite rörigt igen. Jag borde nog gå på till kbt terapeuten igen. Eller så är det bara så att jag måste lära mig att leva på ett annat sätt än jag tror att jag vill. Jag vill att min liv ska vara på två olika sätt.
måndag 23 september 2013
Bomull i huvudet
Jag är lite sjuk, vet inte om jag är trött av fysiska eller psykiska orsaker. Visst jag är förkyld men jag har ju varit trött även när jag inte varit förkyld. Har väl någon 40 års kris då jag funderar mycket på om livet är som jag vill. Jag intalar mig det men jag inser mer och mer att vissa delar i livet inte är som jag vill. Livet är inte lätt! Och det finns mycket som inte är lätt, arbete, barn, ekonomin, ensamheten och kärleken. Känns som jag trampar i samma spår gamla spår hela tiden och det blir bara kladdigare och svårare att ta sig fram.
Önskar att jag hittade en lampa med en ande i som levde för att serva mig och berätta för mig hur jag ska bete mig för att vara lycklig. Och det skulle inte skada att vinna pengar så jag slapp arbeta så mycket. Jag hinner inte med arbetet samtidigt som jag inte har något att göra på kvällar och helger. Jag skulle ha ett kväll/helgs jobb kanske?
Önskar att jag hittade en lampa med en ande i som levde för att serva mig och berätta för mig hur jag ska bete mig för att vara lycklig. Och det skulle inte skada att vinna pengar så jag slapp arbeta så mycket. Jag hinner inte med arbetet samtidigt som jag inte har något att göra på kvällar och helger. Jag skulle ha ett kväll/helgs jobb kanske?
söndag 15 september 2013
Ny vän
Livet känns lite upp och ner på något sätt just nu. Vet inte riktigt var jag är och har mig själv och mina känslor. Börjar trivas riktigt bra med mitt yrke, jag har funderat ganska länge på att göra något helt annat men inte kommit på vad. Och nu trivs jag med att få arbeta med barn, jag har ingen nära kollega som jag haft tidigare, det kanske är därför? Jag fokuserar på jobbet...
Och detta med vänner, jag har några få riktiga vänner men de är liksom jag upptagna med sina liv. Det känns som vi har tid att umgås på olika tider, när jag är sällskapssjuk så är de upptagna och vice versa. Så jag har börjat göra något "förbjudet", chatta och bli vän med en förälder på jobbet. Det känns som vi har rätt mycket gemensamt och vi förstår varandra då vi har liknade problem. Andra som inte har samma problem förstår inte hur ens liv är, jag syftar på barn med adhd och asperger. (För det är ju så att man kan inte förstå någon annan om man inte har egen erfarenhet av "dilemmat". Men det är lätt att tro att man förstår och det är lätt att säga till andra hur de ska lösa dilemmat fast man inte har en aning om hur det är. Jag kan inte förstå hur det känns att förlora någon då jag inte gjort det tex. Eller om man har problem med vikten, alkoholen, utseendet, mobbning, fattigdom, otrohet etc.)
För att återgå till min vänskap med föräldern, det känns lite konstigt att börja en vänskap nu när man är äldre. Eller jag har insett att jag har rätt stort bekräftelse behov på att jag duger och det gäller även denna vänskap. Det känns nästan som jag försöker inleda ett förhållande med henne då jag beter mig mot henne som jag gjort mot män. Jag ställer upp när jag känner mig ensam, ger henne saker och erbjuder min hjälp för att få lite kontakt med någon. Fast (jag tror att?) jag uppskattar att ställa upp på andra, det gör mig glad att vara behövd. Men gör det verkligen det? Bör nog fundera på det! Fast jag behöver inte fundera på om jag vill vara vän med henne för det vill jag men jag bör nog fundera på hur jag vänder ut och in på mig själv för att vara till lags för alla runt mig.
Inser att jag har behov av att få den utredningen som ska göras på mig ang någon psykisk åkomma. :)
Och detta med vänner, jag har några få riktiga vänner men de är liksom jag upptagna med sina liv. Det känns som vi har tid att umgås på olika tider, när jag är sällskapssjuk så är de upptagna och vice versa. Så jag har börjat göra något "förbjudet", chatta och bli vän med en förälder på jobbet. Det känns som vi har rätt mycket gemensamt och vi förstår varandra då vi har liknade problem. Andra som inte har samma problem förstår inte hur ens liv är, jag syftar på barn med adhd och asperger. (För det är ju så att man kan inte förstå någon annan om man inte har egen erfarenhet av "dilemmat". Men det är lätt att tro att man förstår och det är lätt att säga till andra hur de ska lösa dilemmat fast man inte har en aning om hur det är. Jag kan inte förstå hur det känns att förlora någon då jag inte gjort det tex. Eller om man har problem med vikten, alkoholen, utseendet, mobbning, fattigdom, otrohet etc.)
För att återgå till min vänskap med föräldern, det känns lite konstigt att börja en vänskap nu när man är äldre. Eller jag har insett att jag har rätt stort bekräftelse behov på att jag duger och det gäller även denna vänskap. Det känns nästan som jag försöker inleda ett förhållande med henne då jag beter mig mot henne som jag gjort mot män. Jag ställer upp när jag känner mig ensam, ger henne saker och erbjuder min hjälp för att få lite kontakt med någon. Fast (jag tror att?) jag uppskattar att ställa upp på andra, det gör mig glad att vara behövd. Men gör det verkligen det? Bör nog fundera på det! Fast jag behöver inte fundera på om jag vill vara vän med henne för det vill jag men jag bör nog fundera på hur jag vänder ut och in på mig själv för att vara till lags för alla runt mig.
Inser att jag har behov av att få den utredningen som ska göras på mig ang någon psykisk åkomma. :)
Oj
Antar att det är några som läser här, trodde inte det. Inte för att jag förstår hur jag ska tolka sidvisningar riktigt men det är i alla fall sidvisningar så då måste ju någon läsa...
Fick en lite fingervisning på FB att jag skriver för mycket av en 15 årig tjej. Då skriver man nog för mycket, hon tyckte jag skulle blogga istället, nu vet jag att hon inte menar illa men hon har nog rätt. Får väl börja skriva här igen kanske. Om jag nu har så mycket i min hjärna som måste komma ut på print. Saken är bara det att jag börjar fundera på om jag vill skriva personliga saker här då jag känner nog någon som läser här. Förut har det inte varit ett problem men nu när jag äter medicin som gör att jag inte är så impulsiv längre och därmed hinner tänka innan jag gör så har jag blivit mer reserverad om jag nu kan vara det.
Bloggar visserligen lite på Viktväktarnas sida men det är ju bara om min viktminskning och den går ju så sakta så det är inte så mycket att skriva om. ;(
Fick en lite fingervisning på FB att jag skriver för mycket av en 15 årig tjej. Då skriver man nog för mycket, hon tyckte jag skulle blogga istället, nu vet jag att hon inte menar illa men hon har nog rätt. Får väl börja skriva här igen kanske. Om jag nu har så mycket i min hjärna som måste komma ut på print. Saken är bara det att jag börjar fundera på om jag vill skriva personliga saker här då jag känner nog någon som läser här. Förut har det inte varit ett problem men nu när jag äter medicin som gör att jag inte är så impulsiv längre och därmed hinner tänka innan jag gör så har jag blivit mer reserverad om jag nu kan vara det.
Bloggar visserligen lite på Viktväktarnas sida men det är ju bara om min viktminskning och den går ju så sakta så det är inte så mycket att skriva om. ;(
lördag 7 september 2013
Börjar bli mig själv
Har varit så fruktansvärt trött senaste halvåret och det känns som jag varit i ett vakum i 1 och ett halvt år. Nu börjar jag känna igen mig själv, börjar bli pigg, har lust att vara social, tycker arbetet är roligt igen. Trots att jag inte har någon tight kollega, trivs med kollegorna men har ingen som jag kan anförtro mig med men det finns ju vänner utanför jobbet till det..
Har ett särboförhållande och vi ses då och då, känns ok. När jag har mina söner så fokuserar jag på dem och mina barnfria helger är jag helt "fri" då han har sina barn då. Kan vara därför jag känner mig mer social nu, jag har ingen lust att sitta för mig själv på helgerna och bara vänta tills hans barn ska åka till sin mamma så vi kan träffas. Men har bokat lite middagar och ska på Rock of Ages snart. Synd att allt kostar bara, skulle kunna tänka mig att åka på en kryssning.
Har ett särboförhållande och vi ses då och då, känns ok. När jag har mina söner så fokuserar jag på dem och mina barnfria helger är jag helt "fri" då han har sina barn då. Kan vara därför jag känner mig mer social nu, jag har ingen lust att sitta för mig själv på helgerna och bara vänta tills hans barn ska åka till sin mamma så vi kan träffas. Men har bokat lite middagar och ska på Rock of Ages snart. Synd att allt kostar bara, skulle kunna tänka mig att åka på en kryssning.
måndag 4 mars 2013
Mer konkret att oroa mig för vilket är lättare
Jag har dock tagit bort en leverfläck som jag hoppas inte är något att oroa mig över. Men det är något jag inte kan styra över och då jag inte kan påverka det så är det inte något jag måste se till att göra det på rätt sätt... Så varför oroa mig när det är läkarna som ska se till att det blir bra och inte jag!?
OM det nu är maligt melanom igen vill säga.
OM det nu är maligt melanom igen vill säga.
Mycket oro var det
Inser nu hur mycket det var jag oroade mig över för några månader sedan. Som i dag har löst sig eller som jag i alla fall ser en lösning på i dag. Sen börjar jag tro på kärleken lite smått =)
Båda sönerna hade problem.
Jobbet var trist.
Släktens problem
Fysiska besvär
Ekonomin
Kände mig så misslyckad vilket ledde till:
Stort bekräftelse behov som ledde till:
Ångesten och gråt
Båda sönerna hade problem.
Jobbet var trist.
Släktens problem
Fysiska besvär
Ekonomin
Kände mig så misslyckad vilket ledde till:
Stort bekräftelse behov som ledde till:
Ångesten och gråt
söndag 10 februari 2013
Jo det finns trevliga män
Jag har ju träffat ett par ;-) Dock var ingen av dem den rätta för just mig! Tyvärr... Jag hoppas att de (trevliga) män jag har träffat träffar den som är rätt för dem och att de blir lyckliga! =)
Just nu förstår jag
Nu inser jag hur ytligt Facebook är och jag inser att jag bör behålla mina innersta tankar för mig själv eller berätta dem för vänner som jag har riktigt förtroende för. Detsamma med min blogg, varför ska jag blotta mig för okända och "kända" människor, det finns ingen anledning.
Och dessa dejtingsidor! =) Jag insåg för några veckor sedan att de flesta som är med är människor med dålig självkänsla som jag. Man söker bekräftelse för man är utsvulten på det. Speciellt de som är där ofta och som har varit med många år vilket är rätt många. De som aldrig hittar någon, som aldrig blir nöjda. Det är som min kbt terapeut sa: Som du agnar så nappar det. Det är bottenskrapet du får. Visst kan det finnas en normal, trevlig man som ser hyfsat bra ut men de är få tror jag! Jag kan ju gå till mig själv, jag skulle inte vilja träffa en man som är som jag har varit. Nu har jag dock betalt på MP fram till i juli tror jag så jag kommer troligtvis hänga kvar där då och då men ska försöka! att låta bli och verkligen vara skeptiskt till männen där.
Jag har tagit bort FB & MP apparna från min mobil för de har upptagit mycket negativ energi från mig. Jag ska verkligen försöka att undvika dessa sidor nu och i framtiden. Nu ska jag verkligen försöka fokusera på mig, mina söner och ett välmående! Även om jag saknar en famn att krypa in i. För ömheten och värmen och inte för att ha sex.
Just nu är jag rätt mätt på Facebook, Mötesplatsen, Happy Pancake och denna blogg. Jag säger inte att jag aldrig kommer att vara inne på någon av dessa sidor då de har varit en stor del av mitt liv. Det klart att jag kommer att gå in på sidorna igen men jag ska försöka finna riktiga sysselsättningar i stället!
Och dessa dejtingsidor! =) Jag insåg för några veckor sedan att de flesta som är med är människor med dålig självkänsla som jag. Man söker bekräftelse för man är utsvulten på det. Speciellt de som är där ofta och som har varit med många år vilket är rätt många. De som aldrig hittar någon, som aldrig blir nöjda. Det är som min kbt terapeut sa: Som du agnar så nappar det. Det är bottenskrapet du får. Visst kan det finnas en normal, trevlig man som ser hyfsat bra ut men de är få tror jag! Jag kan ju gå till mig själv, jag skulle inte vilja träffa en man som är som jag har varit. Nu har jag dock betalt på MP fram till i juli tror jag så jag kommer troligtvis hänga kvar där då och då men ska försöka! att låta bli och verkligen vara skeptiskt till männen där.
Jag har tagit bort FB & MP apparna från min mobil för de har upptagit mycket negativ energi från mig. Jag ska verkligen försöka att undvika dessa sidor nu och i framtiden. Nu ska jag verkligen försöka fokusera på mig, mina söner och ett välmående! Även om jag saknar en famn att krypa in i. För ömheten och värmen och inte för att ha sex.
Just nu är jag rätt mätt på Facebook, Mötesplatsen, Happy Pancake och denna blogg. Jag säger inte att jag aldrig kommer att vara inne på någon av dessa sidor då de har varit en stor del av mitt liv. Det klart att jag kommer att gå in på sidorna igen men jag ska försöka finna riktiga sysselsättningar i stället!
Vem är jag???
Jag har alltid varit lite av en pajas som har festat, skämtat, ytligt, gjort och sagt "knäppa" saker.
Fått andra att höja på ögonbryna och säga: Sa/gjorde du det!!??
Har alltid varit impulsiv och kastat mig in i saker utan att riktigt tänka efter.
Typiskt Adhd och visst troligtvis har jag det, jag och min kbt terapeut har pratat om det, att jag ska göra en utredning. Men jag har bestämt mig för att låta bli, vad ger det mig förutom möjligtvis medicin? Ett måste att skicka in ett läkarintyg varje år för att få behålla mitt körkort. (Vilket gör mig lite irriterad! Varför ska de med Adhd skicka in intyg men de som är över 75 då? Och vem vet hur många som har Adhd? Borde inte alla utredas i så fall, jag kan se Adhd hos folk som troligtvis inte har en aning om vad det är eller att de har det.)
Nu när jag äter ångestdämpande medicin dämpar den min impulsivitet till viss del så den kommer att påverka mig såsom Adhd medicinen skulle kunna ha påverkat mig. Kanske inte i samma grad men till viss del kan kanske räcka för mig. Jag har ätit den i ca 1 månad och har börjat se klarar på mig själv och hur jag mår. Och kan se på mig utifrån och förstå vad andra ser och hur andra reagera på de saker jag gör och säger.
Nu har första halvan av mitt liv gått och den halvan var jag en person och nu har jag andra halvan kvar (hoppas jag) och nu är jag samma person men med lite annorlunda, mognar och sundare tankar. Det är i alla fall vad jag strävar efter. Men jag kan ju inte veta hur resten av mitt liv blir. Precis lika lite som du vet.
Fått andra att höja på ögonbryna och säga: Sa/gjorde du det!!??
Har alltid varit impulsiv och kastat mig in i saker utan att riktigt tänka efter.
Typiskt Adhd och visst troligtvis har jag det, jag och min kbt terapeut har pratat om det, att jag ska göra en utredning. Men jag har bestämt mig för att låta bli, vad ger det mig förutom möjligtvis medicin? Ett måste att skicka in ett läkarintyg varje år för att få behålla mitt körkort. (Vilket gör mig lite irriterad! Varför ska de med Adhd skicka in intyg men de som är över 75 då? Och vem vet hur många som har Adhd? Borde inte alla utredas i så fall, jag kan se Adhd hos folk som troligtvis inte har en aning om vad det är eller att de har det.)
Nu när jag äter ångestdämpande medicin dämpar den min impulsivitet till viss del så den kommer att påverka mig såsom Adhd medicinen skulle kunna ha påverkat mig. Kanske inte i samma grad men till viss del kan kanske räcka för mig. Jag har ätit den i ca 1 månad och har börjat se klarar på mig själv och hur jag mår. Och kan se på mig utifrån och förstå vad andra ser och hur andra reagera på de saker jag gör och säger.
Nu har första halvan av mitt liv gått och den halvan var jag en person och nu har jag andra halvan kvar (hoppas jag) och nu är jag samma person men med lite annorlunda, mognar och sundare tankar. Det är i alla fall vad jag strävar efter. Men jag kan ju inte veta hur resten av mitt liv blir. Precis lika lite som du vet.
Re - treat
Var på Retreat på Sigtuna stiftelsen, tänker inte gå in så mycket på hur det var mer än att det var givande. Avkopplande och stärkande, insåg hur mycket ångest jag bär inom mig när jag fick plötsligt väldigt ont i magen när jag skulle gå på avslutningen. Efter det skulle jag ta bilen hem och på vägen skulle jag handla mat. Kände mig så stressad att behöva köra själv och vara bland andra människor innan jag kom hem till min trygghet.
Har hunnit tänka så klart vilket jag iofs ofta gör men nu var jag ensam även om det var 17 andra i samma byggnad men vi pratade inte med varandra. Inte under måltiderna, meditationen eller avslappningen, det var bara de 2 ledarna och våra magar som pratade. Jag sa en mening och det var till ena ledaren (präst) som berättade att han snart skulle berätta en saga. Då svarade jag att jag skulle gå till mitt rum. Jag skrattade åt det på vägen hem, att den enda mening jag sagt under 48 timmar är att jag ska gå till mitt hotellrum och hade jag sagt den meningen någon annanstans så hade mottageren kunna tagit det som en invit. Ja min humor har jag kvar..
Jag kom fram till en hel del även om jag har hört vissa saker av vänner tidigare så har jag inte lyssnat på dem. Utan det krävdes, kbt, ångest dämpande medicin och en retreat för att jag skulle förstå att mina vänner haft rätt..
Rekomendera verkligen denna Retreat om du vågar, kostar 2700:-. Det kan man kanske tycka är dyrt men om man tänker att man bättrar på sin hälsa så tycker inte jag att det är mycket pengar. De pengarna har jag lagt flera gånger om på kläder jag inte gillat, festande som inte har varit så roligt egentligen och ännu roligare dagen efter.
http://www.sigtunastiftelsen.se/Aktuellt+program_6__1053.html/lid/8
Nu funderar jag på att åka på en meditation och yoga weekend i sommar. Någon som vill följa med?
Skulle tom kunna åka iväg i 10 dagar =)
http://yoga-meditation.se/yoga-kurser-retreats/sommar-yoga-retreat/
Har hunnit tänka så klart vilket jag iofs ofta gör men nu var jag ensam även om det var 17 andra i samma byggnad men vi pratade inte med varandra. Inte under måltiderna, meditationen eller avslappningen, det var bara de 2 ledarna och våra magar som pratade. Jag sa en mening och det var till ena ledaren (präst) som berättade att han snart skulle berätta en saga. Då svarade jag att jag skulle gå till mitt rum. Jag skrattade åt det på vägen hem, att den enda mening jag sagt under 48 timmar är att jag ska gå till mitt hotellrum och hade jag sagt den meningen någon annanstans så hade mottageren kunna tagit det som en invit. Ja min humor har jag kvar..
Jag kom fram till en hel del även om jag har hört vissa saker av vänner tidigare så har jag inte lyssnat på dem. Utan det krävdes, kbt, ångest dämpande medicin och en retreat för att jag skulle förstå att mina vänner haft rätt..
Rekomendera verkligen denna Retreat om du vågar, kostar 2700:-. Det kan man kanske tycka är dyrt men om man tänker att man bättrar på sin hälsa så tycker inte jag att det är mycket pengar. De pengarna har jag lagt flera gånger om på kläder jag inte gillat, festande som inte har varit så roligt egentligen och ännu roligare dagen efter.
http://www.sigtunastiftelsen.se/Aktuellt+program_6__1053.html/lid/8
Nu funderar jag på att åka på en meditation och yoga weekend i sommar. Någon som vill följa med?
Skulle tom kunna åka iväg i 10 dagar =)
http://yoga-meditation.se/yoga-kurser-retreats/sommar-yoga-retreat/
söndag 27 januari 2013
Märkligt
Har börjat få "skrivhäfta". Jag har aldrig haft några problem att skriva till folk men nu plötsligt vet jag inte vad jag ska skriva och det gäller även det verbala pratet. Har blivit tystare. Kanske är på tiden =)
Förändrad
Har tappat intresset för att skriva här, antar att jag börjar må bra. Har gått på Kbt 3 gånger och sist mådde jag så "bra" så jag nästan tyckte det var meningslöst att gå dit. När jag gick därifrån förstod jag att jag bör fullfölja minst 10 besök. Jag lever rätt bra i nuet i alla fall när jag att göra saker och tänker inte på konsekvenserna av mitt handlande. Däremot är jag duktig på att oroa mig för att det ska hända jobbiga saker. Och det är den ångesten (som jag haft hela mitt liv) som jag ska "arbeta" bort genom Kbt och "lyckopiller".
Jag har redan börjat tänka annorlunda i alla fall vad gäller män. Var på en dejt igår och det var trevligt men jag kände ingen större attraktion till mannen. Ändå tänkte jag att jag kan träffa honom fler gånger för jag kanske känner mig attraherad av honom efter ett tag. Sen insåg jag att det är så jag har gjort jämt och sen har det slutat med att jag inte känner mig attraherad och vi ses inte mer och jag känner mig ännu mer besviken. På att det inte blev mer än lite sällskap ett par gånger. Så jag bestämde mig för att inte träffa honom fler gånger. Iofs vet jag inte om han ville det för han skrev inte rakt ut att han ville det. Men då han fortsatte att smsa mig så antog jag att han ville det.
Känner mig rätt nöjd med mig själv faktiskt. =)
Var på tjej middag i går och på vägen hem så tänkte jag att det hade varit mysigt att ha sällskap med en speciell person men sen när jag tänkte en vända till så ville jag bara hem och kura i soffan framför tvn själv. Börjar nog inse att det känns rätt bra att vara singel trots allt!
Jag har redan börjat tänka annorlunda i alla fall vad gäller män. Var på en dejt igår och det var trevligt men jag kände ingen större attraktion till mannen. Ändå tänkte jag att jag kan träffa honom fler gånger för jag kanske känner mig attraherad av honom efter ett tag. Sen insåg jag att det är så jag har gjort jämt och sen har det slutat med att jag inte känner mig attraherad och vi ses inte mer och jag känner mig ännu mer besviken. På att det inte blev mer än lite sällskap ett par gånger. Så jag bestämde mig för att inte träffa honom fler gånger. Iofs vet jag inte om han ville det för han skrev inte rakt ut att han ville det. Men då han fortsatte att smsa mig så antog jag att han ville det.
Känner mig rätt nöjd med mig själv faktiskt. =)
Var på tjej middag i går och på vägen hem så tänkte jag att det hade varit mysigt att ha sällskap med en speciell person men sen när jag tänkte en vända till så ville jag bara hem och kura i soffan framför tvn själv. Börjar nog inse att det känns rätt bra att vara singel trots allt!
tisdag 15 januari 2013
Perfekta mamman
Jag vill vara den perfekta mamman till de perfekta barnen. Och är jag inte det så får jag dåligt samvete och känner mig värdelös. Och då lägger jag över mitt dåliga samvete på mina barn vilket gör att de säkert får dåligt samvete och de känner nog att hur de än anstränger sig så duger de inte.. Känner igen det...
Det jag kan slå mig för bröstet i alla fall är att jag ber dem om ursäkt när jag gjort/sagt fel saker. Och jag berättar för dem att jag älskar dem. Måste däremot börja berömma dem när de gör "rätt".
Det är inte bara den perfekta mamman jag vill vara utan även det perfekta kollegan, kunden, dottern, vännen, systern, exet etc.. Och vara perfekt på att träna och äta rätt..
Jag vill helt enkelt vara perfekt i allt! Hur blir man det? ;-D
I dag har jag struntat i att träna - det känns bra!
Jag försöker att sluta vilja vara perfekt, när jag inte vill det längre så kommer jag att må bra tror jag!
Det jag kan slå mig för bröstet i alla fall är att jag ber dem om ursäkt när jag gjort/sagt fel saker. Och jag berättar för dem att jag älskar dem. Måste däremot börja berömma dem när de gör "rätt".
Det är inte bara den perfekta mamman jag vill vara utan även det perfekta kollegan, kunden, dottern, vännen, systern, exet etc.. Och vara perfekt på att träna och äta rätt..
Jag vill helt enkelt vara perfekt i allt! Hur blir man det? ;-D
I dag har jag struntat i att träna - det känns bra!
Jag försöker att sluta vilja vara perfekt, när jag inte vill det längre så kommer jag att må bra tror jag!
Känns som andra tycker jag ska skärpa mig..
Yeees! Idag började jag med min medicin som ska göra mig till en normal ? människa igen..
Som det är nu så känns det som jag går i dvala och tankarna far hit och dit.
Det som känns lite jobbigt är att jag först kommer att känna mig ännu mer nedstämd. Men det kommer jag ju att göra oavsett när jag börjar med medicinen. Fick ångestdämpande medicin för medicinen så det är ju bara att äta lite mer medicin så blir det jättebra! =)
När jag berättar för vänner att jag är deprimerad så får jag så många råd. Det är helt otroligt vad duktig man är när man vill hjälpa andra. Jag är ju säkert likadan =)...
Och det känns som vissa tycker att det är bara att rycka upp sig och sluta sjåpa sig. Jag är tveksam om de har varit deprimerad så som jag är och har varit rätt länge - minst 1 år...
Det står att biverkningarna kan ge minskad eller ökad sexlust och matlust. Jag hoppas att båda minskar! Då kanske jag går ner i vikt till sommarn och jag slutar bry mig om män. Vad lätt livet skulle bli då! =) Ökar båda så blir det ju jobbigt, först gå upp i vikt och sen försöka hitta en karl! Det fungerar ju inte nu ens. =))) Jodå jag vet att det inte hänger på kilona.. Men det är ju inte bara det extra handtagen på midjan som känns tungt utan det är ju även tungt psykiskt för man känner sig ju inte snyggare med några extra kilon. Man kan bli trött också och det är jag så jag ska nog gå och lägga mig fast klockan inte ens är 9! Men varför bry sig om tiden?
Just det måste ju ta kort på mig i mina glasögon, jag ser ju lite smartare ut i dem. Det var en man som skrev till mig att du är inte den snyggaste eller den smartaste men du har DET. Det stör mig lite faktiskt, han skrev väl det för att han tyckte det var en komplimang men jag vet inte om jag tycker det.. Och DET var inte tillräckligt för att han skulle höra av sig igen så vi kunde ses igen - när han var nykter. Så jag hade väl inte DET ändå. För honom!!! ;-) Men his lost!!!
- Den man förlorar vinner en annan!
Som det är nu så känns det som jag går i dvala och tankarna far hit och dit.
Det som känns lite jobbigt är att jag först kommer att känna mig ännu mer nedstämd. Men det kommer jag ju att göra oavsett när jag börjar med medicinen. Fick ångestdämpande medicin för medicinen så det är ju bara att äta lite mer medicin så blir det jättebra! =)
När jag berättar för vänner att jag är deprimerad så får jag så många råd. Det är helt otroligt vad duktig man är när man vill hjälpa andra. Jag är ju säkert likadan =)...
Och det känns som vissa tycker att det är bara att rycka upp sig och sluta sjåpa sig. Jag är tveksam om de har varit deprimerad så som jag är och har varit rätt länge - minst 1 år...
Det står att biverkningarna kan ge minskad eller ökad sexlust och matlust. Jag hoppas att båda minskar! Då kanske jag går ner i vikt till sommarn och jag slutar bry mig om män. Vad lätt livet skulle bli då! =) Ökar båda så blir det ju jobbigt, först gå upp i vikt och sen försöka hitta en karl! Det fungerar ju inte nu ens. =))) Jodå jag vet att det inte hänger på kilona.. Men det är ju inte bara det extra handtagen på midjan som känns tungt utan det är ju även tungt psykiskt för man känner sig ju inte snyggare med några extra kilon. Man kan bli trött också och det är jag så jag ska nog gå och lägga mig fast klockan inte ens är 9! Men varför bry sig om tiden?
Just det måste ju ta kort på mig i mina glasögon, jag ser ju lite smartare ut i dem. Det var en man som skrev till mig att du är inte den snyggaste eller den smartaste men du har DET. Det stör mig lite faktiskt, han skrev väl det för att han tyckte det var en komplimang men jag vet inte om jag tycker det.. Och DET var inte tillräckligt för att han skulle höra av sig igen så vi kunde ses igen - när han var nykter. Så jag hade väl inte DET ändå. För honom!!! ;-) Men his lost!!!
- Den man förlorar vinner en annan!
måndag 14 januari 2013
Det började kännas bra...
Men så fick jag höra att min son som jag trott och litat på har återigen suttit på nätet och gjort dumma saker.
Jag smsa till honom att vi måste gå på möten på Bup igen och att han inte får använda sin dator igen. Då fick jag ett jobbigt sms tillbaka.
- Ja bryr mig faktiskt inte längre ni kan ta allt för så fort jag kommer hem till dej så hör jag skrikandet att du mår så dåligt att du inte orkar någonting de känns inte så jävla bra.
Och det känns inte så bra för mig :*(
Fast på sätt och vis var det kanske bra. För då inser jag hur mina söner påverkas av hur jag beter mig och att jag "glömmer" bort dem pga min olyckliga tillvaro.
Nu inser jag att jag måste ta mig i kragen ordentligt när jag har barnen!
De måste ju må väldigt dåligt! Och liksom jag behöver de tröst på något sätt. Och att trösta sig, det finns ju flera sätt att göra det på.. Oftast är alla sätt dåliga även om de känns bra för stunden.
De ska inte behöva lida pga min "40" års kris.. Även om det påverkar dem så klart! En lycklig förälder gör ett lyckligt barn! Och givetvis motsatsen.. Även om barn också måste lära sig att se och förstå att det finns negativa känslor också, även hos sina föräldrar.
Jag smsa till honom att vi måste gå på möten på Bup igen och att han inte får använda sin dator igen. Då fick jag ett jobbigt sms tillbaka.
- Ja bryr mig faktiskt inte längre ni kan ta allt för så fort jag kommer hem till dej så hör jag skrikandet att du mår så dåligt att du inte orkar någonting de känns inte så jävla bra.
Och det känns inte så bra för mig :*(
Fast på sätt och vis var det kanske bra. För då inser jag hur mina söner påverkas av hur jag beter mig och att jag "glömmer" bort dem pga min olyckliga tillvaro.
Nu inser jag att jag måste ta mig i kragen ordentligt när jag har barnen!
De måste ju må väldigt dåligt! Och liksom jag behöver de tröst på något sätt. Och att trösta sig, det finns ju flera sätt att göra det på.. Oftast är alla sätt dåliga även om de känns bra för stunden.
De ska inte behöva lida pga min "40" års kris.. Även om det påverkar dem så klart! En lycklig förälder gör ett lyckligt barn! Och givetvis motsatsen.. Även om barn också måste lära sig att se och förstå att det finns negativa känslor också, även hos sina föräldrar.
Vill de flesta ha någon?
Jag funderar lite över hur stor procent av dem som är med på dejting sidorna som egentligen verkligen vill träffa någon som de vill vara med (helst) resten av livet.
Jag vet inte vad jag vill just nu men är med på flera sidor. Och de män jag har träffat är jag tveksam om de verkligen var redo att träffa någon.. Inte för att jag menar att de borde blivit nöjda när de träffar mig! Men de hade redan träffat fler innan och har även gjort efter mig men är ändå singel. Jag tror att det är svårt att lämna sin "frihet" och vanor man har skapat och tycker om. Så känner jag själv i alla fall.
Tänker på det för de mail å flirtar jag får upplever jag inte som den som skrivit verkligen är intresserad av vem jag är utan det verkar som de liksom jag kollar runt lite. De jag får flirtar från jag får på en sida är antingen män utan bild eller så bor de minst 50 mil bort. Fick en flirt från en snygg spanjor men då han bor i Spanien och inte kan ett ord svenska så var jan inte så intressant. ;-(
Och om man har bra självkänsla så vet jag inte om man tycker det är värt att hänga på dessa sidor. Jag hoppas på uppmärksamhet där och det beror nog på min dåliga självkänsla.
Fast jag vet ju inget om vad någon annan på dejtingsidorna vill ha ut av sin medverkan där!!! Det är ju bara mina tankar...
Jag vet inte vad jag vill just nu men är med på flera sidor. Och de män jag har träffat är jag tveksam om de verkligen var redo att träffa någon.. Inte för att jag menar att de borde blivit nöjda när de träffar mig! Men de hade redan träffat fler innan och har även gjort efter mig men är ändå singel. Jag tror att det är svårt att lämna sin "frihet" och vanor man har skapat och tycker om. Så känner jag själv i alla fall.
Tänker på det för de mail å flirtar jag får upplever jag inte som den som skrivit verkligen är intresserad av vem jag är utan det verkar som de liksom jag kollar runt lite. De jag får flirtar från jag får på en sida är antingen män utan bild eller så bor de minst 50 mil bort. Fick en flirt från en snygg spanjor men då han bor i Spanien och inte kan ett ord svenska så var jan inte så intressant. ;-(
Och om man har bra självkänsla så vet jag inte om man tycker det är värt att hänga på dessa sidor. Jag hoppas på uppmärksamhet där och det beror nog på min dåliga självkänsla.
Fast jag vet ju inget om vad någon annan på dejtingsidorna vill ha ut av sin medverkan där!!! Det är ju bara mina tankar...
söndag 13 januari 2013
Japp jag går på det!
Jag går på dejtingsidornas försäljare precis som jag går på V75 när de skickar sms till mig. Jag måste satsa för jag kan ju vinna!
Funderar på att skola om mig och har varit inne på psykolog då jag insett att nästan allt går att fixa om man förstår hur folk tänker och är duktig på att manipulera.
Som de som driver dejtingsidor och alla andra som tjänar pengar på oss pga att de kan manipulera oss. Kan man bara "lura" någon att köpa eller göra något så kan man ju lyckas med nästan allt!
Det är bra att kunna manipulera folk i de flesta yrkerna..
Det gäller att finna den ömma punkten hos man vill "åt". Dennes intresse, behov och önskningar..
Sen kanske man måste ha en fallenhet för att kunna lura folk också och där faller det för mig iofs.
Funderar på att skola om mig och har varit inne på psykolog då jag insett att nästan allt går att fixa om man förstår hur folk tänker och är duktig på att manipulera.
Som de som driver dejtingsidor och alla andra som tjänar pengar på oss pga att de kan manipulera oss. Kan man bara "lura" någon att köpa eller göra något så kan man ju lyckas med nästan allt!
Det är bra att kunna manipulera folk i de flesta yrkerna..
Det gäller att finna den ömma punkten hos man vill "åt". Dennes intresse, behov och önskningar..
Sen kanske man måste ha en fallenhet för att kunna lura folk också och där faller det för mig iofs.
Dejtings lotteri
Återigen: Dessa dejtingsidor...
Börjar inse att de, inklusive jag själv, som sitter på dejtingsidorna är de som har rätt dålig självkänsla och inte älskar sig själv. Eller så tänker jag bara på mig själv.
Jag vill träffa någon för jag vill inte vara ensam, dels för att det är tråkigt och dels för att jag inte vill göra saker själv. Och varför inte det? Trivs jag inte med mig själv? Eller tycker jag det är jobbigt att möta andra människor ensam eller är det för att andra undrar varför jag gör saker själv? De kanske tänkter: Vad är det för fel på henne? Rädd att prova nya saker och känna mig dum ensam?
Rädd att möta andra är jag inte iofs.
Ska nog ta och tänka efter varför jag vill träffa någon. Och om jag verkligen vill det...
Det är rätt skönt att vara ensam - ibland. Och jag vill inte flytta ihop med någon på ett tag nu!
Kanske borde skaffa mig en KK i alla fall.. Det är inte så svårt i alla fall! Skulle nog kunna ha en för varje veckodag om jag nu ville det. =) Men nej tack! Sånt behov av sex har jag inte.
Och om jag verkligen vill gå på någon dejt via sidorna vet jag inte.. Sitter nog mer där för att få lite mänsklig cyber kontakt när jag känner mig ensam och att få lite uppmärksamhet så klart. Känns som jag har träffat på fina män redan men att det ändå inte fungerar gör att jag börjar tappa tron på att finna någon.Och att gå på dejt och ta reda på om mannen som jag träffar är något att ha eller om jag duger, vet jag inte om jag orkar.
Kan se en liknelse med att spela på hästarna/lotto och dejtingsidorna. Man satsar och har man tur vinner man. Oftast vinner man småvinsterna, de som man egentligen kan vara utan. Det är ju storvinsten man vill ha! Och det är också som med spel, man vet innerst inne att sannolikheten att vinna storvinsten är lika med noll. Men satsar man inte så har man ingen chans alls å andra sidan.
Jag bör ta det lugnt några månader nu, men kan ju sitta på sidorna ändå..
Vem vet det kanske går bättre när jag har ätit anti depressiv medicin och jag har börjat älska mig själv. Och jag borde kanske göra en Adhd utredning och börja äta medicin mot det med så jag kan bli en lugn och harmonisk person för det är väl mer uppskattat än den virriga, stressade och halvgalna person jag är i dag.
Börjar inse att de, inklusive jag själv, som sitter på dejtingsidorna är de som har rätt dålig självkänsla och inte älskar sig själv. Eller så tänker jag bara på mig själv.
Jag vill träffa någon för jag vill inte vara ensam, dels för att det är tråkigt och dels för att jag inte vill göra saker själv. Och varför inte det? Trivs jag inte med mig själv? Eller tycker jag det är jobbigt att möta andra människor ensam eller är det för att andra undrar varför jag gör saker själv? De kanske tänkter: Vad är det för fel på henne? Rädd att prova nya saker och känna mig dum ensam?
Rädd att möta andra är jag inte iofs.
Ska nog ta och tänka efter varför jag vill träffa någon. Och om jag verkligen vill det...
Det är rätt skönt att vara ensam - ibland. Och jag vill inte flytta ihop med någon på ett tag nu!
Kanske borde skaffa mig en KK i alla fall.. Det är inte så svårt i alla fall! Skulle nog kunna ha en för varje veckodag om jag nu ville det. =) Men nej tack! Sånt behov av sex har jag inte.
Och om jag verkligen vill gå på någon dejt via sidorna vet jag inte.. Sitter nog mer där för att få lite mänsklig cyber kontakt när jag känner mig ensam och att få lite uppmärksamhet så klart. Känns som jag har träffat på fina män redan men att det ändå inte fungerar gör att jag börjar tappa tron på att finna någon.Och att gå på dejt och ta reda på om mannen som jag träffar är något att ha eller om jag duger, vet jag inte om jag orkar.
Kan se en liknelse med att spela på hästarna/lotto och dejtingsidorna. Man satsar och har man tur vinner man. Oftast vinner man småvinsterna, de som man egentligen kan vara utan. Det är ju storvinsten man vill ha! Och det är också som med spel, man vet innerst inne att sannolikheten att vinna storvinsten är lika med noll. Men satsar man inte så har man ingen chans alls å andra sidan.
Jag bör ta det lugnt några månader nu, men kan ju sitta på sidorna ändå..
Vem vet det kanske går bättre när jag har ätit anti depressiv medicin och jag har börjat älska mig själv. Och jag borde kanske göra en Adhd utredning och börja äta medicin mot det med så jag kan bli en lugn och harmonisk person för det är väl mer uppskattat än den virriga, stressade och halvgalna person jag är i dag.
fredag 11 januari 2013
Att vara eller att inte vara
Varför ska jag göra? Varför ska jag inte göra?
Har aldrig känt sån apati tidigare.. Det är fredag men det kan lika gärna vara måndag.. Jag börjar jobba snart för dagen och det är lika ok som att jag skulle sluta snart.
Min terapeut tyckte jag ska äta anti depressiv medicin, jag gillar inte medicin. Vill klara av allt själv, av ren vilje styrka.
Men det är ju svårt när jag inte har någon vilja. Åt varken ena eller andra hållet. Varför inte supa mig full? Varför inte ragga upp nåt (äckel) på dejting sidorna? Varför inte sova bort dagarna? Varför ska jag bete mig som man bör?
Det har blivit en ond cirkel och om jag inte rycker upp mig så kommer jag inte ha så mycket kvar snart. Inga vänner, inga pengar.. Mina barn kommer att må dåligt..
Saknar en speciell vän men vill inte krypa tillbaka med svansen mellan bena.
Känner mig så ensam men jag skapar min ensamhet själv.
Ringde läkarn för att få anti depressions medicin men hon var inte på plats och kommer först tillbaka på tisdag. Vilket gjorde att jag nästan bröt ihop. Det är nästan en vecka tills jag får prata med henne och be om medicin. Sen kanske jag måste gå dit och ta prover innan jag får börja äta medicinen. Och sen tar det säkert ett tag innan de börjar verka..
Ja ja allt har sin tid..
Har aldrig känt sån apati tidigare.. Det är fredag men det kan lika gärna vara måndag.. Jag börjar jobba snart för dagen och det är lika ok som att jag skulle sluta snart.
Min terapeut tyckte jag ska äta anti depressiv medicin, jag gillar inte medicin. Vill klara av allt själv, av ren vilje styrka.
Men det är ju svårt när jag inte har någon vilja. Åt varken ena eller andra hållet. Varför inte supa mig full? Varför inte ragga upp nåt (äckel) på dejting sidorna? Varför inte sova bort dagarna? Varför ska jag bete mig som man bör?
Det har blivit en ond cirkel och om jag inte rycker upp mig så kommer jag inte ha så mycket kvar snart. Inga vänner, inga pengar.. Mina barn kommer att må dåligt..
Saknar en speciell vän men vill inte krypa tillbaka med svansen mellan bena.
Känner mig så ensam men jag skapar min ensamhet själv.
Ringde läkarn för att få anti depressions medicin men hon var inte på plats och kommer först tillbaka på tisdag. Vilket gjorde att jag nästan bröt ihop. Det är nästan en vecka tills jag får prata med henne och be om medicin. Sen kanske jag måste gå dit och ta prover innan jag får börja äta medicinen. Och sen tar det säkert ett tag innan de börjar verka..
Ja ja allt har sin tid..
måndag 7 januari 2013
Är så trött
Skulle vilja krypa in i en stor varm famn och där skulle jag bara kunde ligga och göra ingenting! Ägaren till famnen skulle mer än gärna få fixa allt som måste fixas. Jag är så trött och orkar egentligen inte med allt jag måste göra! Det känns nästan övermäktigt med alla möten och alla saker som måste lösas.. Och det är inte så lätt då det inte bara är jag som måste ta tag i det som ska lösas.. Och när den som måste hjälpa till inte bryr sig.. Då känner jag mig rätt maktlös och det känns hopplöst..
Desperat eller deprimerad
Jag vill inte vara ensam även om det kanske skulle vara bra för mig ett tag. Men jag känner mig så ensam och det känns tungt. Eller så känns det så för att jag känner mig så nere.
Allt känns så meningslöst! Jag ser inte fram emot något, skulle vara min retreat om några veckor då. Men det känns mer som det är något jag gör för att må bättre och inte något som ska bli något riktigt roligt. Mer något som stärker mig..
Om jag inte var så ansvartstagande skulle jag strunta i att gå till jobbet, laga mat, se till att barnen mår bra, träna... Och allt annat som man "ska" göra. Jag skulle kunna ligga i sängen hela dagarna och bara titta i taket. Nej, det skulle jag nog inte kunna men det är nästan så jag skulle kunna göra det.
När jag är i kyrkan så gråter jag för att jag känner att jag inte är god nog att sitta där och för att jag är så ensam. Jag kom på mig själv att be för andra, andra som inte har en aning om att jag tänker på dem överhuvudtaget. Sen kom jag på att en av den jag tänker på under bönen, skulle aldrig ägna en positiv tanke om mig. Eller någon tanke alls om mig mig om hen inte möter mig förståss..
Efter ett tag insåg jag att jag kanske borde be för mig själv. Kanske enbart för mig själv till en början. Om inte ens jag ber för mig (ger mig själv en välsignelse och en tanke på att jag är värd det) vem ska göra det då?
Allt känns så meningslöst! Jag ser inte fram emot något, skulle vara min retreat om några veckor då. Men det känns mer som det är något jag gör för att må bättre och inte något som ska bli något riktigt roligt. Mer något som stärker mig..
Om jag inte var så ansvartstagande skulle jag strunta i att gå till jobbet, laga mat, se till att barnen mår bra, träna... Och allt annat som man "ska" göra. Jag skulle kunna ligga i sängen hela dagarna och bara titta i taket. Nej, det skulle jag nog inte kunna men det är nästan så jag skulle kunna göra det.
När jag är i kyrkan så gråter jag för att jag känner att jag inte är god nog att sitta där och för att jag är så ensam. Jag kom på mig själv att be för andra, andra som inte har en aning om att jag tänker på dem överhuvudtaget. Sen kom jag på att en av den jag tänker på under bönen, skulle aldrig ägna en positiv tanke om mig. Eller någon tanke alls om mig mig om hen inte möter mig förståss..
Efter ett tag insåg jag att jag kanske borde be för mig själv. Kanske enbart för mig själv till en början. Om inte ens jag ber för mig (ger mig själv en välsignelse och en tanke på att jag är värd det) vem ska göra det då?
lördag 5 januari 2013
Meningslöst
Börjar längta efter att arbeta. Börjar tröttna på att ligga i sängen eller att sitta vid köksbordet! E bara skit på TVn dessutom!
Veckan som kommer hade iofs inte behövt inneburit 4 möten. En gör så jag inte kan gå på kören som börjar på onsdag. :-( men men sånt e ju livet.
Känner nästan för att hitta på något nästa helg.. Har slöat för mycket nu! Får väl leta upp nån som vill dejta.. Det är inte så svårt om man kan nöja sig med vem/vad som helst! Men det gör jag ju inte så jag hoppas på bättre tv nästa helg!!! Får låna sonens Bamse Björn å krama på..
Att min dator har gått sönder gör ju inte livet roligare!! Men det kanske är bra så måste jag vara kreativ och göra något mer väsentligt! I kväll..
Ska åka å köpa en ny dator i morgon..
Veckan som kommer hade iofs inte behövt inneburit 4 möten. En gör så jag inte kan gå på kören som börjar på onsdag. :-( men men sånt e ju livet.
Känner nästan för att hitta på något nästa helg.. Har slöat för mycket nu! Får väl leta upp nån som vill dejta.. Det är inte så svårt om man kan nöja sig med vem/vad som helst! Men det gör jag ju inte så jag hoppas på bättre tv nästa helg!!! Får låna sonens Bamse Björn å krama på..
Att min dator har gått sönder gör ju inte livet roligare!! Men det kanske är bra så måste jag vara kreativ och göra något mer väsentligt! I kväll..
Ska åka å köpa en ny dator i morgon..
Ego kärlek
Jag har inte varit ute och gått min vanliga runda så jag har inte tänkt så mycket. Jag har gått där jag inte brukar och då finns det lite och titta på och upptäcka vilket gör att autopiloten inte är på och då kan inte tankarna flöda så mycket.
Men en sak som jag har tänkt på under några dagar är hur egoistisk man är när man älskar någon. I alla fall är vi många som är det.
Jag har haft en riktigt egoist som älskade mig. Han struntade fullkommligt i att jag inte älskade honom tillbaka efter några månader. Men det brydde han sig inte om, det viktigaste var att vi var tillsammans ändå, det är 3 1/2 år sen det tog slut och han skickar fortfarande meddelanden via FB fast jag har skrivit att jag inte vill ha kontakt med honom. Lite obehagligt..
Det får mig att fundera på om att vi är rätt egoistiska när det kommer till att älska någon. Om jag "bara" skulle var kär i någon och jag får veta att han har träffat någon skulle jag bli svartsjuk och hoppas att det inte skulle fungera. Hemskt egoistiskt. Om jag brydde mig om personen borde jag väl kunna glädjas åt att han har träffat någon.
När mitt ex försökte förklara för mig att han inte klarade av att leva med mig så "hörde" jag inte honom. Jag svarade ungefär som exet som struntade i mina känslor. - Alla har ju problem. - Livet är svårt. - Det är klart att det är jobbigt med mina barn och dina ungar etc.. Jag förstod inte att han faktiskt försökte få mig att inse att vi inte funkade. Jag tänkte bara på hur jag kände det och att jag tyckte att det funkade och om han bara försökte så skulle det funka.
När det väl gick upp för mig att detta fungerar inte då stängde jag av mina känslor helt och ville bara flytta. Mitt sätt att hantera separationen var att bli avtrubbad och boka upp mig på allt möjligt och vara igång hela tiden. Vi försökte en gång till ett halv år senare och det var då det tog slut på riktigt för mig.
Det är intressant för jag inser att man måste låta ens känslor komma ut och man måste verkligen känna efter och inte stoppa undan dem. För på något sätt kommer de ut förr eller senare.
Och att älska någon gör en rätt egoistisk. Man ser sällan att man är lyckligt lottad om man blir älskad tillbaka.. Det finns något ordspråk som jag inte kommer ihåg men det är något om att man inte har rätt att bli älskad utan att man förtjänar det eller vad det nu är...
Men en sak som jag har tänkt på under några dagar är hur egoistisk man är när man älskar någon. I alla fall är vi många som är det.
Jag har haft en riktigt egoist som älskade mig. Han struntade fullkommligt i att jag inte älskade honom tillbaka efter några månader. Men det brydde han sig inte om, det viktigaste var att vi var tillsammans ändå, det är 3 1/2 år sen det tog slut och han skickar fortfarande meddelanden via FB fast jag har skrivit att jag inte vill ha kontakt med honom. Lite obehagligt..
Det får mig att fundera på om att vi är rätt egoistiska när det kommer till att älska någon. Om jag "bara" skulle var kär i någon och jag får veta att han har träffat någon skulle jag bli svartsjuk och hoppas att det inte skulle fungera. Hemskt egoistiskt. Om jag brydde mig om personen borde jag väl kunna glädjas åt att han har träffat någon.
När mitt ex försökte förklara för mig att han inte klarade av att leva med mig så "hörde" jag inte honom. Jag svarade ungefär som exet som struntade i mina känslor. - Alla har ju problem. - Livet är svårt. - Det är klart att det är jobbigt med mina barn och dina ungar etc.. Jag förstod inte att han faktiskt försökte få mig att inse att vi inte funkade. Jag tänkte bara på hur jag kände det och att jag tyckte att det funkade och om han bara försökte så skulle det funka.
När det väl gick upp för mig att detta fungerar inte då stängde jag av mina känslor helt och ville bara flytta. Mitt sätt att hantera separationen var att bli avtrubbad och boka upp mig på allt möjligt och vara igång hela tiden. Vi försökte en gång till ett halv år senare och det var då det tog slut på riktigt för mig.
Det är intressant för jag inser att man måste låta ens känslor komma ut och man måste verkligen känna efter och inte stoppa undan dem. För på något sätt kommer de ut förr eller senare.
Och att älska någon gör en rätt egoistisk. Man ser sällan att man är lyckligt lottad om man blir älskad tillbaka.. Det finns något ordspråk som jag inte kommer ihåg men det är något om att man inte har rätt att bli älskad utan att man förtjänar det eller vad det nu är...
Tom och fantasin tryter
Har nog varit ledig för länge nu, 15 dagar.. Och har tagit igen mig, inte gjort mycket och känner mig rätt till freds. Får väl se hur det blir på måndag när rutinerna dras igång och flera möten under veckan.
Ska gå och lyssna på en kör och se/höra om det är något för mig, jag behöver utvecklas lite.. Ska även till optikern då jag insett att jag ser dåligt. Och ska på KBT igen i veckan. Börjar jag bli lite gammal tro?! =)
Har sovit många timmar de senaste nätterna, tack och lov är sömnen inte något problem. Jag sover djupt oftast, men i natt har jag varit lite halvt vaken och funderat. På män och mitt "behov" av dem, jag kanske skulle förtränga att jag måste ha känslor för dem och bara ha en KK. Det vore väl rätt bekvämt egentligen. En bra vän som man inte behöver ge några löften.... Men jag vet att jag till slut skulle känna mig rätt värdelös som människa och att jag bara dög till en sak. Men det vore kanske rätt enkelt?!
Ska gå och lyssna på en kör och se/höra om det är något för mig, jag behöver utvecklas lite.. Ska även till optikern då jag insett att jag ser dåligt. Och ska på KBT igen i veckan. Börjar jag bli lite gammal tro?! =)
Har sovit många timmar de senaste nätterna, tack och lov är sömnen inte något problem. Jag sover djupt oftast, men i natt har jag varit lite halvt vaken och funderat. På män och mitt "behov" av dem, jag kanske skulle förtränga att jag måste ha känslor för dem och bara ha en KK. Det vore väl rätt bekvämt egentligen. En bra vän som man inte behöver ge några löften.... Men jag vet att jag till slut skulle känna mig rätt värdelös som människa och att jag bara dög till en sak. Men det vore kanske rätt enkelt?!
tisdag 1 januari 2013
Balans
Söker balans i mitt liv och när jag hittat det så söker jag en man som också har balans i sitt liv.
Med balans menar jag att jag inte ska vara så fanatisk eller inte överdriva eller avstå helt.
Utan göra det som känns bra, inte vräka i mig godis för att de första bitarna var goda så då fortsätter jag att äta tills de är slut. Och sen mot slutet av skålen så mår jag illa.
Och om jag börjar träna något ta det lugnt i början och inte gå ut för hårt så jag får ont och avstår helt till slut. Samma med dessa dejtingsidor som jag både tycker om och inte tycker om.
Jag ska alltid ta i så att jag blir besviken när det inte blir så bra som jag önskat. Och det blir inte så bra just för att jag tar i för mycket.
Man bör väl sluta när de är som roligaste..
Och nu har jag skrivit så mycket så nu är jag less på det. Ska nog stänga av datorn ett tag nu!
Med balans menar jag att jag inte ska vara så fanatisk eller inte överdriva eller avstå helt.
Utan göra det som känns bra, inte vräka i mig godis för att de första bitarna var goda så då fortsätter jag att äta tills de är slut. Och sen mot slutet av skålen så mår jag illa.
Och om jag börjar träna något ta det lugnt i början och inte gå ut för hårt så jag får ont och avstår helt till slut. Samma med dessa dejtingsidor som jag både tycker om och inte tycker om.
Jag ska alltid ta i så att jag blir besviken när det inte blir så bra som jag önskat. Och det blir inte så bra just för att jag tar i för mycket.
Man bör väl sluta när de är som roligaste..
Och nu har jag skrivit så mycket så nu är jag less på det. Ska nog stänga av datorn ett tag nu!
Nytt år = Startskottet
Varför väntar man ofta till ett nytt år eller en måndag för att börja leva bättre. Sluta röka, börja träna, äta nyttigt. Jag har gjort det många gånger, kommer speciellt ihåg de gångerna då jag har börjat på viktväktarna. Jag gick på ett möte och sen väntade jag tills det blev måndag för att börja. Skyllde på att deras papper man skulle fylla i började på måndag. Ja det finns alltid något att skylla på!
Men varför må dåligt tills dess? Jag tänker ofta på morgonen: I dag ska jag vara duktig, inte äta något jag inte borde som godis, för mycket mat och mackor. För att sen några timmar senare på kvällen tänka: I morgon ska jag göra det bättre än i dag!
Haha ja jag kan bara skratta åt mig själv. Det jag behöver är balans i mitt liv!
Men varför må dåligt tills dess? Jag tänker ofta på morgonen: I dag ska jag vara duktig, inte äta något jag inte borde som godis, för mycket mat och mackor. För att sen några timmar senare på kvällen tänka: I morgon ska jag göra det bättre än i dag!
Haha ja jag kan bara skratta åt mig själv. Det jag behöver är balans i mitt liv!
Ny facebook sida?
Jag har funderat på att öppna en ny Facebook sida, vilket iofs är på väg att dö ut.. Men om jag öppnar en ny sida och bara har den till att få massor med vänner som jag inte behöver kommunicera med och jag kan gilla saker som jag vill ska komma ut till allmänheten. Det är kanske det FB är till för!? :o
Jag har bara inte fattat det, jag har trott att man ska ha FB för att ha kontakt med de som jag verkligen bryr mig om. Jag har inte förstått att man ska ha ytliga vänner där utan att skriva någonting. Utan bara vara glad för sin 300 "vänner". Och jag skulle kunna gå ut med att jag är singel och om någon av alla mina vänner själva är singel eller om de har någon vän som är det så kan de kontakta mig. Då skulle jag slippa vara på dejtingsidorna och få skamliga förslag från pojkar och gubbar!
Fast det kanske är instagram man ska öppna? Fast det vet jag inte vad det är rikigt... Kan man skriva något där? Annars måste jag ju skriva på en tröja att jag singel a lá Carola.. För några trycka upp tuttarna så de nästan ramlar ur min tröja skulle jag aldrig göra eller puta med munnen som en anka..
Jag är rätt präktig trots allt även om jag kanske inte verkar det genom mitt sätt att prata.
Vänner eller inte
Jag har alltid tyckt att jag har så många vänner eller i alla fall att jag har flera nära vänner.
Inför nyår så insåg jag att jag inte har så många vänner. Eller jag insåg att vi börjar bli gamla och orkar knappt umsås. Och att det är som mitt ena ex sa, folk har fullt upp med sina liv så de har inte tid att umgås. Jag tyckte att han hade fel. Då.
Jag "isolerade" mig från 1:a dagen på jullovet, tog med flit inte kontakt med någon vän då jag behövde vara ensam och vila upp mig och fundera lite över mitt liv. Jag insåg då att min telefon är rätt tyst, visst det var poängen med min "isolering" att vara ensam. Men det fick mig att inse att jag är rätt ensam utan att behöva isolera mig. Det var en vän som hörde av sig flera gånger under denna vecka och den vännen har jag tyckt att jag knappt pratar med. En ringde på julafton och en smsa mig på nyårsafton och han hade jag "brytit" lite med.. Iofs jag smsa och ringde de viktigaste i mitt liv rätt tidigt på eftermiddagen och önskade Gott nytt år så det skulle vara avklarat. Folk brukar ju vara upptagna och lite onyktra runt midnatt på nyårsafton så det var lika bra att ringa tidigt så de hör vad jag säger... Hade jag inte hört av mig kanske de hade kommit före mig.
Nu kan jag inte påstå att jag mår dåligt över att jag inte har sånt stort umgänge men det har fått mig att tänka på att värdesätta mina få vänner. Och det får mig att fundera på hur jag kan få fler och nya vänner vilket nog inte är så lätt. Och om jag vill. Och nu menar jag vänner inte massa män som man ska fundera över om de är mer än en vän.
Den dagen (för den kommer att komma) jag träffar min stora kärlek så kommer jag inte ha tid med vännerna. Så det kanske bara är att vänta tills han dyker upp egentligen. Även om det tar några år. Jag har ju böcker och läsa och 2 underbara söner som jag borde försöka umgås mer med, för det vill de säkert nu när de har blivit stora =D. Och det finns ju faktiskt att göra om man vill och jag är väl på väg att få en och annan hobby. Så jag har nog inte tid för vänner ändå, precis som mina vänner inte har det med mig. Och jag hör ju inte av mig själv så varför ska de höra av sig till mig?
Hur som helst så är jag glad och tacksam för de vänner jag har! Och att jag faktiskt har några och det äkta vänner. För om jag skulle behöva prata med någon så vet jag att jag har några att välja på! Och det är inte alla förunnat! Så en elgoe till mina vänner!
Inför nyår så insåg jag att jag inte har så många vänner. Eller jag insåg att vi börjar bli gamla och orkar knappt umsås. Och att det är som mitt ena ex sa, folk har fullt upp med sina liv så de har inte tid att umgås. Jag tyckte att han hade fel. Då.
Jag "isolerade" mig från 1:a dagen på jullovet, tog med flit inte kontakt med någon vän då jag behövde vara ensam och vila upp mig och fundera lite över mitt liv. Jag insåg då att min telefon är rätt tyst, visst det var poängen med min "isolering" att vara ensam. Men det fick mig att inse att jag är rätt ensam utan att behöva isolera mig. Det var en vän som hörde av sig flera gånger under denna vecka och den vännen har jag tyckt att jag knappt pratar med. En ringde på julafton och en smsa mig på nyårsafton och han hade jag "brytit" lite med.. Iofs jag smsa och ringde de viktigaste i mitt liv rätt tidigt på eftermiddagen och önskade Gott nytt år så det skulle vara avklarat. Folk brukar ju vara upptagna och lite onyktra runt midnatt på nyårsafton så det var lika bra att ringa tidigt så de hör vad jag säger... Hade jag inte hört av mig kanske de hade kommit före mig.
Nu kan jag inte påstå att jag mår dåligt över att jag inte har sånt stort umgänge men det har fått mig att tänka på att värdesätta mina få vänner. Och det får mig att fundera på hur jag kan få fler och nya vänner vilket nog inte är så lätt. Och om jag vill. Och nu menar jag vänner inte massa män som man ska fundera över om de är mer än en vän.
Den dagen (för den kommer att komma) jag träffar min stora kärlek så kommer jag inte ha tid med vännerna. Så det kanske bara är att vänta tills han dyker upp egentligen. Även om det tar några år. Jag har ju böcker och läsa och 2 underbara söner som jag borde försöka umgås mer med, för det vill de säkert nu när de har blivit stora =D. Och det finns ju faktiskt att göra om man vill och jag är väl på väg att få en och annan hobby. Så jag har nog inte tid för vänner ändå, precis som mina vänner inte har det med mig. Och jag hör ju inte av mig själv så varför ska de höra av sig till mig?
Hur som helst så är jag glad och tacksam för de vänner jag har! Och att jag faktiskt har några och det äkta vänner. För om jag skulle behöva prata med någon så vet jag att jag har några att välja på! Och det är inte alla förunnat! Så en elgoe till mina vänner!
Nykter
Det visade sig att alla var kristna och nästan alla gick i samma kyrka, de har bra sammanhållning där. Och det var ingen som drack, det trodde jag faktiskt att några skulle göra. Det var några andra vuxna ute och tittade på raketerna som var lagom salongs berusade och min värdinna sa att det var skönt att man inte har såna där hemma. :-)
Jag trodde att det skulle vara fler från dejting sidan där som inte hade träffat värdinnan liksom jag men så var det inte heller..
Hur som helst var det trevligt, vi åt tacos och sen spelade vi charader. Det var kul, hade jag inte gjort tidigare, konstigt nog..
Det var rätt skönt att vara där, ingen kände mig och visste ju inte hur jag är.
Jag kunde bara sitta där och vara tyst, samtidigt som jag inte var ensam så var jag det på sätt och vis och på ett bra sätt!
Jag slapp laga mat och jag fick skratta när vi lekte charader och jag fick se på raketer. Så det var en bättre nyårsafton ön om jag varit ensam hemma! Jag kan inte anklagas för att sitta hemma och känna mig ensam i alla fall! :-)
Jag trodde att det skulle vara fler från dejting sidan där som inte hade träffat värdinnan liksom jag men så var det inte heller..
Hur som helst var det trevligt, vi åt tacos och sen spelade vi charader. Det var kul, hade jag inte gjort tidigare, konstigt nog..
Det var rätt skönt att vara där, ingen kände mig och visste ju inte hur jag är.
Jag kunde bara sitta där och vara tyst, samtidigt som jag inte var ensam så var jag det på sätt och vis och på ett bra sätt!
Jag slapp laga mat och jag fick skratta när vi lekte charader och jag fick se på raketer. Så det var en bättre nyårsafton ön om jag varit ensam hemma! Jag kan inte anklagas för att sitta hemma och känna mig ensam i alla fall! :-)
Annorlunda kväll/nyårsafton
Jag tycker om att chatta med folk, att vara social även om det är bakom en skärm. Det spelar inte så stor roll om det är en man eller kvinna. Om de bor nära eller långt bort. Så jag gick med i en My dejtingsida. Denna gång valde jag en kristen sådan, tänkte det kunde vara givande.. Det är få medlemmar där så det ger inte så mycket.
Men det finns ett forum där man kan skriva saker som alla kan läsa. Och jag läste ett inlägg av en kvinna, Jon fråga om någon ville komma på nyårsvaka. Jag skrev att jag kanske, alltså kanske var intresserad. Sen tänkte jag att så kan man väl inte göra?! Åka hem till en helt främmande människa och fira nyår?
Och jag ville ju vara hemma själv. Sen funderade jag igenom det, VILLE jag verkligen sitta hemma själv?! Nej det ville jag inte.. Så jag åkte dit och det var helt ok!
Men det finns ett forum där man kan skriva saker som alla kan läsa. Och jag läste ett inlägg av en kvinna, Jon fråga om någon ville komma på nyårsvaka. Jag skrev att jag kanske, alltså kanske var intresserad. Sen tänkte jag att så kan man väl inte göra?! Åka hem till en helt främmande människa och fira nyår?
Och jag ville ju vara hemma själv. Sen funderade jag igenom det, VILLE jag verkligen sitta hemma själv?! Nej det ville jag inte.. Så jag åkte dit och det var helt ok!
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)