Jag har haft väldiga ups and downs de senaste veckorna! Är lite jobbigt men väldigt intressant, jag är glad att jag är intresserad av hu människan tänker. OCH jag är glad att jag kan ändra mina egna åsikter när någon säger något och jag får Aha-tankar. Har själv svårt för såna som inte kan vara flexibla och våga prova något nytt.
Om 2 veckor börjar min resa med utredning av någon diagnos. Ska bli väldigt intressant, jag är 43 och kanske har haft "något fel på min hjärna" alla dessa år och inte vetat om det. I stället har jag känt att jag inte duger eller att jag är så j-a bra. Det är nu först jag insett att jag nog känt så hela mitt liv. Jag har ju inte haft några större problem med att leva med det men det är ändå lite tråkigt att jag inte vetat det tidigare. Vem vet hur lång tid av mitt liv har gått hittills? Och om jag har en diagnos och kan få ett bättre liv hade jag velat ha det tidigare men det är ju inget att sörja! Men det är lite därför jag brinner lite för barn som kanske har en diagnos, varför ska de behöva ha ett helt liv utan att veta att de faktiskt skulle kunna fått hjälp. Eller de som har fått en diagnos som inte syns på utsidan, varför ska de behöva lida för att det inte syns? Räknas det inte då?!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar