Historia

Den jag var för några år sedan är det samma människa som jag är i dag?

- Nej defentivit inte! Jag har lärt mig så mycket de senaste åren!

För 5 år sedan fick jag reda på att äldsta sonen har Adhd och Asperger. Då visste jag inte vad det var. Den sommaren lusläste jag allt om det, jag bodde i böckerna om ämnet. Då lärde jag mig saker jag inte vetat innan. Tack vare det så förstod jag att även yngsta sonen hade Adhd.
För 4 år sedan så var jag lycklig? singel. Livet var ok..
För 3 år sedan förlovade jag mig mot min vilja med en bonde. Vi var på ett hotellrum på Åland och jag ville inte. Varför jag överhuvudtaget åkte till Åland undrar jag än i dag! Han grät och jag trodde att han skulle ta livet av sig där på hotellrummet för att jag inte ville. Så jag kränkte mig själv och gick med på att förlova mig. Jag tänkte att jag bryter det så fort jag kommer hem. Men så blev det ju inte. Det gick en månad sen fick jag styrka att göra slut. I dag tänker jag att jag borde gjort slut långt, långt innan men jag var i så stort behov av "kärlek" och uppskattning så jag gjorde vad som helst för att få det. I dag tror och hoppas jag att om jag återigen hamnar i ett förhållande där jag inte mår bra har styrkan att göra slut så fort jag känner att det inte är som jag vill.

För 2 år sedan träffade jag HAN som har gett mig så otroligt mycket kärlek på så kort tid. Men han var i för stort behov av kärlek och bekräftelse så att det fungerade inte - hans självkänsla är inte på topp.  Han tyckte inte att han var värd mig och därmed ville ha kontroll på mig hela tiden även om han inte visade det öppet. Och han försökte att tänka annorlunda men han mådde inte bra så vi fungerade inte. Men den tiden vi hade var underbara och de var då jag insåg att jag kan leva i ett kärleksfullt förhållande och är värd det. 2 år av 42..  Jag är honom evigt tacksam även om han inte vet det.

Nu är jag här och känner mig starkare än någonsin, kan nog flytta berg om jag får för mig det.
Det problem jag har nu är att jag faller för män med dålig självkänsla som inte tycker att de duger för mig. Och jag försöker att få dessa män att inse att de duger. Men de vill inte inse det eller är inte mottagliga för det, de skulle behöva gå och få proffisionell hjälp. Ni är underbara som ni är jag önskar att ni kunde förstå det! Och det gäller givetvis alla människor...

Eller är det så att när man kommit upp i denna ålder så börjar man fundera på allvar om man är tillräckligt bra. För de män jag träffat har tidigare haft förhållanden i flera år. Vad hände sen efter det? Levde de inte i kärleksfulla förhållanden? Ja jag vet att i ett fall så var frun inte den bästa...