Hur känns kärlek? Egentligen?
Pirr i magen, längtan, undran, osäkerhet, lycka och ett ständigt leende?
Om man tycker om någon då och känner ett totalt lugn med en person som man knappt har träffat. Vad är det då?
Jag vet att jag inte ska spekulera i det! Det blir vad det blir, men det är en ny känsla jag aldrig känt tidigare. När jag har träffat någon tidigare så har jag antingen inte varit attrakterad eller så har pirret i magen kommit ganska direkt.
Nu känner jag varken eller... Bara ett skönt lugn.
Märkligt känns det, jag tycker om honom jättemycket och jag känner en frid. Kan bero på att jag har varit totalt ärlig mot honom, han vet saker om mig som ingen annan människa vet. Och jag behöver inte tänka på hur, vad eller på vilket sätt jag ska säga eller hur jag ska bete mig. Annars när man träffar någon är man ju osäker på hur man ska bete sig och vad man ska säga för att bli accepterad. Men nu känner jag att jag inte behöver det! Kanske beror på att jag inte är förälskad?
Oavsett så känner jag att jag har träffat en person som har och kommer att betyda mycket för mig. Och det bästa av allt just nu, inga krav! Fast ett "krav" hoppas jag vi kan ha på varandra: Att behålla vår vänskap för evigt! Även om vi till slut bara skickar jul/grattis sms till varandra!
Vet i och med att jag har träffat honom att jag önskar att jag aldrig någonsin kommer att leva i ett förhållande igen där jag inte kan vara ärlig och där jag inte får ärlighet tillbaka. Men att vara ärlig mot sig själv är en förutsättning och det är inte lätt! Kanske jag har skrivit ett par gånger tidigare men inser det mer och mer...
Du som läser: Är du ärlig mot dig själv? Äkta ärlig?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar