Jag vill inte vara ensam även om det kanske skulle vara bra för mig ett tag. Men jag känner mig så ensam och det känns tungt. Eller så känns det så för att jag känner mig så nere.
Allt känns så meningslöst! Jag ser inte fram emot något, skulle vara min retreat om några veckor då. Men det känns mer som det är något jag gör för att må bättre och inte något som ska bli något riktigt roligt. Mer något som stärker mig..
Om jag inte var så ansvartstagande skulle jag strunta i att gå till jobbet, laga mat, se till att barnen mår bra, träna... Och allt annat som man "ska" göra. Jag skulle kunna ligga i sängen hela dagarna och bara titta i taket. Nej, det skulle jag nog inte kunna men det är nästan så jag skulle kunna göra det.
När jag är i kyrkan så gråter jag för att jag känner att jag inte är god nog att sitta där och för att jag är så ensam. Jag kom på mig själv att be för andra, andra som inte har en aning om att jag tänker på dem överhuvudtaget. Sen kom jag på att en av den jag tänker på under bönen, skulle aldrig ägna en positiv tanke om mig. Eller någon tanke alls om mig mig om hen inte möter mig förståss..
Efter ett tag insåg jag att jag kanske borde be för mig själv. Kanske enbart för mig själv till en början. Om inte ens jag ber för mig (ger mig själv en välsignelse och en tanke på att jag är värd det) vem ska göra det då?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar