Tiden efter semestern var bra, sen fick jag veta att vi skulle gå till bup ca 1/v fram till sommaren med sonen av diverse orsaker. Vilket var som att få ett slag i magen - för att jag skulle vara tvungen att gå tidigare från jobbet, ta mig in till söder varje vecka och att jag misslyckas som förälder. Att vi var tvungna att göra det för sonens skull såg jag mest positivt, behöver vi stöd som föräldrar och får det är det ju jätte bra!
Det blev en ordentlig neråt svacka, jag blev förkyld efter 3 dagar, mådde riktigt dålig så jag bestämde mig för att sjukskriva mig en hel vecka på en gång, vilket jag aldrig gjort tidigare. Inte ens när jag opererade min hudcancer ens tror jag, så de som tycker att när man mår dåligt psykiskt inte är så allvarligt vet inte hur det är att må själsligt dåligt. Att bestämma sig för att inte gå till jobbet på en hel vecka gjorde att jag mådde bättre så jag övervägde starkt att sjukskriva längre om inte annat att halvtids sjukskriva mig. Men efter en veckans vila så mådde jag lite bättre men tyckte att mycket i mitt liv var skit vilket gjorde att jag mådde dåligt. Jag och min särbo bröt upp och jag kände mig fri - i men samtidigt väldigt ledsen. När jag och min särbo äntligen pratade ut ordentligt och kom fram till att vi båda ville kämpa för oss så började solen skina igen i mitt liv. Och just nu är allt bra! Jag känner att jag kan lösa alla problem som komma skall. Men det intressanta som jag insett är att det är i dag jag känner så, när det kommer att hända något tungt så kommer jag troligtvis inte känna så. Det behöver inte vara någon dödlig sjukdom som drabbar mig utan en för andra kanske bagatell men gigantisk för mig.
Detta gör att jag ser fram emot att bli utredd! En gång för alla kanske jag kan få ett lugn i min själ på något sätt, mina anti depressiva tabletter har fått mig lugnare men jag misstänker att det inte är rätt mediciner för mig i förlängningen.
Nu får det räcka för i dag! :D
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar