Då jag träffade exet i dag så berättade jag att jag återupptagit kontakten men en manlig vän.. Och att jag även träffat andra män som blivit vänner och de kommer alltid att vara mina vänner.
Han och jag har olika uppfattningar om hurvida män och kvinnor kan vara vänner eller inte.. Han sa att han söker kärleken och att han inte har något behov av vänner, inte nya (kvinnliga) i alla fall.
Jag tror nu för tiden att man kanske måste börja där då hans och mitt förhållande gick alldeles för fort i början. Men visst bara för att man är vänner så innebär ju inte det att man strävar efter mer än vänskap.. ;-)
För att återgå till det som jag egentligen tänkte på var att det kanske är så med vissa människor. De har inte så stort behov av vänner utan de vill bara ha en vän. Och den vännen ska vara både vän och älskare/inna. Man kanske tycker att det räcker med att ha en kärlekspartner och det räcker. Vi är så olika och så kanske de flesta tänker?! Jag tänker tvärtom (så klart)..
Om jag skulle bygga upp mitt liv runt en enda person så är jag oerhört sårbar. Om det händer något med min blivande partner och jag inte har något socialt nätverk vad gör jag då?? Han kanske blir allvarligt sjuk, dör eller han kanske lämnar mig.
Från vem får jag då stöd, styrka, medkänsla, hjälp??? Ringa på hos grannen? Eller vänner och släkt som jag inte har hört av mig till på flera år?
När man just har träffat någon så är det ju självklart att man inte hör av sig så mycket till vänner i början och det har man ju förståelse för men att strunta helt i vännerna tycker inte jag är ett alternativ. Och riktiga vänner försvinner ju inte heller. Jag är lyckligt lottad som har många, fina och värdefulla vänner! Den dag jag träffar någon så struntar jag i er för en period, men jag finns kvar
och jag är inte rädd för att ni försvinner heller för jag släpper er aldrig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar