Kanske, jag kommer inte ihåg vad jag skrivit och orkar inte kolla igenom inläggen just nu. Och jag är på väg ut för att springa men fastnar här...
Att vara vän med en av motsatt kön, går det? Mitt ex sa att det inte gick, någon har starkare känslor för den andra än bara vänskaps känslor. Är det så? Jag sa alltid: Det går visst!
Men nu när jag har börjat tänkt på det är jag tveksam.
Nu menar jag riktig vänskap inte "ytlig" som den vänskap man har med sina vänners män eller mina kollegor. Utan en riktig vän som jag kan dela allt med. Finns det verkligen inga attraktions känslor?
Fast det klart jag är ju vän med mina barns pappa. Fast även om vi kan fira midsommar/jul tillsammans så är det inte honom jag väljer att umgås med en lördag kväll... Så riktig vän är jag inte med honom. Jag ringer inte honom om jag har ett behov av att prata lite. =)
När ett förhållande tar slut så säger man oftast: Vi kan väl vara vänner. Jag vet att jag inte kan vara vänner med mina senaste ex. Jag är ju inte sur eller arg på dem och inte de på mig heller men jag vill inte umgås med dem, den ena av dem vill jag aldrig någonsin se igen och det känns jobbigt att han har börjat höra av sig, jobbigare än jag trott. Och den andra hoppas fortfarande på att vi ska hitta tillbaka igen vilket känns jobbigt då det aldrig kommer att ske och jag är den "elaka" som inte vill det. För mig är ett ex just ett ex. En föredetta partner är en historia även om den var bra så är det över. Jag tror att om det inte har fungerat en gång så gör det inte det även om man försöker.
Sen finns det ju de man har strulat med och de är ju en annan sak för har det aldrig varit allvar med en relation så tror jag inte att man menar allvar någon gång. Men man kan ju tycka om en person och vilja vara med den utan att det ska bli något seriöst! För alla behöver vi beröring och berkräftelse på att vi är ok som personer. Och då kan man behöva strula lite bara..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar