Jag pratade med en nära person som jag misstänker har asperger i telefon i dag. Och fast jag har pratat med honom många gånger under många år så slog det mig hur våra samtal är, lite av en envägskomunikation, jag frågar han svarar eller så är det tyst.
Jag frågar honom: Hur är det? Och han svarar: Bra!
Sen blir det tyst, jag brukar också ha svårt att göra att "säga det man bör", jag undrar om han någonsin har frågat mig hur jag mår. Han pratar inte i onödan sen finns det dem som svamlar för att de tycker att det är jobbigt med tystnaden. Vet inte vilket som är värst!?
Då jag på senare år har blivit mer öppen i mina ord (säger tom kram till nästan okända vänner) så tänker jag kanske mer på det i dag. Eller kanske för att dels för att min son har Asperger och för att jag är aktiv i Attention. Nu känner jag honom utantill så jag kan ta att han inte frågar mig hur jag mår men det slog mig att andra kanske reagerar på hur han beter sig eller inte beter sig.
För en person som har asperger kan det vara så att de inte frågar och beter sig på det sätt som andra förväntar sig men det är ju tyvärr så att man inte kan se på personen att den har asperger.
Det är många som tyckt att jag är otrevlig då jag kan bete mig likadant. Fast jag tror att jag i dag har lärt mig de sociala koderna men det är inte säkert att jag kan dem alla och kanske glömmer dem vissa dagar.
Det är dessa tankar som gör att jag vill engagera mig i Attention. Det är så många människor som blir missförstådda! Fast å andra sidan är det jättesvårt att veta hur och varför en människa är som de är!
Därför tänker jag nog också ofta: Det är inte alltid som man tror! Och som någon sa nyss: Jag litar på att männiksor är ärliga tills jag får motsatsen bevisad. Och det är väl det ultimata, att kunna vara neutral i sina tankar tills man "vet" hur människan är? Och dessutom ta reda på det själv..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar