Jag träffade mitt (senaste) ex i dag, har inte träffat honom på 3 månader, förutom en gång veckan efter det att vi flyttade isär. Kändes lite nervöst innan då jag inte visste hur jag skulle reagera för det vet man ju inte innan. Man har faktiskt ingen aning hur man reagerar på saker i bland.
När vi sågs så kände jag ingen attraktion alls, störde mig tom lite på ett tics han har som jag inte tänkt på så mycket tidigare. Jag upplevde honom nervös och stressad då han har en förmåga att prata mycket. Men jag vet att han är sån oavsett vem han är med. Så olik barnens pappa som inte säger mer än nödvändigt och knappt det. Inget ont om någon av dem! De är båda bra män och jag önskar dem all lycka i livet!
Det här med attraktions känslor eller vad jag ska kalla dem ändras kanske mest? Av alla känslor vi känner eller är det bara för de är starka som jag inbillar mig det?
Barnens pappa lärde jag känna när jag var 14 eller jag umgicks med hans syster så känna är att ta i. Då när jag var 14 så tyckter jag han var en "kuf" och det var absolut ingen jag kunde tänka mig vara tillsammans med knappt krama. Sen gick åren och till slut när alla andra hade fasta förhållande och det bara var han och jag kvar i gänget som var singlar så blev det som det blev. I dag är jag glad för det för han är underbar som pappa! I dag känns han som en bror, en attraktiv och pålitlig sådan men jag känner absolut inga kärleks känslor för honom.
Senaste exet var nästan kärlek vid 1:a ögonkastet. Det gick fort, båda är väldigt impulsiva och 6 veckor efter det vi träffats så bodde vi i stort sätt tillsammans fast i 2 olika lägenheter. Barnen fick bara hänga på. Ett halvår senare var vi förlovade och 8 månader senare satt vi i ett gemensamt radhus. Vi planerade bröllop och var så kära och insåg inte att vi hade väldigt olika värderingar och syn på livet. I dag känns han som just vad han är ett ex, en som jag älskade då men som jag aldrig vill ha ett förhållande med igen. Även om jag trodde mig veta att han var "avklarad" för mig så var det nog först i dag som jag verkligen insåg att jag kan lägga honom bakom mig. Klart han finns kvar hos mig men på rätt sätt!
Det är intressant vad kärleks känslorna ändras från 0 till 100 och tvärtom. Ena gången så tog det flera år även om de inte var lika passionerande som andra gången då det gick fort men de avtog ju också fortare..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar