Jag är säkert som många andra människor som har en innersta önskan: Att blir älskad och älska någon - att få leva ett liv fyllt med kärlek. Och att få vara lycklig varje dag utan några som helst problem. Men utan olycka ingen lycka...
Och jag är innerst inne lite naiv eller är det romantsikt? När jag hoppas på kärlek vid 1:a ögonkast och att jag ska träffa en man som jag faller pladask för och när jag träffar honom så glömmer jag bort tid och rum.
Nu när jag läser Kay Pollacks bok: Att växa i möten, ser jag verkligen fram emot att gå på dejt, (låter lite negativt). Jag ser fram emot att få träffa en person som jag aldrig har sett och som verkar intressant! Och mest intressant jag har ingen aning om hur dagen blir! Den kan bli trist, rolig, inget speciell eller helt underbar =)
Oavsett vad jag eller han kommer att känna så är det alltid givande att vigda sina vyer och uppleva nya saker och nya personer.
Det som är jobbigaste med en dejt är: Hur avslutar man dejten? Vad säger man? Om jag känner att den här personen vill jag verkligen träffa igen men han verkar inte vilja det vågar jag säga det?
Eller tvärtom, hur blir jag "av" med honom?
Fast oftast känner man väl ungefär samma sak. Och oftast slutar det väl med vi hörs via dejting sidan och där vågar man stå för sin åsikt. Eller så chattar man ett tag och sen avtar mailen..
Och det gäller väl att försöka att inte ha så stora förväntningar!
Och att jag är ärlig både mot mig själv och dejten. För ingen av oss vinner på att låtsas eller inbilla sig att detta är personen jag vill vara med. Bara för att jag vill bli älskad av/älska någon..
För det är inte värt det, att vara med någon bara för att ha någon!
Spännande ska det bli i alla fall!
Den som påstår att den inte vill bli älskad ljuger både för omgivningen och för sig själv. Eller är psykisk sjuk... Det tror jag i alla fall.. Men min sanning behöver ju inte vara din sanning eller någon annans..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar