Det tog tid att komma till detta inlägg i dag, som jag hade i tankarna redan i går kväll.
Allt som skett i mitt liv genom ödet eller mina beslut känner bara JAG till - ingen annan. Ingen annan kan någonsin sätta sig in i det, jag har tänkt den tanken några gånger i mitt liv och de tankarna får mig att inse att vi är alla ensamma. Och det är lite skrämmande, även om vi har stöd så kan ingen ändå förstå mig till 100%. Nu har jag aldrig varit riktigt sjuk så jag vet inte hur det känns i det läget men jag har lätt att föreställa mig sorg mycket värre än när något händer. När det händer något som får en att känna att mattan har ryckts bort under fötterna så är man mycket starkare än man trott eller förstod efteråt. Det är väl också vår hjärnas förmåga att tänka positivt när det gäller. Eller jag vet inte...
Det är samma åt andra hållet, alla andras resor kan jag aldrig sätta mig in i även om jag kan ana hur det känns. Men vi reagerar olika på olika saker olika tidpunkter i våra liv. Jag har inbillat mig att jag kan hjälpa och ställa upp för andra då jag förstår dem men jag har inte en susning av hur andra tänker, speciellt inte om de inte delar med sig. Och ändå har jag försökt att hjälpa till och varit naiv och trott att jag vet precis hur den andra mår och att det jag säger och gör är tröstande och uppskattat. Det kan ju ha motsatt effekt - att jag uppfattas som en besserwisser och tror att jag är någon psykolog som kan hela alla. Jag kan som tur är (just nu) le åt mig själv hur naiv jag varit. Jag var säkert en frälsare i mitt tidigare liv, en sån där som fick rullstolsbundna att ställa sig upp och blinda att kunna se. :D
Men jag ler inte alltid åt mig själv för jag kommer också in i svackor då det känns som alla runt omkring mig tycker att jag är jobbig och kvävande. Och att jag inte kan någonting om någonting.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar