Men så fick jag höra att min son som jag trott och litat på har återigen suttit på nätet och gjort dumma saker.
Jag smsa till honom att vi måste gå på möten på Bup igen och att han inte får använda sin dator igen. Då fick jag ett jobbigt sms tillbaka.
- Ja bryr mig faktiskt inte längre ni kan ta allt för så fort jag kommer hem till dej så hör jag skrikandet att du mår så dåligt att du inte orkar någonting de känns inte så jävla bra.
Och det känns inte så bra för mig :*(
Fast på sätt och vis var det kanske bra. För då inser jag hur mina söner påverkas av hur jag beter mig och att jag "glömmer" bort dem pga min olyckliga tillvaro.
Nu inser jag att jag måste ta mig i kragen ordentligt när jag har barnen!
De måste ju må väldigt dåligt! Och liksom jag behöver de tröst på något sätt. Och att trösta sig, det finns ju flera sätt att göra det på.. Oftast är alla sätt dåliga även om de känns bra för stunden.
De ska inte behöva lida pga min "40" års kris.. Även om det påverkar dem så klart! En lycklig förälder gör ett lyckligt barn! Och givetvis motsatsen.. Även om barn också måste lära sig att se och förstå att det finns negativa känslor också, även hos sina föräldrar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar