Jag har haft turen att inte mista någon jättenära så jag kan inte förstå hur det känns när någon i sin närhet går bort. Jag är så naiv så jag inbillar mig att den sorg det ger inte är så farligt, att jag är så stark så jag kommer att komma över smärtan sorgen ger rätt snabbt. Märkligt att jag tänker så då jag gråter när jag tittar på tvn eller hör om andra som har det svårt. Det måste vara ett skydd på något sätt. Att inbilla mig att jag är så stark så jag behöver ingen, jag klarar mig bra själv och behöver ingen. Det är ingen som behöver ställa upp på mig för det är det ingen som har gjort hittills. Men jag har aldrig eller väldigt sällan bett om hjälp så varför skulle någon då ställa upp på mig?
Det finns några jag kan ringa om jag behöver prata och det är ju det som är att ställa upp - att lyssna. Jag har inte behövt någon större hjälp, när jag var nere förra året så inbillade jag mig att jag klarade mig själv. JAG behöver ingen hjälp och behövde ingen terapi! Skulle JAG sitta och snacka om mina känslor med en främmande människa?! NÄÄE
Men som tur var så insåg jag att jag visst behövde det och skulle behövt det tidigare. Kanske något jag ångrar att jag inte gjorde tidigare men vad hjälper det att ångra sig något?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar