Se detta inlägg med lite humor!
Vi vuxna med dåligt självkänsla är lite barnsliga eller?
Vem bestämmer vem som är värd vem?
Vem är bättre eller sämre än den andra?
Är det en tävling om vem som är minst värd?
Tänker på när 2 stycken 3 åringar låter så här: - Näe -jooo- näe- jooo- näe- jooo- NÄE- JOOOOO
Vi vuxna med dåligt självkänsla:
Jag duger inte åt dig!
A- Jooo!
B- Nääe!
Om B vinner så förlorar båda när A ger upp och lämnar B, då blir båda olyckliga.
Om A vinner så förlorar B om B väljer att fortsätta att tänka negativa tankar om sig själv.
Men om B verkligen vill så kan B ändra sina tankar om sig själv.
Tyvärr så har B rätt mycket att arbeta med kanske men tillsammans är det lättare.
Och om A och B kommunicerar och är ärliga mot varandra så tror jag att det kan bli ett bra AB! =)
Det är nog inte lätt men vem påstår att livet är lätt??
I mitt fall blir det inte något dotter/son bolag oavsett - det är ett som är säkert..
lördag 30 juni 2012
Idéen
Jag har kommit på en ide, den kom när jag vakna, bara så där!!
Precis som när jag fick idéen om att skriva en bok med Agneta Sjödin..
Jag ska ta mig sjutton ta kontakt med de som forskar om hiv och någon dejting sida och lämna min ide. Så kanske jag blir rik. =))).
Jaaa min fantasi är det inget fel på, inte ens på nätter mellan sömnen...
Precis som när jag fick idéen om att skriva en bok med Agneta Sjödin..
Jag ska ta mig sjutton ta kontakt med de som forskar om hiv och någon dejting sida och lämna min ide. Så kanske jag blir rik. =))).
Jaaa min fantasi är det inget fel på, inte ens på nätter mellan sömnen...
Tabu?
Du som är "känslig" borde vid detta laget ha insett att du inte bör läsa här. Jag är en sån person som kissar på natten, ibland mer än 1 gång.
Nu när jag nyss gjort det och inte kan somna om så tänker jag..
Sonen har en vän som sover över och då minns jag alla nätter jag sovit borta och inte vågat gå på toan och hur jobbigt det har varit. Jag är förkyld och hostar så jag har nog väckt henne. Mina barn vaknar inte av sånt.
Ska jag gå in till henne och säga att det är ok att gå och kissa? De drack massor med saft innan de somna =)))
När jag var liten och var hos min mormor i Värmland (och det var måånga veckor och måånga nätter) varje sommar fick vi inte gå på toaletten på natten. För mormor kunde få hjärtinfarkt. Tänk vad man kan lura i små barn saker och de tror på en!
Nu när jag nyss gjort det och inte kan somna om så tänker jag..
Sonen har en vän som sover över och då minns jag alla nätter jag sovit borta och inte vågat gå på toan och hur jobbigt det har varit. Jag är förkyld och hostar så jag har nog väckt henne. Mina barn vaknar inte av sånt.
Ska jag gå in till henne och säga att det är ok att gå och kissa? De drack massor med saft innan de somna =)))
När jag var liten och var hos min mormor i Värmland (och det var måånga veckor och måånga nätter) varje sommar fick vi inte gå på toaletten på natten. För mormor kunde få hjärtinfarkt. Tänk vad man kan lura i små barn saker och de tror på en!
fredag 29 juni 2012
Denna dag
Har varit väldigt intressant och givande och snurrig! Om inte annat så det varit pingis turnering i mitt huvud i dag... Trots att jag har befunnit mesta tiden framför denna skärm! Tack och lov så sprang jag mina 5 km i förmiddags!!!
Annars hade jag haft jättedåligt samvete nu! Nu har jag bara lite dåligt samvete för att jag inte har engagerat mig i sonen. För min del är det terapi att sitta här och skriva även om kroppen värker av obekväm ställning..
Just nu så känns de som jag har "träffat" den mest intressantaste människan i mitt liv. Ja just nu känns det så. Inte på ett romantiskt sätt (fast vem vet) utan för att jag har fått upp ögonen ännu mer för att vi är olika och tänker olika, vi har olika bagage men ändå är "samma" människor i grund och botten.
Vi är så lika men ändå så olika allihopa! Det är som barnboken: Alla är nakna om baken. - Om alla tar av sig kläderna är vi nakna och då kan vi inte se vem som är vem. Och så ska man gissa vem som arbetar med vad..
En annan sak som gör dig intressant är för att vi har varit så totalt ärliga mot varandra och för att vi båda har blottat oss för varandra utan att ens ha träffats. Eller så är det så att jag är lycklig för att du har accepterat mig trots mina långa och påflugna mail. Som går bort på en dejting sida, tro mig! Jag vet det men har ändå inte lärt mig det... Fast egentligen så har jag nog inte blottat mig till dig mer än det jag skrivit här? Jag har druckit lite vin nu så jag kommer inte ihåg vad jag skrivit om. Men minns det du har berättat om dig och ditt liv, tack för det! Du ska veta att du har tagit enormt mycket poäng genom att ha delgett det till mig. Det är få människor och speciellt män som gör det.
Jag antar att han/du inte ser detta på samma sätt som jag men min sanning är min sanning och din sanning är din! Och det vet både du och jag...
Så ni andra vet: Det som vi har skrivit till varandrar handlar inte om sex! Utan något ännu mer tabu: Våra känslor och bakgrunder.
Vi har alla våra spöken och tankar som vi har gömt i våra garderober. Saker som vi inte berättar för någon eller i alla fall för få. Fast det klart jag blottar ju mig enormt mycket här, för de som jag litar på. Litar på att ni inte dömer mig och att ni fortfarande respekterar mig som er vän oavsett vad jag skriver. Sen tror jag iofs också att många av er har liknande erfarenheter och känner igen er..
Nu tror jag att jag ska gå och sova så jag är utvilad i morgon! Det har börjat regna här i Sthlm nu =)
Och ska visst göra det hela helgen =( Men vad gör väl det, det finns ju bra kläder och det är ju modert men gummistövlar. Och det finns väl ställen inomhus som man kan uppleva!
Sov gott!
Sk
Annars hade jag haft jättedåligt samvete nu! Nu har jag bara lite dåligt samvete för att jag inte har engagerat mig i sonen. För min del är det terapi att sitta här och skriva även om kroppen värker av obekväm ställning..
Just nu så känns de som jag har "träffat" den mest intressantaste människan i mitt liv. Ja just nu känns det så. Inte på ett romantiskt sätt (fast vem vet) utan för att jag har fått upp ögonen ännu mer för att vi är olika och tänker olika, vi har olika bagage men ändå är "samma" människor i grund och botten.
Vi är så lika men ändå så olika allihopa! Det är som barnboken: Alla är nakna om baken. - Om alla tar av sig kläderna är vi nakna och då kan vi inte se vem som är vem. Och så ska man gissa vem som arbetar med vad..
En annan sak som gör dig intressant är för att vi har varit så totalt ärliga mot varandra och för att vi båda har blottat oss för varandra utan att ens ha träffats. Eller så är det så att jag är lycklig för att du har accepterat mig trots mina långa och påflugna mail. Som går bort på en dejting sida, tro mig! Jag vet det men har ändå inte lärt mig det... Fast egentligen så har jag nog inte blottat mig till dig mer än det jag skrivit här? Jag har druckit lite vin nu så jag kommer inte ihåg vad jag skrivit om. Men minns det du har berättat om dig och ditt liv, tack för det! Du ska veta att du har tagit enormt mycket poäng genom att ha delgett det till mig. Det är få människor och speciellt män som gör det.
Jag antar att han/du inte ser detta på samma sätt som jag men min sanning är min sanning och din sanning är din! Och det vet både du och jag...
Så ni andra vet: Det som vi har skrivit till varandrar handlar inte om sex! Utan något ännu mer tabu: Våra känslor och bakgrunder.
Vi har alla våra spöken och tankar som vi har gömt i våra garderober. Saker som vi inte berättar för någon eller i alla fall för få. Fast det klart jag blottar ju mig enormt mycket här, för de som jag litar på. Litar på att ni inte dömer mig och att ni fortfarande respekterar mig som er vän oavsett vad jag skriver. Sen tror jag iofs också att många av er har liknande erfarenheter och känner igen er..
Nu tror jag att jag ska gå och sova så jag är utvilad i morgon! Det har börjat regna här i Sthlm nu =)
Och ska visst göra det hela helgen =( Men vad gör väl det, det finns ju bra kläder och det är ju modert men gummistövlar. Och det finns väl ställen inomhus som man kan uppleva!
Sov gott!
Sk
Historia
Den jag var för några år sedan är det samma människa som jag är i dag?
- Nej defentivit inte! Jag har lärt mig så mycket de senaste åren!
För 5 år sedan fick jag reda på att äldsta sonen har Adhd och Asperger. Då visste jag inte vad det var. Den sommaren lusläste jag allt om det, jag bodde i böckerna om ämnet. Då lärde jag mig saker jag inte vetat innan. Tack vare det så förstod jag att även yngsta sonen hade Adhd.
För 4 år sedan så var jag lycklig? singel. Livet var ok..
För 3 år sedan förlovade jag mig mot min vilja med en bonde. Vi var på ett hotellrum på Åland och jag ville inte. Varför jag överhuvudtaget åkte till Åland undrar jag än i dag! Han grät och jag trodde att han skulle ta livet av sig där på hotellrummet för att jag inte ville. Så jag kränkte mig själv och gick med på att förlova mig. Jag tänkte att jag bryter det så fort jag kommer hem. Men så blev det ju inte. Det gick en månad sen fick jag styrka att göra slut. I dag tänker jag att jag borde gjort slut långt, långt innan men jag var i så stort behov av "kärlek" och uppskattning så jag gjorde vad som helst för att få det. I dag tror och hoppas jag att om jag återigen hamnar i ett förhållande där jag inte mår bra har styrkan att göra slut så fort jag känner att det inte är som jag vill.
För 2 år sedan träffade jag HAN som har gett mig så otroligt mycket kärlek på så kort tid. Men han var i för stort behov av kärlek och bekräftelse så att det fungerade inte - hans självkänsla är inte på topp. Han tyckte inte att han var värd mig och därmed ville ha kontroll på mig hela tiden även om han inte visade det öppet. Och han försökte att tänka annorlunda men han mådde inte bra så vi fungerade inte. Men den tiden vi hade var underbara och de var då jag insåg att jag kan leva i ett kärleksfullt förhållande och är värd det. 2 år av 42.. Jag är honom evigt tacksam även om han inte vet det.
Nu är jag här och känner mig starkare än någonsin, kan nog flytta berg om jag får för mig det.
Det problem jag har nu är att jag faller för män med dålig självkänsla som inte tycker att de duger för mig. Och jag försöker att få dessa män att inse att de duger. Men de vill inte inse det eller är inte mottagliga för det, de skulle behöva gå och få proffisionell hjälp. Ni är underbara som ni är jag önskar att ni kunde förstå det! Och det gäller givetvis alla människor...
Eller är det så att när man kommit upp i denna ålder så börjar man fundera på allvar om man är tillräckligt bra. För de män jag träffat har tidigare haft förhållanden i flera år. Vad hände sen efter det? Levde de inte i kärleksfulla förhållanden? Ja jag vet att i ett fall så var frun inte den bästa...
- Nej defentivit inte! Jag har lärt mig så mycket de senaste åren!
För 5 år sedan fick jag reda på att äldsta sonen har Adhd och Asperger. Då visste jag inte vad det var. Den sommaren lusläste jag allt om det, jag bodde i böckerna om ämnet. Då lärde jag mig saker jag inte vetat innan. Tack vare det så förstod jag att även yngsta sonen hade Adhd.
För 4 år sedan så var jag lycklig? singel. Livet var ok..
För 3 år sedan förlovade jag mig mot min vilja med en bonde. Vi var på ett hotellrum på Åland och jag ville inte. Varför jag överhuvudtaget åkte till Åland undrar jag än i dag! Han grät och jag trodde att han skulle ta livet av sig där på hotellrummet för att jag inte ville. Så jag kränkte mig själv och gick med på att förlova mig. Jag tänkte att jag bryter det så fort jag kommer hem. Men så blev det ju inte. Det gick en månad sen fick jag styrka att göra slut. I dag tänker jag att jag borde gjort slut långt, långt innan men jag var i så stort behov av "kärlek" och uppskattning så jag gjorde vad som helst för att få det. I dag tror och hoppas jag att om jag återigen hamnar i ett förhållande där jag inte mår bra har styrkan att göra slut så fort jag känner att det inte är som jag vill.
För 2 år sedan träffade jag HAN som har gett mig så otroligt mycket kärlek på så kort tid. Men han var i för stort behov av kärlek och bekräftelse så att det fungerade inte - hans självkänsla är inte på topp. Han tyckte inte att han var värd mig och därmed ville ha kontroll på mig hela tiden även om han inte visade det öppet. Och han försökte att tänka annorlunda men han mådde inte bra så vi fungerade inte. Men den tiden vi hade var underbara och de var då jag insåg att jag kan leva i ett kärleksfullt förhållande och är värd det. 2 år av 42.. Jag är honom evigt tacksam även om han inte vet det.
Nu är jag här och känner mig starkare än någonsin, kan nog flytta berg om jag får för mig det.
Det problem jag har nu är att jag faller för män med dålig självkänsla som inte tycker att de duger för mig. Och jag försöker att få dessa män att inse att de duger. Men de vill inte inse det eller är inte mottagliga för det, de skulle behöva gå och få proffisionell hjälp. Ni är underbara som ni är jag önskar att ni kunde förstå det! Och det gäller givetvis alla människor...
Eller är det så att när man kommit upp i denna ålder så börjar man fundera på allvar om man är tillräckligt bra. För de män jag träffat har tidigare haft förhållanden i flera år. Vad hände sen efter det? Levde de inte i kärleksfulla förhållanden? Ja jag vet att i ett fall så var frun inte den bästa...
Kan det vara så?
Om jag träffar en man som jag verkligen känner att den här mannen är mannen i mitt liv. Och den mannen har dålig självkänsla och inte tycker att han duger. Och jag ändå lyckas få honom att förstå att han visst duger och att han är bra som han är. Om jag lyckas få honom att förstå att jag inte kommer att svika, att jag finns kvar.
Kan det då vara så: Att han kommer att älska mig och se upp till mig som ingen annan har gjort. Och till det som är skrämmande för mig: Få ett kontrollbehov som gör att jag måste "rapportera" hela tiden var jag är och med vem jag är. För att hans rädsla för att förlora mig gör honom så?
Det var en klok människa som sa det till mig att det kunde vara så för ett tag sen och jag tog verkligen till mig det då. Jag övervägde då om det var värt att satsa på den mannen då och kom fram till att det inte var det. Jag måste ha min frihet, jag måste kunna leva ett liv utan att känna mig bevakad. Så är det även i arbetslivet för mig. Jag trivs inte att vara övervakad. För då känner jag att jag inte duger, någon måste kolla så jag sköter mig. Jag vet att jag sköter mig och jag vet att jag "sköter" mig bättre under frihet. Men jag vet också att man som människa inte väljer sina känslor och man gör/inte gör alltid det man vill. Jag försöker ju tex att ta det lugnt men jag misslyckas hela tiden. Jag gör samma misstag om och om igen fast jag inte vill..
Om jag vill leva med en man så gör jag det för att jag vill det. Om jag inte vill det då gör jag slut.
Om jag gjorde något som min man inte uppskattade så kan han inte göra något åt det förutom att prata om det och ifrågasätta det. Men det är ändå jag som väljer att göra det jag gör eller avsluta när jag förstår hur mycket det sårar. Ingen annan kan göra det åt mig, precis som ingen kan sluta åt dig! Det du gör kan inte jag förbjuda för: Vi kan inte ändra en annan människa. Om någon gör något vi inte uppskattar så kan vi inte göra något åt det förutom att berätta hur vi känner det. Vi kan bara hoppas att den personen förstår att det sårar och slutar eller så får man lämna personen.
Herre gud vilken röra det är i mitt huvud som ni märker...
Som med mycket annat i mitt liv, när jag fått smak för en sak så accelerar behovet. Som nu är tankar uppenbarligen!
Kan det då vara så: Att han kommer att älska mig och se upp till mig som ingen annan har gjort. Och till det som är skrämmande för mig: Få ett kontrollbehov som gör att jag måste "rapportera" hela tiden var jag är och med vem jag är. För att hans rädsla för att förlora mig gör honom så?
Det var en klok människa som sa det till mig att det kunde vara så för ett tag sen och jag tog verkligen till mig det då. Jag övervägde då om det var värt att satsa på den mannen då och kom fram till att det inte var det. Jag måste ha min frihet, jag måste kunna leva ett liv utan att känna mig bevakad. Så är det även i arbetslivet för mig. Jag trivs inte att vara övervakad. För då känner jag att jag inte duger, någon måste kolla så jag sköter mig. Jag vet att jag sköter mig och jag vet att jag "sköter" mig bättre under frihet. Men jag vet också att man som människa inte väljer sina känslor och man gör/inte gör alltid det man vill. Jag försöker ju tex att ta det lugnt men jag misslyckas hela tiden. Jag gör samma misstag om och om igen fast jag inte vill..
Om jag vill leva med en man så gör jag det för att jag vill det. Om jag inte vill det då gör jag slut.
Om jag gjorde något som min man inte uppskattade så kan han inte göra något åt det förutom att prata om det och ifrågasätta det. Men det är ändå jag som väljer att göra det jag gör eller avsluta när jag förstår hur mycket det sårar. Ingen annan kan göra det åt mig, precis som ingen kan sluta åt dig! Det du gör kan inte jag förbjuda för: Vi kan inte ändra en annan människa. Om någon gör något vi inte uppskattar så kan vi inte göra något åt det förutom att berätta hur vi känner det. Vi kan bara hoppas att den personen förstår att det sårar och slutar eller så får man lämna personen.
Herre gud vilken röra det är i mitt huvud som ni märker...
Som med mycket annat i mitt liv, när jag fått smak för en sak så accelerar behovet. Som nu är tankar uppenbarligen!
En sak som är viktig för mig
I ett förhållande: att han hjälper mig med saker.. Som nu när jag har en garderob jag ska slänga. Hade varit guld värt att få hjälp med det.. Och det ska han inte göra för att jag tjatar om det utan för att han vill det. Vara där för mig och underlätta livet för mig.. Inte bara för att få ut nåt av det utan för att det ger mer att ge än att ta! Den inställningen är självklar för mig och jag har svårt för människor som inte förstår det. Som bara tänker på sig själva och sitt välbefinnande och struntar i andra. Går bort!! Fast ibland borde man/jag tänka på mig själv iofs...
Höga krav?
Hmm kanske för höga krav jag har!?
Ok kanske det och de krav jag har är kanske inte så stora som du läser dem..
De krav jag har kan ju disskuteras vad/hur jag menar. Kanske ett av mina krav inte är så höga som du tolkar det!?
Vad är det som får oss att tycka att vi inte duger?
För mig är det att jag inte är tillräckligt:
Smart
Rolig
Snygg
Smal
Kunnig
Trevlig
Artig
Kunna (upp) föra mig
Korrekt
Rätt klädd
Rik
Snabb nog =) Du kan tycka att det är ironiskt men det är just det som gör att jag är så snabb... Rädslan att inte hinna.. Så nu vet ni varför jag är så stressad ibland = Rädslan att inte hinna. Om jag gör det fort så är jag duktig! Och duger...
Och att jag har levt ett liv som inte bara har varit bra alla gånger.. Vad det är vet nog några av er vad jag menar, men ni andra får hitta på egna sanningar.
Jag kommer nog på mer medan jag handlar. För det är lättare att hitta tankar om att inte duga än att duga.
Fast de intressanta är att jag tycker också att jag är allt det som står ovan. Fast inte när det "gäller".
Ok kanske det och de krav jag har är kanske inte så stora som du läser dem..
De krav jag har kan ju disskuteras vad/hur jag menar. Kanske ett av mina krav inte är så höga som du tolkar det!?
Vad är det som får oss att tycka att vi inte duger?
För mig är det att jag inte är tillräckligt:
Smart
Rolig
Snygg
Smal
Kunnig
Trevlig
Artig
Kunna (upp) föra mig
Korrekt
Rätt klädd
Rik
Snabb nog =) Du kan tycka att det är ironiskt men det är just det som gör att jag är så snabb... Rädslan att inte hinna.. Så nu vet ni varför jag är så stressad ibland = Rädslan att inte hinna. Om jag gör det fort så är jag duktig! Och duger...
Och att jag har levt ett liv som inte bara har varit bra alla gånger.. Vad det är vet nog några av er vad jag menar, men ni andra får hitta på egna sanningar.
Jag kommer nog på mer medan jag handlar. För det är lättare att hitta tankar om att inte duga än att duga.
Fast de intressanta är att jag tycker också att jag är allt det som står ovan. Fast inte när det "gäller".
Mina krav på att duga
Detta är mina åsikter och inte något vi kvinnor har bestämt tillsammans!
Vad jag vill att en man/du ska klara av för att duga för mig:
Ha ett arbete både för ekonomins skull, behovet att vara behövd, den sociala delen och ett "eget" liv.
Laga/fixa maten någon gång - jag har också arbetat och är trött.
Låta tvätten vara, den är min =)
Hjälpa mig att bära mat kassar.
Klara av sin ekonomi alltså inte vara pank den 1:a i månaden och behöva låna av andra.
Leva livet och inte vända på varje krona. Tillåta dig/oss att uppleva saker - Pengarna kommer varje månad men det kanske inte livet/minnen gör.
Vara social men inte för social.
Vara vuxen, lite smart och klara sig själv.
Behöver inte ha gått på högskola men lite allmänbildning föredrar jag.
Inte sport nörd.
Något teknisk.
Helst klara av att byta däck på bilen så jag får hjälp.
Helst bör du vara en lugn person då jag inte är det..
Förståelse och respekt för:
Att jag har vänner som jag vill träffa ibland på egen hand.
Att jag vill hjälpa andra människor, främst via Attenion.
Att jag behöver träna.
(Du får gärna träna själv för din hälsas skull.)
Att jag har ett arbete som kräver kvällsmöten alltså borta några kvällar varje månad.
Att jag inte är fast klistrad vid dig.
Mina åsikter och min smak vad gäller kläder/mat/vänner/filmer etc.
Sen har jag lite krav på:
Tillit och lojal åt båda hållen. För mig finns inget annat än trohet!! Det finns inte i min värld att man är med någon annan när man är i ett förhållande!
Inget pågående missbruk. Vi har alla våra laster men de lasterna får inte bli till problem.
Och givetvis ingen misshandel vare sig fysikt eller psykiskt. Det finns inte heller min min värld.
En förståelse för mina tankar. Och ifrågasätta mig när du tycker det jag säger låter märkligt eller "fel". När du känner dig åtsatt och när du tror att du inte duger längre. Fråga då!!! För jag blir missförstådd säkert dagligen! Jag borde nog utreda mig själv för adhd eller någon annan diagnos! Fast vad skulle det hjälpa?
Det var nog allt ;-)
Jo just det, jag har stort behov av beröring, bekräftelse och sex också..
Och om du, liksom jag, skriver små kärlekslappar/sms så är det ett stort plus!
För då bevisar du att du tänker på mig och att jag betyder något för dig..
Herre Gud nu förstår jag varför jag aldrig hittar någon!! =) Jag kanske skulle nöja med mig att bli älskad och älska bara!
Jag ska nog vara glad att jag har haft 2 seriösa förhållanden i mitt liv!
Vad jag vill att en man/du ska klara av för att duga för mig:
Ha ett arbete både för ekonomins skull, behovet att vara behövd, den sociala delen och ett "eget" liv.
Laga/fixa maten någon gång - jag har också arbetat och är trött.
Låta tvätten vara, den är min =)
Hjälpa mig att bära mat kassar.
Klara av sin ekonomi alltså inte vara pank den 1:a i månaden och behöva låna av andra.
Leva livet och inte vända på varje krona. Tillåta dig/oss att uppleva saker - Pengarna kommer varje månad men det kanske inte livet/minnen gör.
Vara social men inte för social.
Vara vuxen, lite smart och klara sig själv.
Behöver inte ha gått på högskola men lite allmänbildning föredrar jag.
Inte sport nörd.
Något teknisk.
Helst klara av att byta däck på bilen så jag får hjälp.
Helst bör du vara en lugn person då jag inte är det..
Förståelse och respekt för:
Att jag har vänner som jag vill träffa ibland på egen hand.
Att jag vill hjälpa andra människor, främst via Attenion.
Att jag behöver träna.
(Du får gärna träna själv för din hälsas skull.)
Att jag har ett arbete som kräver kvällsmöten alltså borta några kvällar varje månad.
Att jag inte är fast klistrad vid dig.
Mina åsikter och min smak vad gäller kläder/mat/vänner/filmer etc.
Sen har jag lite krav på:
Tillit och lojal åt båda hållen. För mig finns inget annat än trohet!! Det finns inte i min värld att man är med någon annan när man är i ett förhållande!
Inget pågående missbruk. Vi har alla våra laster men de lasterna får inte bli till problem.
Och givetvis ingen misshandel vare sig fysikt eller psykiskt. Det finns inte heller min min värld.
En förståelse för mina tankar. Och ifrågasätta mig när du tycker det jag säger låter märkligt eller "fel". När du känner dig åtsatt och när du tror att du inte duger längre. Fråga då!!! För jag blir missförstådd säkert dagligen! Jag borde nog utreda mig själv för adhd eller någon annan diagnos! Fast vad skulle det hjälpa?
Det var nog allt ;-)
Jo just det, jag har stort behov av beröring, bekräftelse och sex också..
Och om du, liksom jag, skriver små kärlekslappar/sms så är det ett stort plus!
För då bevisar du att du tänker på mig och att jag betyder något för dig..
Herre Gud nu förstår jag varför jag aldrig hittar någon!! =) Jag kanske skulle nöja med mig att bli älskad och älska bara!
Jag ska nog vara glad att jag har haft 2 seriösa förhållanden i mitt liv!
Hur
Hur lyckas man vända på en annan människas tankar?
Ja jag vet att det inte går!!! Men jag vill ändå göra det! Och jag vet själv att det inte är lätt att ändra på sin egen syn på sig själv! Fast jag har börjat inse att jag kan det och att jag faktiskt är värd mer än jag tror.
Jag önskar att jag hade en superkraft och kunde vända människors syn på sig själva!
Problemet är väl bara att de personer som jag önskar hade en annan bättre syn på sig själva inte inser eller inte vill ändra sin syn på sig själva. De har bestämt sig för att de är värdelösa. :*(
Det här med att jag är värd någon bra:
Vem är bra då?! Hmm visst har jag skrivit detta tidigare? Men tål att upprepas!
Detta är inte riktat till någon speciell person även om man uppfattar det så när man läser. Eller kanske inte? Vi uppfattar ju saker olika... Du är den som läser och Jag är jag eller tvärtom.. Det kanske är riktat mot mig själv? Läs och gör din egen tolkning
Vem som duger är väl ändå jag som bestämmer vem JAG tycker är bra!?
DU kan inte bestämma åt mig vem jag tycker är bra och vem som duger åt mig!
Om jag tycker att du duger och det är dig jag vill ha så är det min åsikt och min åsikt kan inte du ändra på! Tyvärr så måste jag respektera och acceptera din åsikt och jag kan inte ändra på den heller! Om du inte tycker att du är värd mig så tycker ju du det och det är bara du som kan ändra på den tanken eller såra mig. Då får jag väl leva med ett brustet hjärta i stället och det tycker jag är sämre iofs.
Om det är DU som har bestämt att du inte duger åt mig så är det du som bestämt det. INTE JAG! Tänk på det och skyll inte på mig att du inte duger. För jag tycker du duger mer än väl!
Jag tror att du är rädd för är att inte bli acceptera för den du är och att du i slutänden ändå kommer att bli sårad.
Kan du tänka dig att vara lycklig en stund innan du blir sårad om du nu överhuvud taget blir sårad! Är du inte värd lite lycka? Eller är det bättre att vara olycklig HELA livet och aldrig få uppleva lycka?
Varför inte försöka att bli en som duger då? Varför inte fråga hur du ska göra för att duga? Vad jag tycker en person ska prestera för att duga behöver ju inte vara samma värderingar som du har? Eller som du TROR att jag har.
Varför inte prata = kommunicera om det och ge dig själv en ärlig chans?! Du lever bara en gång och lång tid av ditt liv har redan gått!
Jag har väldigt höga krav - på mig själv men inte på andra. Mitt största problem är att jag är ironisk och det sårar människor väldigt mycket speciellt de med dålig självkänsla. Innerst inne så är jag inte så elak och kall som jag kanske uppfattas! De personer som känner mig och som läser detta är personer som jag värderar väldigt högt och som jag tycker duger mer än väl!
Och vad fan är det du och jag ska duga till?
Vad är det du och jag inte duger till?
Ja jag vet att det inte går!!! Men jag vill ändå göra det! Och jag vet själv att det inte är lätt att ändra på sin egen syn på sig själv! Fast jag har börjat inse att jag kan det och att jag faktiskt är värd mer än jag tror.
Jag önskar att jag hade en superkraft och kunde vända människors syn på sig själva!
Problemet är väl bara att de personer som jag önskar hade en annan bättre syn på sig själva inte inser eller inte vill ändra sin syn på sig själva. De har bestämt sig för att de är värdelösa. :*(
Det här med att jag är värd någon bra:
Vem är bra då?! Hmm visst har jag skrivit detta tidigare? Men tål att upprepas!
Detta är inte riktat till någon speciell person även om man uppfattar det så när man läser. Eller kanske inte? Vi uppfattar ju saker olika... Du är den som läser och Jag är jag eller tvärtom.. Det kanske är riktat mot mig själv? Läs och gör din egen tolkning
Vem som duger är väl ändå jag som bestämmer vem JAG tycker är bra!?
DU kan inte bestämma åt mig vem jag tycker är bra och vem som duger åt mig!
Om jag tycker att du duger och det är dig jag vill ha så är det min åsikt och min åsikt kan inte du ändra på! Tyvärr så måste jag respektera och acceptera din åsikt och jag kan inte ändra på den heller! Om du inte tycker att du är värd mig så tycker ju du det och det är bara du som kan ändra på den tanken eller såra mig. Då får jag väl leva med ett brustet hjärta i stället och det tycker jag är sämre iofs.
Om det är DU som har bestämt att du inte duger åt mig så är det du som bestämt det. INTE JAG! Tänk på det och skyll inte på mig att du inte duger. För jag tycker du duger mer än väl!
Jag tror att du är rädd för är att inte bli acceptera för den du är och att du i slutänden ändå kommer att bli sårad.
Kan du tänka dig att vara lycklig en stund innan du blir sårad om du nu överhuvud taget blir sårad! Är du inte värd lite lycka? Eller är det bättre att vara olycklig HELA livet och aldrig få uppleva lycka?
Varför inte försöka att bli en som duger då? Varför inte fråga hur du ska göra för att duga? Vad jag tycker en person ska prestera för att duga behöver ju inte vara samma värderingar som du har? Eller som du TROR att jag har.
Varför inte prata = kommunicera om det och ge dig själv en ärlig chans?! Du lever bara en gång och lång tid av ditt liv har redan gått!
Jag har väldigt höga krav - på mig själv men inte på andra. Mitt största problem är att jag är ironisk och det sårar människor väldigt mycket speciellt de med dålig självkänsla. Innerst inne så är jag inte så elak och kall som jag kanske uppfattas! De personer som känner mig och som läser detta är personer som jag värderar väldigt högt och som jag tycker duger mer än väl!
Och vad fan är det du och jag ska duga till?
Vad är det du och jag inte duger till?
Människans önskan
Jag är säkert som många andra människor som har en innersta önskan: Att blir älskad och älska någon - att få leva ett liv fyllt med kärlek. Och att få vara lycklig varje dag utan några som helst problem. Men utan olycka ingen lycka...
Och jag är innerst inne lite naiv eller är det romantsikt? När jag hoppas på kärlek vid 1:a ögonkast och att jag ska träffa en man som jag faller pladask för och när jag träffar honom så glömmer jag bort tid och rum.
Nu när jag läser Kay Pollacks bok: Att växa i möten, ser jag verkligen fram emot att gå på dejt, (låter lite negativt). Jag ser fram emot att få träffa en person som jag aldrig har sett och som verkar intressant! Och mest intressant jag har ingen aning om hur dagen blir! Den kan bli trist, rolig, inget speciell eller helt underbar =)
Oavsett vad jag eller han kommer att känna så är det alltid givande att vigda sina vyer och uppleva nya saker och nya personer.
Det som är jobbigaste med en dejt är: Hur avslutar man dejten? Vad säger man? Om jag känner att den här personen vill jag verkligen träffa igen men han verkar inte vilja det vågar jag säga det?
Eller tvärtom, hur blir jag "av" med honom?
Fast oftast känner man väl ungefär samma sak. Och oftast slutar det väl med vi hörs via dejting sidan och där vågar man stå för sin åsikt. Eller så chattar man ett tag och sen avtar mailen..
Och det gäller väl att försöka att inte ha så stora förväntningar!
Och att jag är ärlig både mot mig själv och dejten. För ingen av oss vinner på att låtsas eller inbilla sig att detta är personen jag vill vara med. Bara för att jag vill bli älskad av/älska någon..
För det är inte värt det, att vara med någon bara för att ha någon!
Spännande ska det bli i alla fall!
Den som påstår att den inte vill bli älskad ljuger både för omgivningen och för sig själv. Eller är psykisk sjuk... Det tror jag i alla fall.. Men min sanning behöver ju inte vara din sanning eller någon annans..
Och jag är innerst inne lite naiv eller är det romantsikt? När jag hoppas på kärlek vid 1:a ögonkast och att jag ska träffa en man som jag faller pladask för och när jag träffar honom så glömmer jag bort tid och rum.
Nu när jag läser Kay Pollacks bok: Att växa i möten, ser jag verkligen fram emot att gå på dejt, (låter lite negativt). Jag ser fram emot att få träffa en person som jag aldrig har sett och som verkar intressant! Och mest intressant jag har ingen aning om hur dagen blir! Den kan bli trist, rolig, inget speciell eller helt underbar =)
Oavsett vad jag eller han kommer att känna så är det alltid givande att vigda sina vyer och uppleva nya saker och nya personer.
Det som är jobbigaste med en dejt är: Hur avslutar man dejten? Vad säger man? Om jag känner att den här personen vill jag verkligen träffa igen men han verkar inte vilja det vågar jag säga det?
Eller tvärtom, hur blir jag "av" med honom?
Fast oftast känner man väl ungefär samma sak. Och oftast slutar det väl med vi hörs via dejting sidan och där vågar man stå för sin åsikt. Eller så chattar man ett tag och sen avtar mailen..
Och det gäller väl att försöka att inte ha så stora förväntningar!
Och att jag är ärlig både mot mig själv och dejten. För ingen av oss vinner på att låtsas eller inbilla sig att detta är personen jag vill vara med. Bara för att jag vill bli älskad av/älska någon..
För det är inte värt det, att vara med någon bara för att ha någon!
Spännande ska det bli i alla fall!
Den som påstår att den inte vill bli älskad ljuger både för omgivningen och för sig själv. Eller är psykisk sjuk... Det tror jag i alla fall.. Men min sanning behöver ju inte vara din sanning eller någon annans..
Har jag skrivit om vänskap mellan könen?
Kanske, jag kommer inte ihåg vad jag skrivit och orkar inte kolla igenom inläggen just nu. Och jag är på väg ut för att springa men fastnar här...
Att vara vän med en av motsatt kön, går det? Mitt ex sa att det inte gick, någon har starkare känslor för den andra än bara vänskaps känslor. Är det så? Jag sa alltid: Det går visst!
Men nu när jag har börjat tänkt på det är jag tveksam.
Nu menar jag riktig vänskap inte "ytlig" som den vänskap man har med sina vänners män eller mina kollegor. Utan en riktig vän som jag kan dela allt med. Finns det verkligen inga attraktions känslor?
Fast det klart jag är ju vän med mina barns pappa. Fast även om vi kan fira midsommar/jul tillsammans så är det inte honom jag väljer att umgås med en lördag kväll... Så riktig vän är jag inte med honom. Jag ringer inte honom om jag har ett behov av att prata lite. =)
När ett förhållande tar slut så säger man oftast: Vi kan väl vara vänner. Jag vet att jag inte kan vara vänner med mina senaste ex. Jag är ju inte sur eller arg på dem och inte de på mig heller men jag vill inte umgås med dem, den ena av dem vill jag aldrig någonsin se igen och det känns jobbigt att han har börjat höra av sig, jobbigare än jag trott. Och den andra hoppas fortfarande på att vi ska hitta tillbaka igen vilket känns jobbigt då det aldrig kommer att ske och jag är den "elaka" som inte vill det. För mig är ett ex just ett ex. En föredetta partner är en historia även om den var bra så är det över. Jag tror att om det inte har fungerat en gång så gör det inte det även om man försöker.
Sen finns det ju de man har strulat med och de är ju en annan sak för har det aldrig varit allvar med en relation så tror jag inte att man menar allvar någon gång. Men man kan ju tycka om en person och vilja vara med den utan att det ska bli något seriöst! För alla behöver vi beröring och berkräftelse på att vi är ok som personer. Och då kan man behöva strula lite bara..
Att vara vän med en av motsatt kön, går det? Mitt ex sa att det inte gick, någon har starkare känslor för den andra än bara vänskaps känslor. Är det så? Jag sa alltid: Det går visst!
Men nu när jag har börjat tänkt på det är jag tveksam.
Nu menar jag riktig vänskap inte "ytlig" som den vänskap man har med sina vänners män eller mina kollegor. Utan en riktig vän som jag kan dela allt med. Finns det verkligen inga attraktions känslor?
Fast det klart jag är ju vän med mina barns pappa. Fast även om vi kan fira midsommar/jul tillsammans så är det inte honom jag väljer att umgås med en lördag kväll... Så riktig vän är jag inte med honom. Jag ringer inte honom om jag har ett behov av att prata lite. =)
När ett förhållande tar slut så säger man oftast: Vi kan väl vara vänner. Jag vet att jag inte kan vara vänner med mina senaste ex. Jag är ju inte sur eller arg på dem och inte de på mig heller men jag vill inte umgås med dem, den ena av dem vill jag aldrig någonsin se igen och det känns jobbigt att han har börjat höra av sig, jobbigare än jag trott. Och den andra hoppas fortfarande på att vi ska hitta tillbaka igen vilket känns jobbigt då det aldrig kommer att ske och jag är den "elaka" som inte vill det. För mig är ett ex just ett ex. En föredetta partner är en historia även om den var bra så är det över. Jag tror att om det inte har fungerat en gång så gör det inte det även om man försöker.
Sen finns det ju de man har strulat med och de är ju en annan sak för har det aldrig varit allvar med en relation så tror jag inte att man menar allvar någon gång. Men man kan ju tycka om en person och vilja vara med den utan att det ska bli något seriöst! För alla behöver vi beröring och berkräftelse på att vi är ok som personer. Och då kan man behöva strula lite bara..
torsdag 28 juni 2012
Beröring
När jag var yngre så tyckte jag inte om beröring eller jag inbillade mig det. I mitt förhållande med mina barns pappa så hade jag inget behov av beröring alls. Med beröring så menar jag inte sex utan hålla handen, ligga sked & smeka varandra etc. Jag hade inget behov av att ge/få verbala bekräftelser heller. När jag sen träffade nästa man som jag hade ett förhållande med så insåg jag hur mycket jag tyckte om och behövde både beröring och bekräftelse. Därför så fortsatte jag det förhållandet trots att han inte var bra för mig. Sen dess vet jag att beröring och bekräftelse är något viktigt för mig. Och jag tror också att det beror på hur starka kärleks känslor man har till den man har ett förhållande med. Barnens pappa var mer som en kompis och en bra, stabil man som jag kunde lita på och som skulle bli (och är) en bra pappa. Medan jag var förälskad i nästa kille (eller hans sätt att höja mig till skyarna.) Därför uppskattade jag beröring på ett nytt sätt som jag inte gjort tidigare. Så jag tror att vad man tycker om beröring är olika beroende på hur man känner för sin partner och det beror nog också på vad partnern tycker om beröring. Fast det vet väl alla iofs. Utan passion i ett förhållande dör förhållandet förr eller senare.
Det ultimata är givetvis att få både trygghet och passion och då tror jag att beröring blir en självklarthet.
Det ultimata är givetvis att få både trygghet och passion och då tror jag att beröring blir en självklarthet.
Solen skiner - dåligt samvete
I dag skiner solen, 1:a dagen på länge och här sitter jag och skriver. Bör jag ha dåligt samvete?
Nej! Fast det har jag. Då jag arbetar är jag ute minst 2 timmar varje vardag - året runt. Det är mer än många andra tror jag, det klart att det finns de som är ute ännu mera. Men jag försöker nog intala mig att jag har "rätt" att sitta här och skriva. För det är det jag känner för just nu.
Jag tror iofs att jag behöver det och när jag skrivit ett tag så behöver jag komma ut.
Snart har 1:a veckan av 6 veckors semester gått och 1:a veckan brukar väl var nedvarvning.
Nedvarvning behöver jag och speciellt detta år.. Och man behöver ha tråkigt och slöa lite så man blir kreativ och får energi. För att orka uppleva allt det där roliga som man kommer på då man slöar.
Det är väl så att när man har semester så ska man ju ha kul, man ska vara social, se och uppleva saker man aldrig sett tidigare. Återigen en bild som vi själva och andra har skapat i vår hjärna som vi borde ändra på.
När jag får frågan: Vad ska du göra på semestern skäms jag nästan när jag inte har något spännande att svara. Jag känner mig lite tråkig och nere när jag tänker på att jag inte har något planerat men jag försöker intala mig att det är den bästa semestern för mig. Att bara ta dagen som den kommer då jag inte tycker om att varken packa eller passa tider.
Det känns som alla andra har det så mycket bättre än mig men jag vet ju att det inte är så!
Jag kanske får en underbar och den mest givande sommaren på länge! Den har ju just börjat och saker kan ändras på bara nån minut! =)
NU är det dags att ringa min kära vän så våra barn kommer ut i solen! Hoppas bara att hon börjat tröttnat på att sitta inne nu..
Ha en bra dag!!!
Nej! Fast det har jag. Då jag arbetar är jag ute minst 2 timmar varje vardag - året runt. Det är mer än många andra tror jag, det klart att det finns de som är ute ännu mera. Men jag försöker nog intala mig att jag har "rätt" att sitta här och skriva. För det är det jag känner för just nu.
Jag tror iofs att jag behöver det och när jag skrivit ett tag så behöver jag komma ut.
Snart har 1:a veckan av 6 veckors semester gått och 1:a veckan brukar väl var nedvarvning.
Nedvarvning behöver jag och speciellt detta år.. Och man behöver ha tråkigt och slöa lite så man blir kreativ och får energi. För att orka uppleva allt det där roliga som man kommer på då man slöar.
Det är väl så att när man har semester så ska man ju ha kul, man ska vara social, se och uppleva saker man aldrig sett tidigare. Återigen en bild som vi själva och andra har skapat i vår hjärna som vi borde ändra på.
När jag får frågan: Vad ska du göra på semestern skäms jag nästan när jag inte har något spännande att svara. Jag känner mig lite tråkig och nere när jag tänker på att jag inte har något planerat men jag försöker intala mig att det är den bästa semestern för mig. Att bara ta dagen som den kommer då jag inte tycker om att varken packa eller passa tider.
Det känns som alla andra har det så mycket bättre än mig men jag vet ju att det inte är så!
Jag kanske får en underbar och den mest givande sommaren på länge! Den har ju just börjat och saker kan ändras på bara nån minut! =)
NU är det dags att ringa min kära vän så våra barn kommer ut i solen! Hoppas bara att hon börjat tröttnat på att sitta inne nu..
Ha en bra dag!!!
Vår bild av oss
Vem är det som skapar vår syn på oss själva?
Det måste i första hand vara våra föräldrar och sen våra klasskamrater/kollegor.
Synen på oss själva startar väl väldigt tidigt och vi får inte själva vara med att bestämma hur vi ska se på oss själva. Det gör vår omgivning åt oss och vem är det som säger att omgivningen har rätt?
Och vad har omgivning för rätt att bestämma åt oss vad vi ska tycka om oss själva?
Jag tror tyvärr att det är väldigt få som har fått en positiv syn på sig själv av de som påverkat oss. Jag kan gå till mig själv som förälder, jag tjatar mer än jag ger beröm. Fast jag tror, nej jag vet att jag är bättre än min mamma var..
Jag tror att vi/samhället börjar få en bättre förståelse för att om vi ger kärlek istället för förmaningar till våra barn så blir världen bättre. Och våra barn blir tryggare och klarar sig bättre i livet. Men det kanske är tvärtom då vi är mer stressade i dag än förr i tiden och vill ha mer egentid och tar mer egentid mot vad våra föräldrar gjorde. Fast vad vet jag, kan ju bara jämföra min uppväxt mot mina barns uppväxt.
Hittade denna intressanta sida, läs och tänk efter en stund:
http://www.sinnligkunskap.se/artiklar/vinnarrecept/livstema.htm
Om vi har levt med en syn på oss själva hela livet är det inte lätt att ändra den synen! Speciellt när halva livet har gått. Men vem vet hur när halva livet har gått? Så det är verkligen på tiden att ändra sin syn på sig själv till det bättre!
Jag har lovat mig själv att jag ska försöka ändra min syn på mig själv. Det känns som jag sakta men säkert har börjat att göra det faktiskt!
Det måste i första hand vara våra föräldrar och sen våra klasskamrater/kollegor.
Synen på oss själva startar väl väldigt tidigt och vi får inte själva vara med att bestämma hur vi ska se på oss själva. Det gör vår omgivning åt oss och vem är det som säger att omgivningen har rätt?
Och vad har omgivning för rätt att bestämma åt oss vad vi ska tycka om oss själva?
Jag tror tyvärr att det är väldigt få som har fått en positiv syn på sig själv av de som påverkat oss. Jag kan gå till mig själv som förälder, jag tjatar mer än jag ger beröm. Fast jag tror, nej jag vet att jag är bättre än min mamma var..
Jag tror att vi/samhället börjar få en bättre förståelse för att om vi ger kärlek istället för förmaningar till våra barn så blir världen bättre. Och våra barn blir tryggare och klarar sig bättre i livet. Men det kanske är tvärtom då vi är mer stressade i dag än förr i tiden och vill ha mer egentid och tar mer egentid mot vad våra föräldrar gjorde. Fast vad vet jag, kan ju bara jämföra min uppväxt mot mina barns uppväxt.
Hittade denna intressanta sida, läs och tänk efter en stund:
http://www.sinnligkunskap.se/artiklar/vinnarrecept/livstema.htm
Om vi har levt med en syn på oss själva hela livet är det inte lätt att ändra den synen! Speciellt när halva livet har gått. Men vem vet hur när halva livet har gått? Så det är verkligen på tiden att ändra sin syn på sig själv till det bättre!
Jag har lovat mig själv att jag ska försöka ändra min syn på mig själv. Det känns som jag sakta men säkert har börjat att göra det faktiskt!
onsdag 27 juni 2012
Återigen: Snygga människor
Jag vet att jag har skrivit om snygga människor men jag märker att mina tankar återkommer till vilken förvriden syn jag har på människor och deras utseende!
Om en man är snygg på dejting sidan så går jag inte in på hans sida. För jag tror att han bara är ute efter sex och jag tror att han är dryg och arrogant. Att han tror att han får vad/vem han vill och beter sig som ett svin. Och tänk vad svartsjuk jag skulle vara om jag hade en sån man! För om han är snygg så är han ju otrogen också - för han skulle få så många skamliga förslag så han skulle inte kunna säga nej. ;-D
Jag var inne på en sån där super snygg killes sida och han skrev att han sökte tjejer med mycket hull och han hade lagt ut tecknade målningar i sitt fotoalbum som visade på mulliga tjejer. Under hade han skrivit att det är en sån kvinna han vill ha. Och jag reagerade på att han som är så snygg hur kan han vilja ha en mullig tjej. Vilka förnedrande tankar jag har om honom! Tänk om det finns män som tänker likadant om mig? Jag menar inte att jag är supersnygg! Men jag är rätt nöjd med mitt utseende nu när jag har åldrats och mognat...
Det är ju helheten hos en person som man tycker om och inte bara skalet!
Självkänslan hänger inte ihop utseendet, även snygga människor kan ju ha jättedålig självkänsla.
Och även snygga människor kan vara minst lika ärliga och trogna som de mindre attraktiva. Och de som har bra självkänsla behöver nog inte ha bekräftelse hela tiden genom att flirta och ta reda på om de duger...
Det är märkligt vilka tankar jag och säkert många med mig har! När jag har disskuterat detta med mina tjej kompisar så har de samma åsikt som jag.
Men jag skäms nästan över vad jag skrivit men tyvärr så har jag dessa tankar. Och jag försöker verkligen att tänka om! För det är ju fördommar och diskiminering. Och sånt är inte attraktivt!
Om en man är snygg på dejting sidan så går jag inte in på hans sida. För jag tror att han bara är ute efter sex och jag tror att han är dryg och arrogant. Att han tror att han får vad/vem han vill och beter sig som ett svin. Och tänk vad svartsjuk jag skulle vara om jag hade en sån man! För om han är snygg så är han ju otrogen också - för han skulle få så många skamliga förslag så han skulle inte kunna säga nej. ;-D
Jag var inne på en sån där super snygg killes sida och han skrev att han sökte tjejer med mycket hull och han hade lagt ut tecknade målningar i sitt fotoalbum som visade på mulliga tjejer. Under hade han skrivit att det är en sån kvinna han vill ha. Och jag reagerade på att han som är så snygg hur kan han vilja ha en mullig tjej. Vilka förnedrande tankar jag har om honom! Tänk om det finns män som tänker likadant om mig? Jag menar inte att jag är supersnygg! Men jag är rätt nöjd med mitt utseende nu när jag har åldrats och mognat...
Det är ju helheten hos en person som man tycker om och inte bara skalet!
Självkänslan hänger inte ihop utseendet, även snygga människor kan ju ha jättedålig självkänsla.
Och även snygga människor kan vara minst lika ärliga och trogna som de mindre attraktiva. Och de som har bra självkänsla behöver nog inte ha bekräftelse hela tiden genom att flirta och ta reda på om de duger...
Det är märkligt vilka tankar jag och säkert många med mig har! När jag har disskuterat detta med mina tjej kompisar så har de samma åsikt som jag.
Men jag skäms nästan över vad jag skrivit men tyvärr så har jag dessa tankar. Och jag försöker verkligen att tänka om! För det är ju fördommar och diskiminering. Och sånt är inte attraktivt!
Snubbel över orden..
I bland när jag sitter och skriver så är min hjärna före handen så jag snubblar en hel del på orden och orden hamnar tvärtom har jag märkt. Så det kanske är svårt för er att läsa och förstå allt jag skriver. Min förra chef sa alltid till mig: Du kan inte skriva som du pratar. Varje månad när hon skulle läsa igenom månadsbladen till föräldrarna fick jag höra det och jag tog aldrig in det. Varför skulle jag göra det när hon ändå kontroll läste. Nu är det ingen som kontroll läser min blogg så ni som läser får ta orden som de är! Och ibland korrigera dem i ert huvud! =)
Vem är värd vem?
Jag ska alltid analysera och hitta på egna slutsatser hur män är och hur de tänker.
Jag arbetar verkligen på att tänka på: Det är inte alltid som jag tror.
Och sen har jag en sak till att arbeta med: Saker måste få ta tid.
Jag vet att jag ser ner på mig själv när jag anser att jag inte är "värd" en bra man. Så fortfarande så beter jag mig som jag gjorde när jag var tonåring. Tror inte att jag har någon chans på en bra man utan söker mig till de som hör av sig när de vill men inte svarar när jag hör av mig. Eller de som bara vill ha sex. De som struntar i mig och mina känslor.
För att försvara mig så tänker jag att de är blyga eller har dålig självkänsla och att de tycker att jag är för bra för dem. (Bra självförtroende) Men om jag bara kan övertyga dem om att vi är lika bra så kommer det att fungera jättebra mellan oss. För det är ju så jag själv tänker, har jag förstått, att jag inte är tillräcklig bra för en bra man. Alltså de jag tycker är bra, de som är omtänksamma, ärliga och bryr sig om mig för den jag är och inte för att jag är av motsatt kön.
Det är synd att jag inte kan övertyga mig själv att jag är värd en bra man och ge en sån en ärlig chans! (Dålig självkänsla) Men det känns lättare att övertyga någon annan än mig själv!
De trevliga männen är jag rädd för, det kan ju upptäcka att jag inte duger. Men vem säger att jag inte duger? Det finns bara en som säger så och det är jag, så det är på tiden att jag säger ifrån till mig själv! För att försvara mig och se till att jag inte blir sårad så skrämmer jag bort männen innan det hinner bli allvar. Jag tror jag gör det omedvetet/undermedvetet, det går av bara farten. Sen förstår jag inte varför killen slutar skriva tillbaka förrens jag läser igenom vad jag skrivit och då är det försent. =) Japp jag har mycket kvar att lära mig!
Däremot så måste jag också lära mig att säga ifrån när någon säger till mig hur jag ska känna och tänka. En sån man har jag redan haft och jag får rysningar när jag tänker på hur han kunde manipulera mig! Jag hoppas verkligen inte att någon ska kunna manipulera mig igen. Jag önskar att jag kommer att stå på mig och känna efter vad jag själv vill och därefter göra det jag vill!
Tur att jag ändå ser rätt så lätt på livet och mina tankar för annars kunde jag ju bli deprimerad!!! =)
Det är dags att träna lite på att hitta en bra man och försöka att inte skriva några dumheter så kanske jag i alla fall kan få gå på en dejt snart! Och göra bort mig IRL ;-) För er som inte känner mig så är jag lite ironisk ibland....
På tal om ärlighet
Så inser jag hur sårad och kränkt jag blev av exet när han aldrig litade på mig. Den värsta gången var när han trodde att jag och barnens pappa hade festat och delat säng. Jag kan fortfarande inte förstå hur han kunde få den idén i sitt huvud. Vi hade beslutat att vi skulle separera och jag åker till min syster en dag och skulle sova över där.
Mitt ex var där för han skulle hjälpa dem med varmvatten beredaren eller vad det nu var... Och han skulle åka hem sen vilket han gjorde. Exet hörde knappt av sig under kvällen och jag var social med min syster och hennes familj så jag hörde inte heller av mig. När jag kommer hem så var han nere (inte konstigt med tanke på att vi skulle separera) men säger inget speciellt utan frågar bara hur vi hade haft det. Några dagar senare kryper det fram att han tror att jag och barnens pappa har delat säng. För mig är barnens pappa som en bror, jag har inte lust att krama honom ens vilket exet visste.
Kändes rätt förnedrande att han inte litade på mig mer än så. Jag kan förstå om han tänkte så om jag hade varit oärlig och flirtat så fort jag fått tillfälle men han borde ha känt mig lite bättre än så tycker jag efter 2 år och flera disskusioner om det ämnet. I min värld så är man inte otrogen eller ens kysser någon annan man om man är i ett förhållande. Fast det verkar som det är mer och mer accepterat att man är det med tanke på att det finns dejting sidor som enbart är till för de som vill vara otrogna. Jag är väl lite gammeldags kanske...
Mitt ex var där för han skulle hjälpa dem med varmvatten beredaren eller vad det nu var... Och han skulle åka hem sen vilket han gjorde. Exet hörde knappt av sig under kvällen och jag var social med min syster och hennes familj så jag hörde inte heller av mig. När jag kommer hem så var han nere (inte konstigt med tanke på att vi skulle separera) men säger inget speciellt utan frågar bara hur vi hade haft det. Några dagar senare kryper det fram att han tror att jag och barnens pappa har delat säng. För mig är barnens pappa som en bror, jag har inte lust att krama honom ens vilket exet visste.
Kändes rätt förnedrande att han inte litade på mig mer än så. Jag kan förstå om han tänkte så om jag hade varit oärlig och flirtat så fort jag fått tillfälle men han borde ha känt mig lite bättre än så tycker jag efter 2 år och flera disskusioner om det ämnet. I min värld så är man inte otrogen eller ens kysser någon annan man om man är i ett förhållande. Fast det verkar som det är mer och mer accepterat att man är det med tanke på att det finns dejting sidor som enbart är till för de som vill vara otrogna. Jag är väl lite gammeldags kanske...
Yees
Vad jag känner mig duktig! Har just skrivet ett mail (långt så klart) till en man som jag inte vill träffa då han har frågat om vi ska ta en fika. Först hade jag tänkt bara ignorera honom och det hade iofs säkert också fungerat. Men jag måste ju få be lite om ursäkt för att jag "lurat" honom då jag har svarat på hans mail...
Ska ge mig själv en klapp på axeln!!!
Ska ge mig själv en klapp på axeln!!!
Ärlighet
Och när jag ändå är inne på seriöst så kommer jag osökt in på ärlighet. Hmm, var det Peter Harrysson som sa så? Då kommer jag osökt in på... i Så ska det låta. Ja mina tankar är både här och där hela tiden =)
Jag är ärlig och ibland för ärlig och det är jobbigt för andra att hantera denna ärlighet då det kan såra. Men i min "värld" så kan jag inte förstå varför jag inte ska vara det! Varför ska jag säga något som jag inte tycker och menar? Jaa, jag har lärt mig att man ska göra så när någon tex har klippt sig, men jag har svårt för det.
Fast det klart att när jag sitter på dejting sidorna och får ett mail så svarar jag på mailet fast att jag inte vill chatta med den personen. Jag gör det för att vara artig och för att jag inte vill "såra" någon men om jag svarar: Är jag oärlig för att jag visar ett intresse?
Om en person som jag verkligen inte finner attraktiv vare sig till utseendet eller i sin presentation skriver så försöker jag bli av med honom på ett "snällt" sätt. Försöker få honom att tycka att jag är trist och dum istället för att vara rak och säga tack och hej, lycka till i jakten här för mig får du inte träffa.
Fast bara för att jag är snäll och svarar innebär det att jag vill träffa personen i fråga? För bara för att man chattar behöver ju det inte betyda att man ska träffas..
Men mitt sätt kan nog tolkas som att jag har dubbel moral på dejting sidorna...Först snäll och "lockar" dem för att sen nobba dem. Hua vad elak jag är! ;)
From nu ska jag inte svara om jag inte är intresserad av människan som skriver brev eller skriva: Tack och hej!
Det är nog på tiden att jag lär mig det, precis som att säga: Nej till något jag inte känner för. Fast jag tror faktiskt att jag är på god väg att börja känna efter vad jag vill..
Jag är ärlig och ibland för ärlig och det är jobbigt för andra att hantera denna ärlighet då det kan såra. Men i min "värld" så kan jag inte förstå varför jag inte ska vara det! Varför ska jag säga något som jag inte tycker och menar? Jaa, jag har lärt mig att man ska göra så när någon tex har klippt sig, men jag har svårt för det.
Fast det klart att när jag sitter på dejting sidorna och får ett mail så svarar jag på mailet fast att jag inte vill chatta med den personen. Jag gör det för att vara artig och för att jag inte vill "såra" någon men om jag svarar: Är jag oärlig för att jag visar ett intresse?
Om en person som jag verkligen inte finner attraktiv vare sig till utseendet eller i sin presentation skriver så försöker jag bli av med honom på ett "snällt" sätt. Försöker få honom att tycka att jag är trist och dum istället för att vara rak och säga tack och hej, lycka till i jakten här för mig får du inte träffa.
Fast bara för att jag är snäll och svarar innebär det att jag vill träffa personen i fråga? För bara för att man chattar behöver ju det inte betyda att man ska träffas..
Men mitt sätt kan nog tolkas som att jag har dubbel moral på dejting sidorna...Först snäll och "lockar" dem för att sen nobba dem. Hua vad elak jag är! ;)
From nu ska jag inte svara om jag inte är intresserad av människan som skriver brev eller skriva: Tack och hej!
Det är nog på tiden att jag lär mig det, precis som att säga: Nej till något jag inte känner för. Fast jag tror faktiskt att jag är på god väg att börja känna efter vad jag vill..
Seriöst
I dag när jag satt och kollade på dejtingsidan så fick jag kontakt med en kille som var annorlunda mot alla killar jag chattat med innan. Och det är ju ett par stycken med tanke på att jag har varit med på fler än en sida och i flera omgångar!
Nu har jag bestämt mig för att ta det här med dejting sidan seriöst för det har jag inte gjort tidigare om jag ska vara ärlig mot både mot mig själv och andra. Och det är tack vare min kära syster - igen.
Tidigare har jag gått på dejter som jag redan innan dejten vetat inte skulle ge något men eftersom jag ändå inte haft något att göra så har jag ändå gått. Jag fikar bara på mina dejter för då blir de inte så långa och det är lättare att bryta om man sitter och bara tycker det är jobbigt. Men jag kan inte ödsla tid på sådana dejter nu när jag blivit äldre =)... Och ja jag har gjort misstaget att äta middag en gång!
För att återgå till varför han var så speciell var för han gav mig en A-ha tanke. Vilket känns lite dumt för jag tycker ändå att jag inte dömmer männsikor så lätt och jag vet att alla tänker olika och har olika behov. Jag har i alla fall tyckt att jag är sån. Men tydligen inte i alla fall inte alltid.
Jag skrev att jag tycker att det är så många oseriösa killar på dejtingsidorna och det är säkert någon som håller med mig om det?!
Han svarade ungefär så här: Vad är seriöst? Om en person är ute på dejting sidorna för att bara ha sex så är det ju inte oseriöst.
Det som jag tycker är oseriöst det är att utge sig för att vara där för att hitta sin livskamrat men inte mena det. Och det klart det finns såna. Men om man har skrivit att man söker en flirt eller en kort romans så är ju även det seriöst.
Men å andra sidan så tycker jag att om jag har skrivit att jag är där för att få ett seriöst förhållande och då får mail från 25 åringar som skriver: Heej vad gör du? Vad har du på dig? Vill du ses? Så tycker jag att de är oseriösa då de kan läsa att jag inte är ute efter en kort romans och inte heller någon som är under 40.
Men det klart kvinnor skriver nog att de vill ha ett seriöst förhållande även om de inte vill det. För jag tror att det sitter i ryggraden att vi kvinnor ska vara fina och vara ointresserade av sex... Tyvärr!
Nu har jag bestämt mig för att ta det här med dejting sidan seriöst för det har jag inte gjort tidigare om jag ska vara ärlig mot både mot mig själv och andra. Och det är tack vare min kära syster - igen.
Tidigare har jag gått på dejter som jag redan innan dejten vetat inte skulle ge något men eftersom jag ändå inte haft något att göra så har jag ändå gått. Jag fikar bara på mina dejter för då blir de inte så långa och det är lättare att bryta om man sitter och bara tycker det är jobbigt. Men jag kan inte ödsla tid på sådana dejter nu när jag blivit äldre =)... Och ja jag har gjort misstaget att äta middag en gång!
För att återgå till varför han var så speciell var för han gav mig en A-ha tanke. Vilket känns lite dumt för jag tycker ändå att jag inte dömmer männsikor så lätt och jag vet att alla tänker olika och har olika behov. Jag har i alla fall tyckt att jag är sån. Men tydligen inte i alla fall inte alltid.
Jag skrev att jag tycker att det är så många oseriösa killar på dejtingsidorna och det är säkert någon som håller med mig om det?!
Han svarade ungefär så här: Vad är seriöst? Om en person är ute på dejting sidorna för att bara ha sex så är det ju inte oseriöst.
Det som jag tycker är oseriöst det är att utge sig för att vara där för att hitta sin livskamrat men inte mena det. Och det klart det finns såna. Men om man har skrivit att man söker en flirt eller en kort romans så är ju även det seriöst.
Men å andra sidan så tycker jag att om jag har skrivit att jag är där för att få ett seriöst förhållande och då får mail från 25 åringar som skriver: Heej vad gör du? Vad har du på dig? Vill du ses? Så tycker jag att de är oseriösa då de kan läsa att jag inte är ute efter en kort romans och inte heller någon som är under 40.
Men det klart kvinnor skriver nog att de vill ha ett seriöst förhållande även om de inte vill det. För jag tror att det sitter i ryggraden att vi kvinnor ska vara fina och vara ointresserade av sex... Tyvärr!
tisdag 26 juni 2012
Dåligt samvete
Ja det är nåt jag ofta har. Främst dåligt samvete för mina barn och vänner att jag inte finns där tillräckligt för dem. Att jag gör dem besvikna och inte gör det de vill även om inte jag vill det. Jag mår dåligt om jag "sviker" någon om jag ställer in något eller ändrar något. Fast om någon gör så mot mig så rycker jag på axlarna och tycker att det är ok.... Så åter igen det är konstigt att det är lättare att såra sig själv än andra. Och frågan är om den man "sviker" uppskattar att man sviker sig själv för deras skull? Jo det gör det för de vet inte om att jag sviker mig själv...
Om jag inte har dåligt samvete för barnen/vännerna så finns det ju alltid städning eller träning som ska göras.... Eller som nu, jag borde sova i stället för att sitta här och skriva och få ont i kroppen. För i morgon så ska det handlas, hämtas saker hos barnens pappa, träna och jogga. En kompis ska komma över med sin son vilket är jätte trevligt och högsta prioritet så tro inget annat vännen!!! <3
Men jag hoppas att jag en dag lär mig att strunta i det dåliga samvetet om så bara för en dag!
Om jag inte har dåligt samvete för barnen/vännerna så finns det ju alltid städning eller träning som ska göras.... Eller som nu, jag borde sova i stället för att sitta här och skriva och få ont i kroppen. För i morgon så ska det handlas, hämtas saker hos barnens pappa, träna och jogga. En kompis ska komma över med sin son vilket är jätte trevligt och högsta prioritet så tro inget annat vännen!!! <3
Men jag hoppas att jag en dag lär mig att strunta i det dåliga samvetet om så bara för en dag!
K P. Rädsla
Kay har även skrivit (något förkortat) om rädsla som är värt att tänka på:
När man är rädd, otrygg och nervös så har man en önskan: Hjälp mig!
En människa som är rädd vill ha hjälp. Fast man kanske inte säger det.
För att inte visa det så sätter man på sig en mask.
En vanlig mask för att dölja sin litenhet och rädsla är tuffhet, hårdhet och arrogans.
En annan kan vara nonchalans, ointresse och kyligt lugn eller tystnad. Ytterligare en mask kan vara ett hårt sminkat ansikte. Masker är alltid till för att dölja rädsla (= sanningen). Alla masker är falska uttryck.
Läs för att alltid minnas:
Bakom varje mask jag ser finns ett rop på hjälp.
Ju större mask - desto större är ropet på hjälp.
Bakom varje mask jag ser finns sanningen om den som bär den.
Kanske kan man tjusas av en mask, rentav förföras av den.
Eller skrämmas av den. Men ingen kan sant älska en mask.
Kärlek är bara möjlig att känna till människan bakom masken.
Kärlek är bara möjlig att känna till sanningen.
Mina tankar om detta:
För att få kärlek så måste man kanske våga visa sitt sanna jag?
Och kanske man måste försöka se bakom masken om man misstänker att det är en mask. Och inse att personen som finns bakom masken inte är så som hen verkar. Förhoppningsvis har alla människor någon de kan ta av sig sin mask inför! Jag inbillar mig att jag inte dömer någon och accepterar mina vänner om de bara vågar ta av sig masken inför mig. Men det kanske bara är en önskan om mig själv..
Den rädsla jag tänker på är att vara rädd för är att bli övergiven eller att inte bli accepterad och därför inte erkänna sina känslor eller att inte våga stå för det man tycker. Vilket måste göra att man mår sämre och nervärderar sig själv. Detta gäller väl framför allt när det gäller kärleks känslor!?
Tänk om man skulle våga visa sitt sanna jag, vad skulle vara det värsta som kan hända?
Att bli hånad och nobbad? Att någon hånar någon i vuxen ålder hoppas jag inte. Och visst kan man bli nobbad men det behöver ju inte vara på ett brutalt sätt utan på ett förstårligt sätt men ärligt och vänligt sätt. För tänk OM man skulle bli accepterad, respekterad och älskad? Vilken underbar känsla!!!
Ibland måste man våga för att vinna för tänk om man får veta att man hade haft en chans efter flera år och därmed missat chansen till ett lyckligt liv. Tänk på det nästa gång du är osäker, eller nervös!!!
När man är rädd, otrygg och nervös så har man en önskan: Hjälp mig!
En människa som är rädd vill ha hjälp. Fast man kanske inte säger det.
För att inte visa det så sätter man på sig en mask.
En vanlig mask för att dölja sin litenhet och rädsla är tuffhet, hårdhet och arrogans.
En annan kan vara nonchalans, ointresse och kyligt lugn eller tystnad. Ytterligare en mask kan vara ett hårt sminkat ansikte. Masker är alltid till för att dölja rädsla (= sanningen). Alla masker är falska uttryck.
Läs för att alltid minnas:
Bakom varje mask jag ser finns ett rop på hjälp.
Ju större mask - desto större är ropet på hjälp.
Bakom varje mask jag ser finns sanningen om den som bär den.
Kanske kan man tjusas av en mask, rentav förföras av den.
Eller skrämmas av den. Men ingen kan sant älska en mask.
Kärlek är bara möjlig att känna till människan bakom masken.
Kärlek är bara möjlig att känna till sanningen.
Mina tankar om detta:
För att få kärlek så måste man kanske våga visa sitt sanna jag?
Och kanske man måste försöka se bakom masken om man misstänker att det är en mask. Och inse att personen som finns bakom masken inte är så som hen verkar. Förhoppningsvis har alla människor någon de kan ta av sig sin mask inför! Jag inbillar mig att jag inte dömer någon och accepterar mina vänner om de bara vågar ta av sig masken inför mig. Men det kanske bara är en önskan om mig själv..
Den rädsla jag tänker på är att vara rädd för är att bli övergiven eller att inte bli accepterad och därför inte erkänna sina känslor eller att inte våga stå för det man tycker. Vilket måste göra att man mår sämre och nervärderar sig själv. Detta gäller väl framför allt när det gäller kärleks känslor!?
Tänk om man skulle våga visa sitt sanna jag, vad skulle vara det värsta som kan hända?
Att bli hånad och nobbad? Att någon hånar någon i vuxen ålder hoppas jag inte. Och visst kan man bli nobbad men det behöver ju inte vara på ett brutalt sätt utan på ett förstårligt sätt men ärligt och vänligt sätt. För tänk OM man skulle bli accepterad, respekterad och älskad? Vilken underbar känsla!!!
Ibland måste man våga för att vinna för tänk om man får veta att man hade haft en chans efter flera år och därmed missat chansen till ett lyckligt liv. Tänk på det nästa gång du är osäker, eller nervös!!!
måndag 25 juni 2012
Ur Kays bok: Att välja glädje
En forskare hade intervjuat amerikas framgångsrika ledare för att finna några gemensamma faktorer.
Han fann fyra tydliga gemensamma kännetecken. Kay har reflekterat efteråt. Nåt att själv tänka på om man vill nå framgång...
1. De visste alla vad de var bra på och vad de inte var bra på.
De hade god självkännedom.
2. Om de befann sig någonstans (på ett jobb, i ett sällskap, i en relation) där de upplevde att de inte var respekterade - så flyttade de till ett annat ställe - där de upplevde sig högt värderade och var omtyckta.
De värderade sig själva högt. De vågade "byta sandlåda". De valde att inte stanna kvar och vara offer.
3. De var alla bra lyssnare.
De hade lite rädsla för andra människor. Är jag rädd kan jag inte helt sant möta en annan människa.
4. De hade alla minst en relation med någon som de kunde vara absolut uppriktiga mot.
Att vara absolut uppriktig innebär att kunna släppa all rädsla. Dvs de hade alla en relation i vilken de kunde känna kärlek.
Han fann fyra tydliga gemensamma kännetecken. Kay har reflekterat efteråt. Nåt att själv tänka på om man vill nå framgång...
1. De visste alla vad de var bra på och vad de inte var bra på.
De hade god självkännedom.
2. Om de befann sig någonstans (på ett jobb, i ett sällskap, i en relation) där de upplevde att de inte var respekterade - så flyttade de till ett annat ställe - där de upplevde sig högt värderade och var omtyckta.
De värderade sig själva högt. De vågade "byta sandlåda". De valde att inte stanna kvar och vara offer.
3. De var alla bra lyssnare.
De hade lite rädsla för andra människor. Är jag rädd kan jag inte helt sant möta en annan människa.
4. De hade alla minst en relation med någon som de kunde vara absolut uppriktiga mot.
Att vara absolut uppriktig innebär att kunna släppa all rädsla. Dvs de hade alla en relation i vilken de kunde känna kärlek.
Kay Pollack
Satt och funderade på om jag skulle ta och läsa det jag hittills skrivit men insåg att jag orkar inte det. Det jag har skrivit är vad jag känt då jag skrev det. Jag kan faktiskt redan ha ändrat åsikt om det jag skrev för en vecka sen det är något jag läst i någon av Kay Pollacks underbara böcker: Att välja Glädje och Att växa genom möten. Värda att läsa, lättlästa och inte särskild långa.
Jag läste det undermedvetet när jag letade efter citatet: Det är inte alltid som du tror! !
Men hittade inte det citatet heller men medan jag skummade igenom böckerna så insåg jag åter igen hur smart han är - denna man! Jag önskar verkligen jag och resten av världen kunde leva som han lär ut. Då skulle det inte finnas några krig och mindre av depressioner!
Några meningar ur böckerna kan du läsa här, läs dem och tänk efter! Är det någon mening ni inte håller med om så hör av er så kan jag nog försvara den!
Jag är inte upprörd av de skäl jag tror.
Bakom all ilska finns alltid någon form av rädsla.
All ilska är ett försök att få någon annan att känna sig skyldig.
En människa som mår bra har aldrig behov av att attackera eller förlöjliga en annan människa.
När jag förminskar eller fördömer en annan människa så skadar jag mig själv.
En människa som har föraktfulla tankar om en annan människa är ju inte lycklig. Det vet alla.
När jag reagerar negativt på någon beror det på mina egna problem och ofullkomligheter.
Varje gång jag skyller på någon är det för att befria mig själv från ansvar och skuld.
Varje människa gör i givet ögonblick så gott hon kan, efter sin bästa förmåga, just då!
Det finns bara två sätt att närma sig en annan människa. Det ena är utifrån rädsla. Det ändra är utifrån kärlek.
Jag ser mer i dag än i går!
När det är rätt så är det lätt - När det är lätt är det rätt.
Har jag en negativ tanke är jag förhindrad att le äkta.
Ingen som känner skuld kan ge ifrån sig ett äkta leende-
Ingen som är rädd kan ge ifrån sig ett äkta leende.
Det äkta leende är en pålitligt signal om hur en människa mår och tänker.
Det blev mycket så jag fortsätter på en ny sida...
Jag läste det undermedvetet när jag letade efter citatet: Det är inte alltid som du tror! !
Men hittade inte det citatet heller men medan jag skummade igenom böckerna så insåg jag åter igen hur smart han är - denna man! Jag önskar verkligen jag och resten av världen kunde leva som han lär ut. Då skulle det inte finnas några krig och mindre av depressioner!
Några meningar ur böckerna kan du läsa här, läs dem och tänk efter! Är det någon mening ni inte håller med om så hör av er så kan jag nog försvara den!
Jag är inte upprörd av de skäl jag tror.
Bakom all ilska finns alltid någon form av rädsla.
All ilska är ett försök att få någon annan att känna sig skyldig.
En människa som mår bra har aldrig behov av att attackera eller förlöjliga en annan människa.
När jag förminskar eller fördömer en annan människa så skadar jag mig själv.
En människa som har föraktfulla tankar om en annan människa är ju inte lycklig. Det vet alla.
När jag reagerar negativt på någon beror det på mina egna problem och ofullkomligheter.
Varje gång jag skyller på någon är det för att befria mig själv från ansvar och skuld.
Varje människa gör i givet ögonblick så gott hon kan, efter sin bästa förmåga, just då!
Det finns bara två sätt att närma sig en annan människa. Det ena är utifrån rädsla. Det ändra är utifrån kärlek.
Jag ser mer i dag än i går!
När det är rätt så är det lätt - När det är lätt är det rätt.
Har jag en negativ tanke är jag förhindrad att le äkta.
Ingen som känner skuld kan ge ifrån sig ett äkta leende-
Ingen som är rädd kan ge ifrån sig ett äkta leende.
Det äkta leende är en pålitligt signal om hur en människa mår och tänker.
Det blev mycket så jag fortsätter på en ny sida...
söndag 24 juni 2012
Stress
Hmm om jag vaknar av att jag drömmer om hur stressad jag är så borde jag nog verkligen tänka på att varva ner! Jag skällde dessutom ut en kvinna som kom i vägen för mig och därmed stal min tid som inte fanns. Vilket gjorde att ja mådde dåligt över att jag förstörde hennes dag. Kan det vara så att min kropp försöker säga mig nåt?? Mitt mål är att stressa ner 1:a veckan och inte lova någon någonting!
fredag 22 juni 2012
Skit med separationer
Inser att jag mår riktigt jävla dåligt, allt känns helt enkelt meningslöst! Kan bero på att jag planerade mitt bröllop vid denna tid förra året? Har hittills gjort allt, undermedvetet, för att förtränga att jag har separerat och sörjer det något fruktansvärt! Jag har förträngt hur underbart vi hade det, då det är slut så är det enklast och minst smärtsamt att bara komma ihåg det dåliga. Har semester nu i 6 härliga? veckor, har inget planerat känns inte så jävla kul faktiskt. Har nästan ångest över att jag fyller år å ska låtsas vara glad å tacksam över att folk grattar mig. Måste man vara glad då man fyller år??? Och nu ska jag ha barnen i. 4 veckor och underhålla dem, känns lite svårt då jag helst skulle vilja ligga i sängen å bara glo i taket. Nu ska jag gå och fika och försöka se glad ut så att ingen annan tar illa vid sig nu när vi ska fira midsommar och ha kul!!!
tisdag 19 juni 2012
Mitt spöke
När jag nu läser Lous bok så har jag tänkt på vilka spöken jag har och har inte kommit på något speciellt spöke. Visst har det hänt saker i mitt liv som har varit jobbiga men inga speciella som jag känt att usch det där önskar jag inte hänt, jo okej att det inte hänt men inga som ger mig rysningar! Det jobbiga som har hänt var väl inte så farliga egentligen?
Tyckte jag till i går då det dök upp ett sånt där spöke som gör att jag får massor med tankar i mitt huvud och rysningar. Först var det inte så farligt men sen insåg jag när jag sov dåligt hela natten att det där spöket skrämde mig nog ändå en del!
Fast det spöket är inte så farligt. Bara jag skrämmer bort det i stället för att själv bli rädd!!! Men jag är för snäll och mesig, jag är som spöket Laban =) Så det är väl på tiden att jag börjar bli stark och säga i från så att inga missförstånd uppstår!
Och i dag dök ett nytt spöke upp som också mal i huvet.. Men när jag bara får ett svar så kommer det spöket att skingras fort!
Så nog finns mina spöken också fast jag inte trodde det! Dock tror jag att jag är väldigt kortsint eller vad man ska kalla det. Mina känslor kan komma fort och försvinna fort så jag har väl tur antar jag. Fast vissa känslor finns och har funnits länge! ;-)
Nu kanske ni är nyfikna på vad detta gäller och det kommer ni få fortsätta vara...
Men det som slog mig är att många av oss tror nog att vi är rätt starka, men sen när spöket plötsligt dyker upp så är vi nog rätt oförberedda och ganska sköra! Och då gäller det att försöka hitta en lösning och även om det är smärtsamt ett tag så blir det bättre sen. Det är väl som att ha tandvärk, först måste man gå till tandläkaren och hen ska gräva lite och då gör det ont som fasen men sen när det släpper då är det underbart!
För jag tror man måste ta tag i det tunga för att komma vidare men fy vad jobbigt det kan vara!
Hade jag inte tagit tag i en viss sak för några år sedan så hade jag inte suttit här i dag!
Och med facit i handen så förstår jag nu varför jag mått dåligt den sista tiden... Det är intressant vad man lär sig om sig själv då och då utan att förstå det!
Nä nu måste jag sluta så jag får sömn i natt! Förhoppningsvis...
Tyckte jag till i går då det dök upp ett sånt där spöke som gör att jag får massor med tankar i mitt huvud och rysningar. Först var det inte så farligt men sen insåg jag när jag sov dåligt hela natten att det där spöket skrämde mig nog ändå en del!
Fast det spöket är inte så farligt. Bara jag skrämmer bort det i stället för att själv bli rädd!!! Men jag är för snäll och mesig, jag är som spöket Laban =) Så det är väl på tiden att jag börjar bli stark och säga i från så att inga missförstånd uppstår!
Och i dag dök ett nytt spöke upp som också mal i huvet.. Men när jag bara får ett svar så kommer det spöket att skingras fort!
Så nog finns mina spöken också fast jag inte trodde det! Dock tror jag att jag är väldigt kortsint eller vad man ska kalla det. Mina känslor kan komma fort och försvinna fort så jag har väl tur antar jag. Fast vissa känslor finns och har funnits länge! ;-)
Nu kanske ni är nyfikna på vad detta gäller och det kommer ni få fortsätta vara...
Men det som slog mig är att många av oss tror nog att vi är rätt starka, men sen när spöket plötsligt dyker upp så är vi nog rätt oförberedda och ganska sköra! Och då gäller det att försöka hitta en lösning och även om det är smärtsamt ett tag så blir det bättre sen. Det är väl som att ha tandvärk, först måste man gå till tandläkaren och hen ska gräva lite och då gör det ont som fasen men sen när det släpper då är det underbart!
För jag tror man måste ta tag i det tunga för att komma vidare men fy vad jobbigt det kan vara!
Hade jag inte tagit tag i en viss sak för några år sedan så hade jag inte suttit här i dag!
Och med facit i handen så förstår jag nu varför jag mått dåligt den sista tiden... Det är intressant vad man lär sig om sig själv då och då utan att förstå det!
Nä nu måste jag sluta så jag får sömn i natt! Förhoppningsvis...
lördag 16 juni 2012
Tabu för män?
Har insett hur stor skillnad det är mellan män och kvinnor i sitt sätt att tänka när det kommer till sex. Om inte annat så har jag läst det i den underbara boken: Mars åtrår Venus, Venus älskar Mars, som ni alla borde läsa så skulle många konflikter i era förhållanden inte bli så stora.
Vi kvinnor tänder när vi blir bekräftade med ord, sms, gester och små (även billiga som en godistablett ask) presenter - alltså uppskattning att killen har ansträngt sig för min skull. När vi uppskattas för den person vi är.
Det känns inte så upphetsande att bara få frågan: Ska vi ha sex? Eller att ha varit irriterade på varandra hela kvällen och knappt prata. För att sen plötsligt ha sex. Det är väl en sak om man har bråkat men om man går runt och är irriterad över allt den andra gör och säger så tappar man sex lusten helt. Och blir irriterad över att han ens vill ha sex.
Jag upplever att män inte bryr sig om detta på samma sätt. Har jag fel?
Men visst är alla olika individer så jag kan ju inte påstå att det är så för alla..
Men dessa killar på dejtingsidan som frågar direkt om vi ska ha mysigt (för att försköna det), de är inte många med de finns... De bryr sig inte ett dugg om de duger till utseendet eller som person bara de får ha sex. Tror det är få kvinnor som gör så. Om de bara hade lite mer finess så skulle de erövra mer kvinnor än de nog gör på sitt direkta sätt.
Hmmm kanske är dumt att avslöja detta för män?! ;-)
Vi kvinnor tänder när vi blir bekräftade med ord, sms, gester och små (även billiga som en godistablett ask) presenter - alltså uppskattning att killen har ansträngt sig för min skull. När vi uppskattas för den person vi är.
Det känns inte så upphetsande att bara få frågan: Ska vi ha sex? Eller att ha varit irriterade på varandra hela kvällen och knappt prata. För att sen plötsligt ha sex. Det är väl en sak om man har bråkat men om man går runt och är irriterad över allt den andra gör och säger så tappar man sex lusten helt. Och blir irriterad över att han ens vill ha sex.
Jag upplever att män inte bryr sig om detta på samma sätt. Har jag fel?
Men visst är alla olika individer så jag kan ju inte påstå att det är så för alla..
Men dessa killar på dejtingsidan som frågar direkt om vi ska ha mysigt (för att försköna det), de är inte många med de finns... De bryr sig inte ett dugg om de duger till utseendet eller som person bara de får ha sex. Tror det är få kvinnor som gör så. Om de bara hade lite mer finess så skulle de erövra mer kvinnor än de nog gör på sitt direkta sätt.
Hmmm kanske är dumt att avslöja detta för män?! ;-)
Förändrad
Har insett hur mycket mitt förhållande med exet har påverkat mig som person! Och jag är evigt tacksam för att jag fick uppleva det kärleksfulla förhållandet även om jag inte vill tillbaka till det.
Han visade mig respekt och "fostrade" mig faktiskt lite. Och han fick mig att inse att jag faktiskt är värd att ha ett normalt kärleksfullt förhållande. På 2 år ändrade han mig till en bättre människa om inte annat så för mig själv! En dag ska även han få veta det, när såren efter separationen läkt.
Förut chattade jag med killar som var oseriösa eller helt ointressanta egentligen eller såna som jag trodde jag kunde ändra till att bli seriösa =D Men nu känner jag att det är bortkastad tid! Helt och hållet! Jag är värd bättre än så! Det tog några år typ 39 att inse det.... Men nu har jag hela halva livet kvar att leva.
Jag börjar verkligen fundera på om jag vill ha ett förhållande just nu. För även om det är härligt med någon att dela vardagen med så har jag rätt mycket att göra som gör att jag är rätt upptagen och det av sånt som jag tycker ger mening med livet. Jag vet helt enkelt inte om jag har tid att vårda ett förhållande just nu. Och det känns rätt skönt att inse det! Och inte desperat jaga någon som ändå inte kommer att uppfylla mina krav och inte jag hans.
Så länge leve singel livet!
Hmm får väl se hur länge jag tycker det.. =)
Han visade mig respekt och "fostrade" mig faktiskt lite. Och han fick mig att inse att jag faktiskt är värd att ha ett normalt kärleksfullt förhållande. På 2 år ändrade han mig till en bättre människa om inte annat så för mig själv! En dag ska även han få veta det, när såren efter separationen läkt.
Förut chattade jag med killar som var oseriösa eller helt ointressanta egentligen eller såna som jag trodde jag kunde ändra till att bli seriösa =D Men nu känner jag att det är bortkastad tid! Helt och hållet! Jag är värd bättre än så! Det tog några år typ 39 att inse det.... Men nu har jag hela halva livet kvar att leva.
Jag börjar verkligen fundera på om jag vill ha ett förhållande just nu. För även om det är härligt med någon att dela vardagen med så har jag rätt mycket att göra som gör att jag är rätt upptagen och det av sånt som jag tycker ger mening med livet. Jag vet helt enkelt inte om jag har tid att vårda ett förhållande just nu. Och det känns rätt skönt att inse det! Och inte desperat jaga någon som ändå inte kommer att uppfylla mina krav och inte jag hans.
Så länge leve singel livet!
Hmm får väl se hur länge jag tycker det.. =)
fredag 15 juni 2012
Nya vänner
I dag när jag skulle på Matematik kurs för sista gången var det även sista gången jag träffade några tjejer som arbetar på andra förskolor i företaget. Och när jag åkte dit så tänkte jag på att några av dem har jag gillat och tänkte att det är märkligt att jag har "fallit" för dem då jag knappt träffat dem. Men vissa människor gillar man väl bara. Det skulle vara sista gången jag träffade dem då jag slutar på företaget om en vecka. Kändes lite trist! När vi har fika paus frågar Lotta om jag ville följa med och kolla på ett coverband i morgon kväll. Hon är en tjej som jag gillar och som verkar vara som jag. Är inte någon som sitter och pratar för att vara artigt utan pratar om det är intressant för just henne.. Redan första gången jag såg henne, hon fick ställa sig upp och presentera sig för hon var ny i företaget så blev jag "intresserad" av henne. Hon kom från samma kommun som jag och hon hade jobbat i samma företag som jag innan och hon var färgstark och verkade vara en tuff tjej som säger vad hon tycker. Och framför allt så har hon en positiv syn på livet precis som jag (för det mesta).
Och Nej! jag är inte kär i henne och inte lesbisk, hon är nyförlovad med sin sambo...
När hon frågade mig om jag ville följa med så svarade jag: Jag är barnledig och har inget planerat och det är ju nära hem!
Då sa min kollega som är rätt bitter på livet: Barnledig! När har man varit det?!
Hon är 50 och hennes barns pappa har flyttat ihop med en kvinna och fått en ny familj för kanske 15 år sedan. Hon är en sån där bitterfitta som gärna berättar hur dåligt livet är om det inte är något hon har "skapat" som sina barn. Hon har även sagt vid fler än ett tillfälle att hon minsann inte har ränt runt med massa karlar, det har hennes barn sluppit! Så ibland så kan jag inte låta bli att prata högt och vitt om alla "mina" karlar... =) Kan bara inte låta bli! ;)
Jag insåg också i dag att jag har svårt för ytliga människor eller det insåg jag inte i dag för det har jag vetat länge. Men jag fick en kom ihåg tanke om det då några slutade och en tjej undvek att krama mig (och iofs andra kollegor oxå). Insåg också att hon har tagit bort mig från FB, har väl gjort/sagt nåt som vanligt som var stötande.
Jag föredrar äkta vänner och hellre få än en massa människor som jag ska låtsas vara intresserad av.. Kan tycka de är jobbigt att lyssna på hur någon kollega har haft sin helg, då sitter jag bara å tänker på allt jag har att göra. Tycker jag däremot om personen kan jag lyssna i en timme hur/vad/var personen har tillbringat helgen och kommer dessutom med frågor.
Så leve äkta vänner och jag hoppas jag får ha kvar de vänner jag har länge och jag hoppas även på nya äkta vänner i framtiden. Men inte för många för jag måste ju ha tid för dem också.
Och Nej! jag är inte kär i henne och inte lesbisk, hon är nyförlovad med sin sambo...
När hon frågade mig om jag ville följa med så svarade jag: Jag är barnledig och har inget planerat och det är ju nära hem!
Då sa min kollega som är rätt bitter på livet: Barnledig! När har man varit det?!
Hon är 50 och hennes barns pappa har flyttat ihop med en kvinna och fått en ny familj för kanske 15 år sedan. Hon är en sån där bitterfitta som gärna berättar hur dåligt livet är om det inte är något hon har "skapat" som sina barn. Hon har även sagt vid fler än ett tillfälle att hon minsann inte har ränt runt med massa karlar, det har hennes barn sluppit! Så ibland så kan jag inte låta bli att prata högt och vitt om alla "mina" karlar... =) Kan bara inte låta bli! ;)
Jag insåg också i dag att jag har svårt för ytliga människor eller det insåg jag inte i dag för det har jag vetat länge. Men jag fick en kom ihåg tanke om det då några slutade och en tjej undvek att krama mig (och iofs andra kollegor oxå). Insåg också att hon har tagit bort mig från FB, har väl gjort/sagt nåt som vanligt som var stötande.
Jag föredrar äkta vänner och hellre få än en massa människor som jag ska låtsas vara intresserad av.. Kan tycka de är jobbigt att lyssna på hur någon kollega har haft sin helg, då sitter jag bara å tänker på allt jag har att göra. Tycker jag däremot om personen kan jag lyssna i en timme hur/vad/var personen har tillbringat helgen och kommer dessutom med frågor.
Så leve äkta vänner och jag hoppas jag får ha kvar de vänner jag har länge och jag hoppas även på nya äkta vänner i framtiden. Men inte för många för jag måste ju ha tid för dem också.
torsdag 14 juni 2012
Längtan
Man kan gå och längta efter något väldigt länge, tom år och sen är det över alldeles för snabbt.
Just nu så längtar jag efter ledighet och att få njuuuta på semestern som snart är här!!!
Men sen när det är över så kommer man att sakna det och kanske aldrig få uppleva det igen. =*(
Jo semestern men inte det som sker på just denna semester.
Då kommer jag att längta ännu mer efter att få återuppleva det som hände i år. Eller ännu värre det kanske inte blir alls så bra som jag väntat. Jag kanske blir för entusiastisk och vill att allt ska vara perfekt och sen så det bara blir stressigt och rörigt.... Men jag ska verkligen gå in för att ta det lugnt och ha det skönt och jag ska försöka ge min omgivning en lugn och sköön semester!!!
Värt att tänka på för som min pappa, fastighetsmäklare säger: Efter jul och semestern så sker de flesta skilsmässor då ledigheten inte blev så bra som man förväntat. Som tur är så har jag ingen att skiljas i från så det kanske blir en av de bästa semestern på länge!
Jag och en kompis åkte till Rhodes en vecka ett år, året efter var vi där i 3 veckor och när vi åkte hem det året grät vi i planet hem för vi ville verkligen inte åka hem. Året efter var vi där 2 veckor och då började det mättas av som tur var.. Det hade blivit dyrt att åka dit varje år och tänk vad mycket annat vi hade missat!
Så det klart man upplever ju andra saker och efter ett tag så bleknar just den upplevelsen som man längtat efter och upplevt som underbar. För det är ju ett par saker man längtat efter men det kommer ju nya saker att längta efter...
Så nu när jag tänkt efter så känns det rätt ok att ha längta lite... =) Hmm mycket ;)
Just nu så längtar jag efter ledighet och att få njuuuta på semestern som snart är här!!!
Men sen när det är över så kommer man att sakna det och kanske aldrig få uppleva det igen. =*(
Jo semestern men inte det som sker på just denna semester.
Då kommer jag att längta ännu mer efter att få återuppleva det som hände i år. Eller ännu värre det kanske inte blir alls så bra som jag väntat. Jag kanske blir för entusiastisk och vill att allt ska vara perfekt och sen så det bara blir stressigt och rörigt.... Men jag ska verkligen gå in för att ta det lugnt och ha det skönt och jag ska försöka ge min omgivning en lugn och sköön semester!!!
Värt att tänka på för som min pappa, fastighetsmäklare säger: Efter jul och semestern så sker de flesta skilsmässor då ledigheten inte blev så bra som man förväntat. Som tur är så har jag ingen att skiljas i från så det kanske blir en av de bästa semestern på länge!
Jag och en kompis åkte till Rhodes en vecka ett år, året efter var vi där i 3 veckor och när vi åkte hem det året grät vi i planet hem för vi ville verkligen inte åka hem. Året efter var vi där 2 veckor och då började det mättas av som tur var.. Det hade blivit dyrt att åka dit varje år och tänk vad mycket annat vi hade missat!
Så det klart man upplever ju andra saker och efter ett tag så bleknar just den upplevelsen som man längtat efter och upplevt som underbar. För det är ju ett par saker man längtat efter men det kommer ju nya saker att längta efter...
Så nu när jag tänkt efter så känns det rätt ok att ha längta lite... =) Hmm mycket ;)
Irriterad på min son
Insåg i bilen i morse, i bliruschen, när jag skulle lämna min ena son hos sin pappa att jag tycker det är jätte jobbigt att disskutera saker med honom. För han ger sig inte och är en besserwisser precis som sin pappa.
Det gick en tjej över övergångsstället och jag stannade för henne då hon verkade ha bråttom då hon i stort sätt sprang ut i gatan. I motsatt riktning kom en lastbil som inte stannade och hon blev irriterad. Jag som tänker högt tyvärr tänker/säger att det är väl inte så konstigt att han inte hann stanna och så satte disskutionen i gång.. Jag försökte förklara att det är svårare för ett större fordon att stanna men han sa att det är tvärtom och speciellt med bussar! Bussar har jättebra bromsar! De stannar direkt!
Hmm det klart jag är ju inte någon expert... Men jag började argumentera men insåg sen att det kommer bara att sluta med att jag blir jätte irriterad så det var bara att lägga ner.
Och då insåg jag att det är rätt ofta som vi har dessa envisa disskutioner som jag nu ska försöka avstyra. Hoppas han inte är sån besservisser med sina kompisar!
Jag måste väl informera honom hur irriterande det är med besservissers.
Och vad gäller buss disskusionen så är det avklarad först när jag fått expert hjälp i Göteborg!!!
Även om jag förlorar...
Det gick en tjej över övergångsstället och jag stannade för henne då hon verkade ha bråttom då hon i stort sätt sprang ut i gatan. I motsatt riktning kom en lastbil som inte stannade och hon blev irriterad. Jag som tänker högt tyvärr tänker/säger att det är väl inte så konstigt att han inte hann stanna och så satte disskutionen i gång.. Jag försökte förklara att det är svårare för ett större fordon att stanna men han sa att det är tvärtom och speciellt med bussar! Bussar har jättebra bromsar! De stannar direkt!
Hmm det klart jag är ju inte någon expert... Men jag började argumentera men insåg sen att det kommer bara att sluta med att jag blir jätte irriterad så det var bara att lägga ner.
Och då insåg jag att det är rätt ofta som vi har dessa envisa disskutioner som jag nu ska försöka avstyra. Hoppas han inte är sån besservisser med sina kompisar!
Jag måste väl informera honom hur irriterande det är med besservissers.
Och vad gäller buss disskusionen så är det avklarad först när jag fått expert hjälp i Göteborg!!!
Även om jag förlorar...
onsdag 13 juni 2012
Skrivandet
Just nu så skriver jag så jag får värk i kroppen. Så jag orkar inte läsa igenom det jag skriver så blir det stavfel eller om jag är helt ute och cyklar så hoppas jag att ni har överseende med det!
Ni är unika allihop. Och om jag känner dig som läser detta så uppskattar jag dig mycket och hoppas att jag inte sårar dig. I så fall så kom över på en fika så kan vi dissutera saken! Och har du inte bil så kommer jag till dig! Kanske inte om du bor i Göteborg, i alla fall inte inom en vecka i alla fall! ;-)
Kram och ta hand om dig!
Ni är unika allihop. Och om jag känner dig som läser detta så uppskattar jag dig mycket och hoppas att jag inte sårar dig. I så fall så kom över på en fika så kan vi dissutera saken! Och har du inte bil så kommer jag till dig! Kanske inte om du bor i Göteborg, i alla fall inte inom en vecka i alla fall! ;-)
Kram och ta hand om dig!
Kan vara jobbigt att läsa?
För att komma till det jag egentligen var "ute" efter också var att vi har olika tragedier och ibland är det det motsatta. För livet är orättvist! Det en har har kanske inte en annan.
Det finns de som är fattiga och som verkligen skulle behöva ha mer pengar men som kanske har en stark kärlek till sin familj. Och det finns de som har jättemycket pengar men bara bråkar och kan inte ta sig ur sitt äktenskap för pengarnas skull.
De finns de som är singel och längtar efter någon. Och det finns de som lever i ett dåligt förhållande och det kan vara allt från tristess till misshandel.
Det finns de som får barn bara de skakar kalsongerna men som inte vill eller bör få barn. Och det finns de som inte kan få barn.
De finns de som har jobb som de vantrivs med men som inte har någon utbildning eller ekonomi för att komma vidare i arbetslivet. Det finns de som inte har jobb. Det finns de som trivs så mycket på jobbet så att de sliter sönder sitt privatliv.
De finns de som har ett "tråkigt" liv. Det finns de som har för roligt liv som slutar som missbrukare. Eller som måste leva upp till en partykung/pingla och som tror att de inte kan vara hemma å softa för det förväntas av dem att de ska ut och ha kul och kanske utnyttjas.
De finns de som hade ett jättebra liv som tonåring och kanske kan leva på det pga sina positiva erfarenheter. Det finns de som blev mobbade och som nog tyvärr fortfarande har kvar tankarna om att de inte duger. Trots att de ser bättre ut och har bättre liv än de som mobbade. Jag inbillar mig att de som mobbar mår dåligt och därför försöker trycka ner andra. Jag inbillar mig också att de har gått ner sig lite. Blivit lite fulare och har inte så många äkta vänner kvar.
De finns de som hade en bra uppväxt fast de är få tror jag, men allt är relativt. Och de finns alldeles för många som har haft en alldeles för tuff uppväxt och som fortfarande mår fruktansvärt dåligt över det. Även om det inte är deras fel!!! Det finns hjälp att ta till mot de spöken om man bara vill!
Det finns olika tragedier och till de finns raka motsatsen. Och då är det lätt att tänka:
Du ska inte klaga du har ju precis det som jag vill ha!
Men återigen: Utan samma erfarenheter så har man olika erfarenheter och därmed olika känslor till olika saker. Ingen kan tänka eller säga åt någon annan hur den ska känna och ifrågasätta hur någon kan säga eller göra på ett visst sätt för en persons känslor är just den personens känslor (och erfarenheter)!
Även om jag kanske har rätt bra liv så saknar jag ändå saker precis som du! Men jag ska försöka uppskatta det jag har och du kanske ska försöka uppskatta det du har!?
Det finns de som är fattiga och som verkligen skulle behöva ha mer pengar men som kanske har en stark kärlek till sin familj. Och det finns de som har jättemycket pengar men bara bråkar och kan inte ta sig ur sitt äktenskap för pengarnas skull.
De finns de som är singel och längtar efter någon. Och det finns de som lever i ett dåligt förhållande och det kan vara allt från tristess till misshandel.
Det finns de som får barn bara de skakar kalsongerna men som inte vill eller bör få barn. Och det finns de som inte kan få barn.
De finns de som har jobb som de vantrivs med men som inte har någon utbildning eller ekonomi för att komma vidare i arbetslivet. Det finns de som inte har jobb. Det finns de som trivs så mycket på jobbet så att de sliter sönder sitt privatliv.
De finns de som har ett "tråkigt" liv. Det finns de som har för roligt liv som slutar som missbrukare. Eller som måste leva upp till en partykung/pingla och som tror att de inte kan vara hemma å softa för det förväntas av dem att de ska ut och ha kul och kanske utnyttjas.
De finns de som hade ett jättebra liv som tonåring och kanske kan leva på det pga sina positiva erfarenheter. Det finns de som blev mobbade och som nog tyvärr fortfarande har kvar tankarna om att de inte duger. Trots att de ser bättre ut och har bättre liv än de som mobbade. Jag inbillar mig att de som mobbar mår dåligt och därför försöker trycka ner andra. Jag inbillar mig också att de har gått ner sig lite. Blivit lite fulare och har inte så många äkta vänner kvar.
De finns de som hade en bra uppväxt fast de är få tror jag, men allt är relativt. Och de finns alldeles för många som har haft en alldeles för tuff uppväxt och som fortfarande mår fruktansvärt dåligt över det. Även om det inte är deras fel!!! Det finns hjälp att ta till mot de spöken om man bara vill!
Det finns olika tragedier och till de finns raka motsatsen. Och då är det lätt att tänka:
Du ska inte klaga du har ju precis det som jag vill ha!
Men återigen: Utan samma erfarenheter så har man olika erfarenheter och därmed olika känslor till olika saker. Ingen kan tänka eller säga åt någon annan hur den ska känna och ifrågasätta hur någon kan säga eller göra på ett visst sätt för en persons känslor är just den personens känslor (och erfarenheter)!
Även om jag kanske har rätt bra liv så saknar jag ändå saker precis som du! Men jag ska försöka uppskatta det jag har och du kanske ska försöka uppskatta det du har!?
Våra olika bagage
Allt som hänt mig i livet på gott och ont är mitt bagage. Mitt bagage är unikt, det finns ingen annan som har mitt bagage. Mina systrar och jag har helt olika bagage och olika värderingar även om de är väldigt lika. I alla fall min ena syster... Den erfarenhet jag har den har ingen annan. Precis som du och du och du etc..
Jag är nöjd med mitt bagage. Än så länge, fast när jag börjar fundera på vad det innehåller så är det ju inte bara fina saker. Men så är ju livet, upp och ner. Sen kanske det beror på att jag är rätt känslokall till det sättet att jag är kortsint eller inte ältar i saker och är lite realist - tänker enkelt. Jag är nog född lättsint och har ofta "lätta" tankar även om de är många. Vilket kan nog få andra att reagera på att jag borde må sämre än jag gjort eller ha mer förståelse och inte vara så otaktisk. Eller så är det så att jag glömmer bort att jag har mått dåligt. För visst har jag mått dåligt. Tonåren var ju inte de roligaste åren speciellt inte då jag hade en syster som jag faktiskt skämdes för. Jag minns att en av mina lärare frågade om jag inte kunde flytta hem till min andra syster men det kunde jag ju inte. Hon bodde för litet och jag bodde ju med mamma..
Men jag har flera gånger tänkt på att jag har haft en helt ok liv. Men det har ju tyvärr inte alla, de flesta skulle jag nog vilja säga. När jag tänker efter så har jag nog inte många kompisar som inte har haft någon "tragedi" bakom sig. Kommer bara på 2 som jag tror har haft rätt bra liv men vad vet jag.
När man tillsammans med någon upplever samma sak så reagerar vi olika fast vi hör och ser exakt samma sak. Och vi kan tro att vi kan förstå en person som mår dåligt men det är omöjligt! Även om vi upplevt samma sak så reagerar vi också olika. Jag var tillsammans med en kille som tyckte att vissa saker har man lärt sig och det ska bara sitta i ryggmärgen.- Så är det bara!
Lite trångsynt kan jag tycka!
Och ifrågasätter vi inte saker så går vi kanske runt och tror att man vet vad den andra tänker och tycker! X-et kunde gå och vara låg i några dagar för han grubblade över nåt jag sagt tills han till slut inte kunde låta bli att fråga hur jag kunde säga så. Och när vi disskuterat saker så insåg han att han missförstått mina ord. Hmm kanske allt för ofta därav X. Eller det är nog jag som är svår att tyda!
Alla som läser detta läser det nog annorlunda och läser nog det inte som jag menar.
Tänk på det - Det är inte alltid som du tror!
Är det någon som blir illa berörda så är det bara att ifrågasätta det, det går att kommentera...
Jag är nöjd med mitt bagage. Än så länge, fast när jag börjar fundera på vad det innehåller så är det ju inte bara fina saker. Men så är ju livet, upp och ner. Sen kanske det beror på att jag är rätt känslokall till det sättet att jag är kortsint eller inte ältar i saker och är lite realist - tänker enkelt. Jag är nog född lättsint och har ofta "lätta" tankar även om de är många. Vilket kan nog få andra att reagera på att jag borde må sämre än jag gjort eller ha mer förståelse och inte vara så otaktisk. Eller så är det så att jag glömmer bort att jag har mått dåligt. För visst har jag mått dåligt. Tonåren var ju inte de roligaste åren speciellt inte då jag hade en syster som jag faktiskt skämdes för. Jag minns att en av mina lärare frågade om jag inte kunde flytta hem till min andra syster men det kunde jag ju inte. Hon bodde för litet och jag bodde ju med mamma..
Men jag har flera gånger tänkt på att jag har haft en helt ok liv. Men det har ju tyvärr inte alla, de flesta skulle jag nog vilja säga. När jag tänker efter så har jag nog inte många kompisar som inte har haft någon "tragedi" bakom sig. Kommer bara på 2 som jag tror har haft rätt bra liv men vad vet jag.
När man tillsammans med någon upplever samma sak så reagerar vi olika fast vi hör och ser exakt samma sak. Och vi kan tro att vi kan förstå en person som mår dåligt men det är omöjligt! Även om vi upplevt samma sak så reagerar vi också olika. Jag var tillsammans med en kille som tyckte att vissa saker har man lärt sig och det ska bara sitta i ryggmärgen.- Så är det bara!
Lite trångsynt kan jag tycka!
Och ifrågasätter vi inte saker så går vi kanske runt och tror att man vet vad den andra tänker och tycker! X-et kunde gå och vara låg i några dagar för han grubblade över nåt jag sagt tills han till slut inte kunde låta bli att fråga hur jag kunde säga så. Och när vi disskuterat saker så insåg han att han missförstått mina ord. Hmm kanske allt för ofta därav X. Eller det är nog jag som är svår att tyda!
Alla som läser detta läser det nog annorlunda och läser nog det inte som jag menar.
Tänk på det - Det är inte alltid som du tror!
Är det någon som blir illa berörda så är det bara att ifrågasätta det, det går att kommentera...
Singlar av vilja?
Sitter och kolla på dejtingsidan och inser att det finns väldigt många singlar och många har varit där i flera år. Visst de kanske har som jag haft förhållanden en tid och sen kommit tillbaka. Men det som slår mig är att då det är så många på EN dejtingsida så undrar jag lite:
Vill de flesta verkligen hitta den stora kärleken?
Eller vill man äta kakan och behålla den?
Eller är vi för kräsna?
Eller har man redan ett förhållande?
Jag har en del besökare på min sida och vissa är inne på min sida varje dag utan att skriva något. Är de blyga eller??? Eller är jag så upphetsande att titta på så de tillfreds ställer sig? Ha ha ha som om det skulle vara ett alternativ =D
Å andra sidan så är jag inte intresserad av dem, 2 av dem är lite i yngsta laget. Och den ena skrev jag till och ville chatta lite för han hade sånt intressant jobb. Men han svarade bara: Jag tycker om att prata om sex. Du? Hmmm nä tack! De andra har inget foto så de går faktiskt bort för jag misstänker att det finns en orsak till att man inte har ett foto..
Känns lite sorgligt att det är så många (6700 pers som är inloggade just nu) som inte hittar den där personen som de vill hitta! Man kan ju tycka att dejtingsidans matchnings test kanske borde ses över...
Men som sagt de flesta kanske inte vill hitta någon på allvar eller så vill de ha lite socialt liv eller så duger inte fotot. Eller.....
Fast det klart jag är inte så engagerad heller, försöker bara få ett socialt liv men det lyckas inte så jag borde ha lärt mig det vid det här laget! Bättre att ringa någon riktig vän!!! Eller läsa en bra bok!
Vill de flesta verkligen hitta den stora kärleken?
Eller vill man äta kakan och behålla den?
Eller är vi för kräsna?
Eller har man redan ett förhållande?
Jag har en del besökare på min sida och vissa är inne på min sida varje dag utan att skriva något. Är de blyga eller??? Eller är jag så upphetsande att titta på så de tillfreds ställer sig? Ha ha ha som om det skulle vara ett alternativ =D
Å andra sidan så är jag inte intresserad av dem, 2 av dem är lite i yngsta laget. Och den ena skrev jag till och ville chatta lite för han hade sånt intressant jobb. Men han svarade bara: Jag tycker om att prata om sex. Du? Hmmm nä tack! De andra har inget foto så de går faktiskt bort för jag misstänker att det finns en orsak till att man inte har ett foto..
Känns lite sorgligt att det är så många (6700 pers som är inloggade just nu) som inte hittar den där personen som de vill hitta! Man kan ju tycka att dejtingsidans matchnings test kanske borde ses över...
Men som sagt de flesta kanske inte vill hitta någon på allvar eller så vill de ha lite socialt liv eller så duger inte fotot. Eller.....
Fast det klart jag är inte så engagerad heller, försöker bara få ett socialt liv men det lyckas inte så jag borde ha lärt mig det vid det här laget! Bättre att ringa någon riktig vän!!! Eller läsa en bra bok!
söndag 10 juni 2012
Uppskatta livet!
Tänk på att vi inte vet vad som händer i morgon eller nästa vecka på gott och ont.
Tänker på Ann och hennes familj när jag ser bilder på hennes son som barn. Då dessa kort togs så hade hon aldrig kunnat ana hur hans liv skulle sluta. Och det alldeles för tidigt!!!
Livet kan ta slut så fort! Jag är skonad från döden än så länge så jag kan inte förstå hur det känns att mista någon som står nära. Och ännu mindre att mista sitt barn.
Men tänker på att jag måste ta tag i mina problem och se livet ännu mer positivt i stället!
Är det verkligen problem så får jag väl ta tag i dem eller så får jag lära mig att leva med dem eller tackla dem!
Kram till er alla!
Tänker på Ann och hennes familj när jag ser bilder på hennes son som barn. Då dessa kort togs så hade hon aldrig kunnat ana hur hans liv skulle sluta. Och det alldeles för tidigt!!!
Livet kan ta slut så fort! Jag är skonad från döden än så länge så jag kan inte förstå hur det känns att mista någon som står nära. Och ännu mindre att mista sitt barn.
Men tänker på att jag måste ta tag i mina problem och se livet ännu mer positivt i stället!
Är det verkligen problem så får jag väl ta tag i dem eller så får jag lära mig att leva med dem eller tackla dem!
Kram till er alla!
Lev livet och njut av dina nära och kära!
Vad obetydelse mina "problem" känns när jag sitter och läser om Peter som dog allt för tidigt! Hans mamma har gjort en sån fin sida på Facebook...
Det är en ära att få ta del av detta Ann!
Gråter för dig och din familj gumman!
Det är en ära att få ta del av detta Ann!
Gråter för dig och din familj gumman!
Män och deras vänner?
Jag funderar lite varför det är vanligare att kvinnor har nära vänner än vad män har det. Jag känner en del killar som inte har några vänner och det känns tråkigt!! Men hur kommer det sig?
Minst 2 av mina vänner levde/er bara för familjen och har struntat i att underhålla sina vänner. Och nu när han sitter där och är singel eller känner sig ensam då vill han inte återuppta kontakten för han tycker det är pinsamt. Han tror att de ska tycka: Nu duger vi minsann men vi har nya vänner... Jag tycker iofs att om de anser det och inte vill ha med honom att göra så kanske de inte var så bra kompisar. Alla har vi väl haft förhållanden och varit kära och bara velat vara tillsammans med kärleken?
En annan är väl halv alkis och "söp" bort sina riktiga vänner.
Nån annan har flyttat mycket.
Men det är sällan jag har hört för att säga aldrig någon kvinna säga: Jag har inga vänner! Är det så att vi behöver vänner mindre eller är det för att vi skaffar vänner om vi inte har några eller underhåller vi våra vänner även om vi är i ett förhållande?
Jag önskar jag kunde sammanföra mina manliga vänner så de fick umgås lite. Jaa, jag kanske ska ha en herrmiddag? Jag kan strippa. =D Näää laga mat å sen smita.. och beställa en strippa så de får något att prata om då lättar väl trycket =D och det blir inte så pinsamt tyst. Eller så ber jag en sån där försäljare komma över och sälja roliga varor som männen kan leka med, själva eller tillsammans med sin käresta...
Vem vet de kanske finner varandra och får vänner i varandra då? För jag anser att alla bör ha vänner för de är alla värda!
Jag måste få ge männen (de flesta) en eloge för att de är så uppfinningsrika när det gäller att hitta på saker! Ute och utanför shoppingcentrum... =)
Minst 2 av mina vänner levde/er bara för familjen och har struntat i att underhålla sina vänner. Och nu när han sitter där och är singel eller känner sig ensam då vill han inte återuppta kontakten för han tycker det är pinsamt. Han tror att de ska tycka: Nu duger vi minsann men vi har nya vänner... Jag tycker iofs att om de anser det och inte vill ha med honom att göra så kanske de inte var så bra kompisar. Alla har vi väl haft förhållanden och varit kära och bara velat vara tillsammans med kärleken?
En annan är väl halv alkis och "söp" bort sina riktiga vänner.
Nån annan har flyttat mycket.
Men det är sällan jag har hört för att säga aldrig någon kvinna säga: Jag har inga vänner! Är det så att vi behöver vänner mindre eller är det för att vi skaffar vänner om vi inte har några eller underhåller vi våra vänner även om vi är i ett förhållande?
Jag önskar jag kunde sammanföra mina manliga vänner så de fick umgås lite. Jaa, jag kanske ska ha en herrmiddag? Jag kan strippa. =D Näää laga mat å sen smita.. och beställa en strippa så de får något att prata om då lättar väl trycket =D och det blir inte så pinsamt tyst. Eller så ber jag en sån där försäljare komma över och sälja roliga varor som männen kan leka med, själva eller tillsammans med sin käresta...
Vem vet de kanske finner varandra och får vänner i varandra då? För jag anser att alla bör ha vänner för de är alla värda!
Jag måste få ge männen (de flesta) en eloge för att de är så uppfinningsrika när det gäller att hitta på saker! Ute och utanför shoppingcentrum... =)
Kom inte och säg att du är gammal!
Den boken har jag just läst igen, den ger en lite A-ha känslor...
En sak som står i den är på ett ungefär är:
Man kan likna våra liv vid ett hjul, som hålls samman av 7 ekrar som måste funka för oss. Dessa behöver vi för att hjulet ska kunna snurra. Vi kan säkert klara oss även om en eker inte fungerar fullt ut. Men om två av dem börjar gunga så börjar hjulet också göra det. Med fler än en trasig eker så kan hjulet helt enkelt inte bära oss.
Dessa ekrar är:
Näring - Rörelse - Sömn - Relationer - Egen tid - Roll - Mål.
Näring: Det vi med all kraft sak försöka undvika är socker och mättade och härdade fetter.
Rörelse: Med motion ökar vi även vår ämnesomsättning, vår fyskiska arbetsförmåga, vår förmåga att tänka klart, vårt imunförsvar, vår matsmältning och vår nattsömn.
Sömn: Under nattsömnen produceras och utsöndras livsviktiga tillväxthormoner i våra kroppar. Dessa hjälper till att reparera och ersätta skadade celler över hela kroppen. Mentalt blir vi också spillror utan sömn.
Relationer: Bara det att ha någon att prata med, att lätta sitt hjärta med, och att dryfta problem och tankar med, är enormt berikande för oss. Utan fungerande relationer får vi både hormonella och sociala problem som helt klart begränsar oss.
Egen tid: Även om vi skulle vara ultra sociala fenomen som inte mår bra av att vara ensamma, så finns det ett fysiologiskt behov av att få en liten dos av egen tid, då och då. Egen tid är viktigt!
Roll:Vi behöver veta vilka krav som ställs på oss, och vi behöver veta att vi kan leva upp till dessa krav och att vi behärskar dem. Utan perspektiv kommer vi garanterat köra pannan i väggen.
Mål: Helt klart behöver vi mål i livet. Både ur ett kort och ett längre perspektiv. Utan mål kan det mycket väl hända att livet förlorar sin mening.
Extra eker:
Förflutna: En annan sak som jag tänker på som inte kommer från denna bok är Lou Rosslings ord:
Obesvarade frågor äter upp oss inifrån. Jag tror man måste göra upp med det förflutan också!
Mår du dåligt, så tänk efter vilka av dessa ekrar som svajar! Om du hittar dem försök fixa dem!
Jag har hittat mina och ska försöka arbeta med dem...
Kram C
En sak som står i den är på ett ungefär är:
Man kan likna våra liv vid ett hjul, som hålls samman av 7 ekrar som måste funka för oss. Dessa behöver vi för att hjulet ska kunna snurra. Vi kan säkert klara oss även om en eker inte fungerar fullt ut. Men om två av dem börjar gunga så börjar hjulet också göra det. Med fler än en trasig eker så kan hjulet helt enkelt inte bära oss.
Dessa ekrar är:
Näring - Rörelse - Sömn - Relationer - Egen tid - Roll - Mål.
Näring: Det vi med all kraft sak försöka undvika är socker och mättade och härdade fetter.
Rörelse: Med motion ökar vi även vår ämnesomsättning, vår fyskiska arbetsförmåga, vår förmåga att tänka klart, vårt imunförsvar, vår matsmältning och vår nattsömn.
Sömn: Under nattsömnen produceras och utsöndras livsviktiga tillväxthormoner i våra kroppar. Dessa hjälper till att reparera och ersätta skadade celler över hela kroppen. Mentalt blir vi också spillror utan sömn.
Relationer: Bara det att ha någon att prata med, att lätta sitt hjärta med, och att dryfta problem och tankar med, är enormt berikande för oss. Utan fungerande relationer får vi både hormonella och sociala problem som helt klart begränsar oss.
Egen tid: Även om vi skulle vara ultra sociala fenomen som inte mår bra av att vara ensamma, så finns det ett fysiologiskt behov av att få en liten dos av egen tid, då och då. Egen tid är viktigt!
Roll:Vi behöver veta vilka krav som ställs på oss, och vi behöver veta att vi kan leva upp till dessa krav och att vi behärskar dem. Utan perspektiv kommer vi garanterat köra pannan i väggen.
Mål: Helt klart behöver vi mål i livet. Både ur ett kort och ett längre perspektiv. Utan mål kan det mycket väl hända att livet förlorar sin mening.
Extra eker:
Förflutna: En annan sak som jag tänker på som inte kommer från denna bok är Lou Rosslings ord:
Obesvarade frågor äter upp oss inifrån. Jag tror man måste göra upp med det förflutan också!
Mår du dåligt, så tänk efter vilka av dessa ekrar som svajar! Om du hittar dem försök fixa dem!
Jag har hittat mina och ska försöka arbeta med dem...
Kram C
Ännu en vecka att lägga till historien
Tänk att en liten tripp till Kista centrum och Ikea kan göra en på lite bättre humör. Även om det gick åt en del hundralappar. Nu är dessutom denna vecka över och det känns rätt skönt! Känns lite som min denna vecka har varit skammens vecka så i morgon är det nya tag som gäller och begrava den känslan (för denna gång)!
Tror nog att de personerna jag skäms inför kan förlåta mig. Sonen har nog förlåtit mig speciellt då han fick veta att vi kör en annan bil neråt land och ytterligare en annan bil hem igen. Då blev han sitt vanliga jag igen. Och vad det gäller flickan så har jag just gjort ett lite paket som jag hoppas sonen kommer ihåg att ge i morgon med en förlåt lapp i... Ang den sista personen får jag väl försöka hitta på något som uppskattas när det minst anas det är då det känns roligast att ge något =)
Tror nog att de personerna jag skäms inför kan förlåta mig. Sonen har nog förlåtit mig speciellt då han fick veta att vi kör en annan bil neråt land och ytterligare en annan bil hem igen. Då blev han sitt vanliga jag igen. Och vad det gäller flickan så har jag just gjort ett lite paket som jag hoppas sonen kommer ihåg att ge i morgon med en förlåt lapp i... Ang den sista personen får jag väl försöka hitta på något som uppskattas när det minst anas det är då det känns roligast att ge något =)
Klarar du det?
Undrar hur stressad jag skulle vara om jag inte loggade in på datorn/mobilen någonstans en hel dag?
Tänk att vara helt avskärmad i flera timmar?!
Jag ska nog pröva någon dag under semester...
Fast det klart med rätt sällskap så skulle man ju vilja vara borta från omvärlden flera dagar... Så allt beror ju på i vilken fas i livet man är i.. Eller?!
Är man beroende i denna tid av att vara tillgänglig och att kunna nå sina nära och kära jämt?? För tänk om någon får en hjärt infarkt eller är med om en olycka. Tänk om jag ramlar i skogen när jag är ute och joggar och måste ha tag i någon? Hur klarade vi oss förr i tiden???
Fast mobiler är bra att ha för om jag är och fikar med någon och denna någon måste gå på toaletten eller hämta en påtår och jag blir sittandes helt själv i mer än 1 min, då kan ju jag ta fram den och leka med den! Underbart!!!
Tror du att du klarar av att logga ut helt i 24 timmar?
Tänk att vara helt avskärmad i flera timmar?!
Jag ska nog pröva någon dag under semester...
Fast det klart med rätt sällskap så skulle man ju vilja vara borta från omvärlden flera dagar... Så allt beror ju på i vilken fas i livet man är i.. Eller?!
Är man beroende i denna tid av att vara tillgänglig och att kunna nå sina nära och kära jämt?? För tänk om någon får en hjärt infarkt eller är med om en olycka. Tänk om jag ramlar i skogen när jag är ute och joggar och måste ha tag i någon? Hur klarade vi oss förr i tiden???
Fast mobiler är bra att ha för om jag är och fikar med någon och denna någon måste gå på toaletten eller hämta en påtår och jag blir sittandes helt själv i mer än 1 min, då kan ju jag ta fram den och leka med den! Underbart!!!
Tror du att du klarar av att logga ut helt i 24 timmar?
Erfarenheter
Min syster sa till mig när jag separerade och mådde dåligt något som jag inte visste.
När något tungt händer som har hänt tidigare i livet så läggs även de tidigare händelserna på den nya.
Alltså när jag nu gick igenom en separation så minns min hjärna de tidigare separationerna och hur jobbigt det var och därför blev/är denna separation tuffaste hittills. Ja hittills för det lär väl bli ett par till innan jag dör =(
Med andra ord så är det inte så konstigt att semestern känns lite tung!
2011- så var semestern ok även om vår "familj" då var lite rörig och mycket känslor och mycket pussel.. Med "mina barn och dina barn".
2010 - Året innan gick vi bara och väntade på att få flytta in i vårt blivande radhus som vi skulle flytta in i i aug och med olika boenden så mycket pussel och packande. Längtan och stress.
2009 - Gjorde jag slut med en kille veckan innan vi skulle åka på semester till Gotland
2008 - Mitt 1:a år ensam med barnen.
2007- I juni bestämde jag och barnens pappa att vi skulle separera.
Något att tänka på för dig med, hur har dina senaste sommrar varit? Var de så där underbara som man vill minnas dem eller hände det faktiskt saker som var lite jobbiga...
Så ja det är nog inte så konstigt att jag inte "gillar" semester. Och dessutom så har mina 2 planerade resor blivit inställda...
MEN jag ska göra allt som går för att denna sommar ska bli jävligt bra!
När något tungt händer som har hänt tidigare i livet så läggs även de tidigare händelserna på den nya.
Alltså när jag nu gick igenom en separation så minns min hjärna de tidigare separationerna och hur jobbigt det var och därför blev/är denna separation tuffaste hittills. Ja hittills för det lär väl bli ett par till innan jag dör =(
Med andra ord så är det inte så konstigt att semestern känns lite tung!
2011- så var semestern ok även om vår "familj" då var lite rörig och mycket känslor och mycket pussel.. Med "mina barn och dina barn".
2010 - Året innan gick vi bara och väntade på att få flytta in i vårt blivande radhus som vi skulle flytta in i i aug och med olika boenden så mycket pussel och packande. Längtan och stress.
2009 - Gjorde jag slut med en kille veckan innan vi skulle åka på semester till Gotland
2008 - Mitt 1:a år ensam med barnen.
2007- I juni bestämde jag och barnens pappa att vi skulle separera.
Något att tänka på för dig med, hur har dina senaste sommrar varit? Var de så där underbara som man vill minnas dem eller hände det faktiskt saker som var lite jobbiga...
Så ja det är nog inte så konstigt att jag inte "gillar" semester. Och dessutom så har mina 2 planerade resor blivit inställda...
MEN jag ska göra allt som går för att denna sommar ska bli jävligt bra!
Sommar, sol, ledigt - och glädje??
Jaha då var det bara 9 arbetsdagar kvar tills året semester börjar och i år 6 hela veckor!
Härligt! Kanske man kan tro...
Men vete fasen om det är det!?
De första 5 veckorna har jag mina söner hos mig alla dagar. När ska jag få umgås med vuxna människor, visst kan jag väl göra det fast barnen är med men vissa saker kanske inte är lämpade för barns öron även om jag är väldigt öppen mot mina barn. Då jag har en del vänner runt mig som har haft en turbulent vår så kan det ju vara rätt skönt att få prata i lugn och ro. Ok det är inte bara mina vänner som har haft en sån vår utan även jag. Men det är ju lättare att skylla på andra ;-)
Och då jag är tjänstledig 3 av de 6 veckorna så är ju inte plånboken så fet. Men framför allt var är min stora kärlek? Hur kul är det att ha semester utan någon att dela den med? Och dela säng med för den delen, alltså beröring som jag inte ens trodde att jag tyckte om för bara några år sedan. Jag minns så väl när en chef frågade om jag ville gå massage kurs på jobbet och min första tanke var: Nej, jag hatar beröring! Sen gick jag med på att gå kursen och där och då fick jag lära mig att beröring är underbart. Helst med den man älskar så klart men jag har börjat tycka om att krama vänner också.
Skäms nästan då jag är nere, herre gud så många andra av både mina vänner och andra människor som har det sämre än mig och här sitter jag och känner mig nedstämd. Jag som har det bra förutom en sak!
Jag är frisk, jag har 2 fantastiska barn, jag har flera äkta vänner, jag är inte utfattig, mina föräldrar lever, jag har ett arbete som jag trivs med. Jaaa listan på allt det där som är bra är rätt lång. Men det där sista som saknas betyder rätt mycket!
Härligt! Kanske man kan tro...
Men vete fasen om det är det!?
De första 5 veckorna har jag mina söner hos mig alla dagar. När ska jag få umgås med vuxna människor, visst kan jag väl göra det fast barnen är med men vissa saker kanske inte är lämpade för barns öron även om jag är väldigt öppen mot mina barn. Då jag har en del vänner runt mig som har haft en turbulent vår så kan det ju vara rätt skönt att få prata i lugn och ro. Ok det är inte bara mina vänner som har haft en sån vår utan även jag. Men det är ju lättare att skylla på andra ;-)
Och då jag är tjänstledig 3 av de 6 veckorna så är ju inte plånboken så fet. Men framför allt var är min stora kärlek? Hur kul är det att ha semester utan någon att dela den med? Och dela säng med för den delen, alltså beröring som jag inte ens trodde att jag tyckte om för bara några år sedan. Jag minns så väl när en chef frågade om jag ville gå massage kurs på jobbet och min första tanke var: Nej, jag hatar beröring! Sen gick jag med på att gå kursen och där och då fick jag lära mig att beröring är underbart. Helst med den man älskar så klart men jag har börjat tycka om att krama vänner också.
Skäms nästan då jag är nere, herre gud så många andra av både mina vänner och andra människor som har det sämre än mig och här sitter jag och känner mig nedstämd. Jag som har det bra förutom en sak!
Jag är frisk, jag har 2 fantastiska barn, jag har flera äkta vänner, jag är inte utfattig, mina föräldrar lever, jag har ett arbete som jag trivs med. Jaaa listan på allt det där som är bra är rätt lång. Men det där sista som saknas betyder rätt mycket!
lördag 9 juni 2012
Stark kvinna
Är det så att män föredrar svaga kvinnor? Jaa jag förstår väl också att man inte kan generalisera alla män! Men jag funderar på om männen har det tuffare i dag nu när kvinnor är starkare i dag än för några år sedan. Detta med jämställdhet gör att könen suddas ut lite, hmm kanske är därför det är så många som är lesbiska nu för tiden..
Förr fick männen vara lite av en hjälte när de fixade och donade sånt som kvinnan inte "klarade" av. Men å andra sidan så finns det väl mer kvinnor som är petigare i dag med sina långa fina naglar. Och som blir väldigt bortskämda av sina män. Det är kanske så jag borde försöka bli =D. Som om jag skulle kunna sitta still och vänta på att någon annan, oavsett kön, skulle fixa saker åt mig.
Kommer så väl ihåg min mammas ord som hon sa fler än en gång:
Om man vill ha något gjort så får man göra det själv!
Och attan vad jag har lärt mig annama det... För mycket antar jag.
Det jag egentligen funderar på är om männen skyr mig då jag är rätt stark och klarar det mesta själv eller för att vara ärlig: Utger mig för att klara mig själv. Jag är inget offer, jag klara mig själv, jag är gjord av stål. Kom inte här å tro att jag är någon hjälplös flicka. Jag är snygg och cool... Hmm not!
Ibland önskar jag att jag blev sjuk så jag hamna på sjukhus och var tvungen att ta emot hjälp. Vad skönt det skulle vara att slippa ta ansvar någon gång, att någon bara fixa saker åt mig!
Nä nu ska jag träna och det kan ingen annan göra åt mig...
Förr fick männen vara lite av en hjälte när de fixade och donade sånt som kvinnan inte "klarade" av. Men å andra sidan så finns det väl mer kvinnor som är petigare i dag med sina långa fina naglar. Och som blir väldigt bortskämda av sina män. Det är kanske så jag borde försöka bli =D. Som om jag skulle kunna sitta still och vänta på att någon annan, oavsett kön, skulle fixa saker åt mig.
Kommer så väl ihåg min mammas ord som hon sa fler än en gång:
Om man vill ha något gjort så får man göra det själv!
Och attan vad jag har lärt mig annama det... För mycket antar jag.
Det jag egentligen funderar på är om männen skyr mig då jag är rätt stark och klarar det mesta själv eller för att vara ärlig: Utger mig för att klara mig själv. Jag är inget offer, jag klara mig själv, jag är gjord av stål. Kom inte här å tro att jag är någon hjälplös flicka. Jag är snygg och cool... Hmm not!
Ibland önskar jag att jag blev sjuk så jag hamna på sjukhus och var tvungen att ta emot hjälp. Vad skönt det skulle vara att slippa ta ansvar någon gång, att någon bara fixa saker åt mig!
Nä nu ska jag träna och det kan ingen annan göra åt mig...
Ben och Jerry
Mot affären för att köpa glass till sonen, Ben och Jerry ska det vara. Dyrt men samvete kostar =). Helst skulle jag sticka ut i skogen och springa men det får bli en annan dag!
Och jag kommer hämta mina söner i fortsättningen när jag känner mig osäker. Oavsett vart och vilken tid på dygnet! Precis som min pinsamma mamma hämtade mig...
Jag längtar till den dagen då jag kan koppla av! Från allt och speciellt från mitt dåliga samvete och från mina tankar!
Och jag kommer hämta mina söner i fortsättningen när jag känner mig osäker. Oavsett vart och vilken tid på dygnet! Precis som min pinsamma mamma hämtade mig...
Jag längtar till den dagen då jag kan koppla av! Från allt och speciellt från mitt dåliga samvete och från mina tankar!
Skäms
Hua vad jag skäms!!! Fast jag kanske borde vara stolt?
Min son, 14 år, har en tjej kompis som jag tycker om men hon är en tjej som påminner om mig när jag var 14. Vilket innebär att jag inte litar på henne =) Och de båda har ADHD.
Min son smsar i går att han ska sova hos henne vilket han brukar. Så ok men då de är 14 så vet man ju aldrig vad de får för sig. Jag brukar stämma av med föräldrar innan men det känns som han sover hos henne så ofta så det kändes onödigt i går. I dag smsar jag honom och frågar när han kommer hem och får till svar att han ska sova kvar. Då vill jag veta om mamman är hemma vilket hon inte är, hon är i Norge och syskonen är hos deras pappa. Då blir jag liiite irriterad och det slutar med att jag åker dit och hämtar honom. Som tur är så skäller jag inte utan hämtar honom bara. Båda säger lugnt att det inte är något festande på gång men han får åka med hem. Jag pratar med grannen som är ute och frågar om det var fest i går, det hade det inte varit. Och han frågar om vi kommer från fält assisterna, jag svarar att jag är förälder som bryr mig om mitt barn.
När jag kommer hem så ringer flickan mamma och vill reda ut det hela, dottern har ringt och varit jätteledsen och kränkt för att jag kom. Jag pratade med mamman och förklarade att jag mest var besviken på sonen för att han inte berättat att de var själva och att han bara tagit för givet att han skulle sova kvar. Nu har vi bestämt att vi alltid ska kolla av med varandra i fortsättningen. Och jag tror att denna lilla flicka hade behövt blivit litad på för hon känns lite trasig =*(
Jag har dåligt samvete nu även om jag vet att jag måste markera att jag inte tillåter vad som helst. Men om jag visar att jag inte litar på dem och att jag inte respekterar dem så kommer jag få tillbaka det en dag tror jag. Respekt ger respekt oavsett ålder! Jag kommer heller aldrig kunna ha kontroll över mina söner och så ska det väl vara även om det är jobbigt. Jag överlevde och alla mina vänner så jag får väl bara försöka koppla av och hoppas att de lever när de kommit över tonåren...
Min son, 14 år, har en tjej kompis som jag tycker om men hon är en tjej som påminner om mig när jag var 14. Vilket innebär att jag inte litar på henne =) Och de båda har ADHD.
Min son smsar i går att han ska sova hos henne vilket han brukar. Så ok men då de är 14 så vet man ju aldrig vad de får för sig. Jag brukar stämma av med föräldrar innan men det känns som han sover hos henne så ofta så det kändes onödigt i går. I dag smsar jag honom och frågar när han kommer hem och får till svar att han ska sova kvar. Då vill jag veta om mamman är hemma vilket hon inte är, hon är i Norge och syskonen är hos deras pappa. Då blir jag liiite irriterad och det slutar med att jag åker dit och hämtar honom. Som tur är så skäller jag inte utan hämtar honom bara. Båda säger lugnt att det inte är något festande på gång men han får åka med hem. Jag pratar med grannen som är ute och frågar om det var fest i går, det hade det inte varit. Och han frågar om vi kommer från fält assisterna, jag svarar att jag är förälder som bryr mig om mitt barn.
När jag kommer hem så ringer flickan mamma och vill reda ut det hela, dottern har ringt och varit jätteledsen och kränkt för att jag kom. Jag pratade med mamman och förklarade att jag mest var besviken på sonen för att han inte berättat att de var själva och att han bara tagit för givet att han skulle sova kvar. Nu har vi bestämt att vi alltid ska kolla av med varandra i fortsättningen. Och jag tror att denna lilla flicka hade behövt blivit litad på för hon känns lite trasig =*(
Jag har dåligt samvete nu även om jag vet att jag måste markera att jag inte tillåter vad som helst. Men om jag visar att jag inte litar på dem och att jag inte respekterar dem så kommer jag få tillbaka det en dag tror jag. Respekt ger respekt oavsett ålder! Jag kommer heller aldrig kunna ha kontroll över mina söner och så ska det väl vara även om det är jobbigt. Jag överlevde och alla mina vänner så jag får väl bara försöka koppla av och hoppas att de lever när de kommit över tonåren...
Och på tal om bekräftelse
Då jag fyller år snart och slutar på mitt nuvarande jobb (om 9 dagar) och folk har frågat vad jag vill ha så har jag tänkt en del på vad jag önskar mig. Och en sak som verkligen skulle värma mitt hjärta vore just bekräftelse och inte massa matriela saker. Tänk själv att få någon lite sak där du kan se att just du är bra!
Det kan ju räcka med en post it lapp med en glad gubbe på. Känner man den man får den av så vet man förhoppningsvis att det var jättestort av den personen att ge dig en sån lapp då den personen kanske har jätte svårt att ge bekräftelse. Många av oss har inte lärt oss hur vi ger det eller kanske inte tycker att sin åsikt har någon betydelse. Men allas åsikter har betydelser. Även de som kanske inte ens betyder så mycket för mig. Om kassören i mataffären säger något trevligt till mig och det inte är något jag kan förstå att han "rapar" för varje kund så uppskattar jag det. Fast jag aldrig sett människan tidigare eller någonsin kommer att se.
Men däremot så vet jag inte om det värmer så mycket om man får bekräftelse som just "rapas". Sånt som folk säger för att "man ska göra det"... Om jag säger Ha en bra dag och kram så menar jag det. Fast det klart jag har ju fått lärt mig med åren, speciellt de sista 2 åren, att man ska/bör säga sånt även om man inte bryr sig så mycket. Men jag glädjs inte så mycket av sånt som inte betyder så mycket, därför vill jag inte ha/höra saker som inte betyder något utan som bara sägs för att man bör göra det. Då känner jag att det är betydelselöst och därmed jag... Hmmm ja lite väl överdrivet kanske men så tänker jag..
Och om jag då får en positiv bekräftelse av någon som jag bryr mig om så känns det jätte bra! Även om det bara är en liten Post-it lapp! Det är ju ändå tanken som räknas och om jag får en sån lapp så är ju tanken att jag är bra! ;-)
Det kan ju räcka med en post it lapp med en glad gubbe på. Känner man den man får den av så vet man förhoppningsvis att det var jättestort av den personen att ge dig en sån lapp då den personen kanske har jätte svårt att ge bekräftelse. Många av oss har inte lärt oss hur vi ger det eller kanske inte tycker att sin åsikt har någon betydelse. Men allas åsikter har betydelser. Även de som kanske inte ens betyder så mycket för mig. Om kassören i mataffären säger något trevligt till mig och det inte är något jag kan förstå att han "rapar" för varje kund så uppskattar jag det. Fast jag aldrig sett människan tidigare eller någonsin kommer att se.
Men däremot så vet jag inte om det värmer så mycket om man får bekräftelse som just "rapas". Sånt som folk säger för att "man ska göra det"... Om jag säger Ha en bra dag och kram så menar jag det. Fast det klart jag har ju fått lärt mig med åren, speciellt de sista 2 åren, att man ska/bör säga sånt även om man inte bryr sig så mycket. Men jag glädjs inte så mycket av sånt som inte betyder så mycket, därför vill jag inte ha/höra saker som inte betyder något utan som bara sägs för att man bör göra det. Då känner jag att det är betydelselöst och därmed jag... Hmmm ja lite väl överdrivet kanske men så tänker jag..
Och om jag då får en positiv bekräftelse av någon som jag bryr mig om så känns det jätte bra! Även om det bara är en liten Post-it lapp! Det är ju ändå tanken som räknas och om jag får en sån lapp så är ju tanken att jag är bra! ;-)
Vårt behov av bekräftelse
Känns rätt skönt att ha startat denna blogg då jag ser fram emot att få sätta mig och skriva. En kopp kaffe å lite mörk choklad och datorn är just nu, idag, det jag känner för att göra. Känns bra mycket bättre än att logga in sig på förnedringssidan MP! Även om jag är inloggad där hela tiden jag sitter framför datorn =) Hmmm där kan jag bli rätt stressad inser jag när jag läser vissa meddelande som är tänkt som vänligt. Och då kommer jag in på ämnet bekräftelse som jag gick och tänkte på när jag tog en morgonpromenad.
Jag har just skaffat mig en sån där modern mobil eller dator, Iphone. Och då jag går ut och går så måste jag ju starta upp Sports Tracker för att: Ja varför? Jo för att få bekräftelse på att jag gör nåt bra eller??
Räcker det inte med att jag är ute och går och jag vet ju att det nästan är 5 km så varför få det bekräftat igen?
Går jag ut och går för att må bra genom motionen eller bara för att jag ska kunna läsa att jag har varit duktig? Det är ju själva motionen som är bra oavsett om det är 1 km eller 1 mil. Jo, jag vet att det sporrar en att se hur mycket längre eller snabbar jag går/springer. Men vad bekräftelsen är viktig.
Och med handen på hjärtat: Ger vi lika mycket positiv bekräftelse till våra nära och kära som vi själv vill ha??? Jag är kass på det, speciellt att ge det verbalt! Fast jag vill ju självklart höra varje dag hur bra och underbar jag är på allt! Jag vill höra att jag är en bra mamma, kollega, granne, bilförare, ekonom, älskarinna, städerska, motionär, syster, dotter, medmänniska i samhället och framför allt vän och mer än så. Får jag det? Nej precis som alla ni andra som inte får det varje dag och vi ger det inte heller.
Vi är otroligt egoistiska, tänker bara på oss själva eller hur =) Ja jag är ironisk för er som inte förstår det. Men det är ändå en tanke som vi alla bör ta med oss när vi träffar/pratar med dem som vi bryr oss om! Och nej jag vill inte att någon ska komma med några krystade positiva bekräftelser bara för att jag skriver det utan jag vill bara väcka tanken på hur usla vi är på det i alla fall de flesta! Även jag! Tänk på det i dag när ni träffar någon ni tycker om!
Jag mår bra när jag går och lägger mig och känner att jag har utfört något bra under dagen och därför försöker jag göra det. Är väl uppfostrad sådan, att jag duger bara om jag gör något bra! Men vad är bra och vems sanning är bra? Det kan ju vara bra att bara kunna kliva upp ur sängen! Något jag måste lära mig! För mig är det bra om jag har kunnat ta det lugnt en hel dag egentligen men det förstår inte jag..
Jag har just skaffat mig en sån där modern mobil eller dator, Iphone. Och då jag går ut och går så måste jag ju starta upp Sports Tracker för att: Ja varför? Jo för att få bekräftelse på att jag gör nåt bra eller??
Räcker det inte med att jag är ute och går och jag vet ju att det nästan är 5 km så varför få det bekräftat igen?
Går jag ut och går för att må bra genom motionen eller bara för att jag ska kunna läsa att jag har varit duktig? Det är ju själva motionen som är bra oavsett om det är 1 km eller 1 mil. Jo, jag vet att det sporrar en att se hur mycket längre eller snabbar jag går/springer. Men vad bekräftelsen är viktig.
Och med handen på hjärtat: Ger vi lika mycket positiv bekräftelse till våra nära och kära som vi själv vill ha??? Jag är kass på det, speciellt att ge det verbalt! Fast jag vill ju självklart höra varje dag hur bra och underbar jag är på allt! Jag vill höra att jag är en bra mamma, kollega, granne, bilförare, ekonom, älskarinna, städerska, motionär, syster, dotter, medmänniska i samhället och framför allt vän och mer än så. Får jag det? Nej precis som alla ni andra som inte får det varje dag och vi ger det inte heller.
Vi är otroligt egoistiska, tänker bara på oss själva eller hur =) Ja jag är ironisk för er som inte förstår det. Men det är ändå en tanke som vi alla bör ta med oss när vi träffar/pratar med dem som vi bryr oss om! Och nej jag vill inte att någon ska komma med några krystade positiva bekräftelser bara för att jag skriver det utan jag vill bara väcka tanken på hur usla vi är på det i alla fall de flesta! Även jag! Tänk på det i dag när ni träffar någon ni tycker om!
Jag mår bra när jag går och lägger mig och känner att jag har utfört något bra under dagen och därför försöker jag göra det. Är väl uppfostrad sådan, att jag duger bara om jag gör något bra! Men vad är bra och vems sanning är bra? Det kan ju vara bra att bara kunna kliva upp ur sängen! Något jag måste lära mig! För mig är det bra om jag har kunnat ta det lugnt en hel dag egentligen men det förstår inte jag..
fredag 8 juni 2012
Kunskap är allt
Japp lite så är det väl. Men vad är kunskap? Vilken kunskap jag eller du väljer beror väl på vad vi tycker om.
Och det bästa av allt är att vi väljer inte samma saker!
Tänk om alla ville arbeta med samma yrke och vad många det skulle vara som var bra på det då och hur kul skulle det kännas om alla var lika bra på samma jobb!? Man skulle aldrig få känna sig duktig!?
Och vem skulle fixa allt annat som behöver göras...Vem skulle ta reda på din skit om ingen ville göra det?
Det är samma med våra intressen, jag är rätt bra på att skriva men kan inte fixa kanalerna på min tv =D. Eller det har kanske med ointresset att göra iofs. Jag kan få till det rätt mysigt hemma men jag kan knappt hälla i spolarvätska i bilen..
Vi behövs alla med våra yrken och intressen! När någon i min närhet, släkt eller vän har träffat någon ny "partner" så är det nästan alltid någon säger: Vad bra, vi behöver en elektiker eller en målare eller vad det nu må vara för yrke personen i fråga har. Fast det klart det kan ju även låta: Men vi har ju redan en bilmekaniker! Kunde du inte ha träffat en rörmokare! Japp för oftast är det när en kvinna träffat en man som detta prat kommer. Sällan har jag hört någon säga att vad bra att du har träffat en förskolelärare/bibliotekarie eller en som arbetar inom hemtjänsten.
När man träffar en person så försöker man ta reda på vad den människan kan så man vet vad man ska prata om. Men det kanske är så att man vill luska lite för man vill veta om det är en person som man kan byta tjänster med också. ;)
För det är väl lite så att vi alla är beroende av varandra mer eller mindre. Oavsett om vi känner personerna eller bara vänder oss till dem för ett proffisionellt arbete?! För jag kan inte laga min tand/bil/sko och jag kan inte heller sy upp kläder eller tilverka tandkräm. Det är lite som vikingarna som reste runt och bytte varor, vi gör det än i dag. Fast nu måste vi googla och leta reda på den bästa, snabbaste och billigaste först.. Och det kan ta tid!
Och det bästa av allt är att vi väljer inte samma saker!
Tänk om alla ville arbeta med samma yrke och vad många det skulle vara som var bra på det då och hur kul skulle det kännas om alla var lika bra på samma jobb!? Man skulle aldrig få känna sig duktig!?
Och vem skulle fixa allt annat som behöver göras...Vem skulle ta reda på din skit om ingen ville göra det?
Det är samma med våra intressen, jag är rätt bra på att skriva men kan inte fixa kanalerna på min tv =D. Eller det har kanske med ointresset att göra iofs. Jag kan få till det rätt mysigt hemma men jag kan knappt hälla i spolarvätska i bilen..
Vi behövs alla med våra yrken och intressen! När någon i min närhet, släkt eller vän har träffat någon ny "partner" så är det nästan alltid någon säger: Vad bra, vi behöver en elektiker eller en målare eller vad det nu må vara för yrke personen i fråga har. Fast det klart det kan ju även låta: Men vi har ju redan en bilmekaniker! Kunde du inte ha träffat en rörmokare! Japp för oftast är det när en kvinna träffat en man som detta prat kommer. Sällan har jag hört någon säga att vad bra att du har träffat en förskolelärare/bibliotekarie eller en som arbetar inom hemtjänsten.
När man träffar en person så försöker man ta reda på vad den människan kan så man vet vad man ska prata om. Men det kanske är så att man vill luska lite för man vill veta om det är en person som man kan byta tjänster med också. ;)
För det är väl lite så att vi alla är beroende av varandra mer eller mindre. Oavsett om vi känner personerna eller bara vänder oss till dem för ett proffisionellt arbete?! För jag kan inte laga min tand/bil/sko och jag kan inte heller sy upp kläder eller tilverka tandkräm. Det är lite som vikingarna som reste runt och bytte varor, vi gör det än i dag. Fast nu måste vi googla och leta reda på den bästa, snabbaste och billigaste först.. Och det kan ta tid!
Bra böcker är så bra!
Har precis börjat läsa Lou Rosslings: I ljuset spricker alla spöken. Har inte läst så mycket än men har redan fått tårar i ögonen och nya tankar för inlägg här. Hon är ju så bra, har sett henne på minst 2 föreläsningar och blivit så berörd varje gång! Kommer nog hitta många uppslag till denna blogg i denna bok...
En mening som fick min hjärna att spinna i gång var:
Obesvarade frågor äter oss inifrån och blir till spöken som sedan gömmer sig och är svåra att se.
Nu har inte jag några obesvarade frågor - inte som jag kan komma ihåg i alla fall har kanske gömt de ordentligt. Men jag tror nog att många människor har det.. Tänk på det och försök leta upp dem och få dem besvarade för det är nog bästa sättet att bli av med de spöken man har... Och jag tror nog att man mår bäst utan spöken!
En annan bok som är värd att läsa är Frank Andrssons bok Sanningarna om lögnerna.
Och Agneta Sjödins Vändpunkten. När jag läste den så tänkte jag tom ta kontakt med henne och fråga om hon och jag inte kunde skriva en bok tillsammans om barn med olika neuropsykologiska funktionshinder = npf.
Hmm e lite inne på själv biografer just nu, kanske e därför jag skriver själv...
Utseendet betyder inte allt
Nä så är det ju. Utseendet har ingen betydelse - det stämmer däremot inte och det tror jag att de flesta är överens om. Det klart det har! Men däremot så tycker vi ju alla om olika utseenden och har olika syn på människor.
En sak som jag har börjat inse om mig själv angående utseende är att jag har väldiga fördomar om de "snygga människorna". Jag anser att de är dryga, okänsliga, otrevliga och tror att de får allt de vill - bara för att de är snygga.
Och nu har jag träffat en del människor som ser väldigt bra ut och som är TREVLIGA! wow... ;)
Även de har ju sina problem precis som du och jag!
Dock tror jag att de har fått lite fördelar pga sitt utseende.
Jag kan tyvärr se på jobbet att barn som inte ens fyllt 2 får fler som ler mot dem och som hellre har dem i knät än de barn som inte har lika fördelaktigt utseende. För tom nyfödda har ju utseende även de, de är söta eller mindre söta. För söta är de pga att de är små, det mesta som är smått är sött, hmmm kanske inte allt =D, men det mesta. Även skor är söta som små!
Att bara se en person så ser ju människan ut på ett sätt men om du börjar prata med personen så ändras utseendet lite. Eller hur? Om personen är trevlig, glad och intresserad av dig som person (och då menar jag inte bara som en ev kärlekspartner) så finner man ju den personen mer attraktiv än en person som inte svarar på tilltal, är sur och visar totalt ointresse.
Och de som säger att de själva är fula de kan nog göra nåt åt det. Man behöver ju inte operera sig, det räcker väl med att sluta röka, äta bättre, sträcka på sig, vara ute i friska luften och träna. Byta klädstil kan ju också påverka, färga håret eller byta frisyr.
Och framför allt ha en positiv syn på livet!!!
Le och du får ett leende tillbaka mer än om du går runt och är sur!
Om inte annat så kan det vara värt att prova!
En sak som jag har börjat inse om mig själv angående utseende är att jag har väldiga fördomar om de "snygga människorna". Jag anser att de är dryga, okänsliga, otrevliga och tror att de får allt de vill - bara för att de är snygga.
Och nu har jag träffat en del människor som ser väldigt bra ut och som är TREVLIGA! wow... ;)
Även de har ju sina problem precis som du och jag!
Dock tror jag att de har fått lite fördelar pga sitt utseende.
Jag kan tyvärr se på jobbet att barn som inte ens fyllt 2 får fler som ler mot dem och som hellre har dem i knät än de barn som inte har lika fördelaktigt utseende. För tom nyfödda har ju utseende även de, de är söta eller mindre söta. För söta är de pga att de är små, det mesta som är smått är sött, hmmm kanske inte allt =D, men det mesta. Även skor är söta som små!
Att bara se en person så ser ju människan ut på ett sätt men om du börjar prata med personen så ändras utseendet lite. Eller hur? Om personen är trevlig, glad och intresserad av dig som person (och då menar jag inte bara som en ev kärlekspartner) så finner man ju den personen mer attraktiv än en person som inte svarar på tilltal, är sur och visar totalt ointresse.
Och de som säger att de själva är fula de kan nog göra nåt åt det. Man behöver ju inte operera sig, det räcker väl med att sluta röka, äta bättre, sträcka på sig, vara ute i friska luften och träna. Byta klädstil kan ju också påverka, färga håret eller byta frisyr.
Och framför allt ha en positiv syn på livet!!!
Le och du får ett leende tillbaka mer än om du går runt och är sur!
Om inte annat så kan det vara värt att prova!
torsdag 7 juni 2012
Änglar och djävlar
Jag har precis som alla andra en liten ängel och en lite djävul på mina axlar, en på vardera sida. Ibland hör jag bättre på ena örat å ibland det motsatta örat.. Och ibland önskar jag att jag vore döv!
Den som vinner är oftast änglen, den som är snäll men egentligen är det inte alltid mot mig själv den är snäll... Om jag sårat någon och jag är medveten om det så ber jag om ursäkt och gör mycket för att gottgöra det. Om jag dock sårat mig själv så ber jag inte om ursäkt ëller förlåter, så då är det oftast djävueln som vinner. Märkligt det där att man är så mycket trevligare mot andra än mot sig själv!?
Just nu strider de och den kampen kommer nog att ta ett tag innan den är avgjord men det är bara att vänta ut... Och eftersom saker händer och man får veta saker som man inte visste för nån minut sen så ändras ju ens åsikter och därmed kampen eller så tar kampen helt enkelt slut!
Så ens känslor och sanningar kan ju ändras rätt fort! Det är lite intressant tycker jag, att man kan ändra åsikt om något på bara några minuter... Om man bara får veta hur saker och ting ligger till.
Den som vinner är oftast änglen, den som är snäll men egentligen är det inte alltid mot mig själv den är snäll... Om jag sårat någon och jag är medveten om det så ber jag om ursäkt och gör mycket för att gottgöra det. Om jag dock sårat mig själv så ber jag inte om ursäkt ëller förlåter, så då är det oftast djävueln som vinner. Märkligt det där att man är så mycket trevligare mot andra än mot sig själv!?
Just nu strider de och den kampen kommer nog att ta ett tag innan den är avgjord men det är bara att vänta ut... Och eftersom saker händer och man får veta saker som man inte visste för nån minut sen så ändras ju ens åsikter och därmed kampen eller så tar kampen helt enkelt slut!
Så ens känslor och sanningar kan ju ändras rätt fort! Det är lite intressant tycker jag, att man kan ändra åsikt om något på bara några minuter... Om man bara får veta hur saker och ting ligger till.
Singel, kul!?
Är nog rätt bra att vara singel ändå?
Jag behöver inte ta hänsyn till någon i alla fall inte varannan vecka.
Jag tränar mer än någonsin, om jag hade haft en karl så hade jag inte avsatt tid för träningen.
Jag kan sova/äta/duscha/städa närjag vill.
Jag får ha fjärrkontrollen själv fast å andra sidan tittar jag knappt på tvn.
Men fy vad trist det är att vakna ensam varje morgon!!! Fast det är iofs rätt skönt att vakna själv ibland och dricka kaffe och sen gå ut och jogga i min egen takt!
Japp jag försöker intala mig själv att det är kul att vara singel men det är svårt! =)
Jag behöver inte ta hänsyn till någon i alla fall inte varannan vecka.
Jag tränar mer än någonsin, om jag hade haft en karl så hade jag inte avsatt tid för träningen.
Jag kan sova/äta/duscha/städa närjag vill.
Jag får ha fjärrkontrollen själv fast å andra sidan tittar jag knappt på tvn.
Men fy vad trist det är att vakna ensam varje morgon!!! Fast det är iofs rätt skönt att vakna själv ibland och dricka kaffe och sen gå ut och jogga i min egen takt!
Japp jag försöker intala mig själv att det är kul att vara singel men det är svårt! =)
Är vi kräsna?
I dagens samhälle så har vi så många valmöjligheter. Är det bra? Eller jobbigt?
Jag tror att vi har blivit alldeles för kräsna tack vare dessa valmöjligheter. Allt är obyttbart även vi människor och i och med det blir vår trygghet sämre. Hmm kanske är det därför fler och fler mår dåligt?
Och dejtingsidan då.
Man kollar in bilderna och bestämmer sig för om man kan tänka sig att se det ansiktet det första man ser på morgonen varje dag resten av sitt liv. Ju äldre man blir ju mer krav ställer man på sin blivande partner. Det är så mycket som ska stämma vilket ju är omöjligt till 100%. Så fort det blir lite motstånd så flyr många av oss och kämpar inte för det finns ju andra där ute.
Sen kollar man om personen i fråga röker, har barn, tränar, har ett socialt liv.... Och av 99% av alla karlar så finns det alltid någon fel - stort eller litet. Och den där 1% är inte intresserad av mig i stället.
Det är ju lätt att sitta bakom en datorskärm och prata men sen när man ska ses och göra något i verkligheten då är det ju läskigt. Jag har suttit och skrivit långa mail till en person som bor långt bort, det har inte varit några problem, jag har blottat mig för honom. Skrivit saker som jag aldrig skulle säga högt. Jag kommer nog att tycka det är jobbigt nästa gång jag träffar honom och ska se honom i ögonen. Han är en av de två personer som verkligen vet hur jag har mått. Men han har varit perfekt just för att han bor långt bort och det är inte så stor risk att vi springer på varandra i affären. Och han har inte svarat och inte dömt mig eller gett mig råd vilket har varit skönt. För vem vill bli dömd?
Jag tror att vi har blivit alldeles för kräsna tack vare dessa valmöjligheter. Allt är obyttbart även vi människor och i och med det blir vår trygghet sämre. Hmm kanske är det därför fler och fler mår dåligt?
Och dejtingsidan då.
Man kollar in bilderna och bestämmer sig för om man kan tänka sig att se det ansiktet det första man ser på morgonen varje dag resten av sitt liv. Ju äldre man blir ju mer krav ställer man på sin blivande partner. Det är så mycket som ska stämma vilket ju är omöjligt till 100%. Så fort det blir lite motstånd så flyr många av oss och kämpar inte för det finns ju andra där ute.
Sen kollar man om personen i fråga röker, har barn, tränar, har ett socialt liv.... Och av 99% av alla karlar så finns det alltid någon fel - stort eller litet. Och den där 1% är inte intresserad av mig i stället.
Det är ju lätt att sitta bakom en datorskärm och prata men sen när man ska ses och göra något i verkligheten då är det ju läskigt. Jag har suttit och skrivit långa mail till en person som bor långt bort, det har inte varit några problem, jag har blottat mig för honom. Skrivit saker som jag aldrig skulle säga högt. Jag kommer nog att tycka det är jobbigt nästa gång jag träffar honom och ska se honom i ögonen. Han är en av de två personer som verkligen vet hur jag har mått. Men han har varit perfekt just för att han bor långt bort och det är inte så stor risk att vi springer på varandra i affären. Och han har inte svarat och inte dömt mig eller gett mig råd vilket har varit skönt. För vem vill bli dömd?
FB och MP
Jaa hur klarade vi oss utan dessa internet sidor förut?
Och gör de något positivt för oss egentligen? Eller ger det oss bara ångest?
På FaceBook kan man iofs få veta lite om sina vänner men oxå tror man att alla andra har ett bättre liv än en själv. För det är ju ingen som skriver när de mår dåligt alltså riktigt dåligt! Visst skriver man om man är arg för att man fick en p-bot men inte för att sin partner gör saker som man blir riktigt sårad av eller att man har besvärlig herpes.. Man döljer ju sina hemska mörka sidor som vi alla har. Och tur är det att jag förstår det. Annars hade jag känt mig väldigt ensam i att må dåligt.
Och dejtingsidan, ja där är jag inloggad för att det är lite socialt. Men egentligen inte så roligt socialt.... Chattar lite med människor som jag aldrig tänker träffa så vad ger det egentligen? Men det är väl som min syster säger det som känns bra just NU känns kanske inte bra om en timme... Och ska jag vara riktigt ärlig så loggar jag in för att jag har betalt för den och så länge jag måste betala så kan jag lika gärna utnyttja sidan. Sen om en månad när jag inte behöver betala mer så försvinner nog min sida där!
Slut på denna dag
Snart är denna dag till ända, en dag som jag har kastat bort, en dag som jag önskar var ogjord. Eller jag önskar att gårdagens intag av alkohol var ogjord.. Som tur är så har jag bra självkänsla så jag tar ändå ångest rätt bra. Jag lider med dem som inte har lika bra självkänsla då de har ångest! Jag kan ändå förstå att morgon dagen kommer att vara bättre.
Hade jag haft sämre självkänsla så hade jag nog utsatt mig för ännu mer förnedring och ännu mer ångest.
Känner att varför inte göra mig mer illa när jag ändå har börjat... Men jag vet som sagt att det är en ny bättre dag i morgon om jag bara tar det lugnt i dag. Därför ska jag inte göra mig mer illa!
Har sån ångest för att jag misshandlar min kropp på detta sätt och har ångest för att jag inte minns den sista stunden innan jag somnade. Det är det värsta, att jag inte minns vad jag sagt och gjort till en person som betyder mycket för mig! Hemskt att jag utsätter mig för detta
och den personen som jag var med!
Hade jag haft sämre självkänsla så hade jag nog utsatt mig för ännu mer förnedring och ännu mer ångest.
Känner att varför inte göra mig mer illa när jag ändå har börjat... Men jag vet som sagt att det är en ny bättre dag i morgon om jag bara tar det lugnt i dag. Därför ska jag inte göra mig mer illa!
Har sån ångest för att jag misshandlar min kropp på detta sätt och har ångest för att jag inte minns den sista stunden innan jag somnade. Det är det värsta, att jag inte minns vad jag sagt och gjort till en person som betyder mycket för mig! Hemskt att jag utsätter mig för detta
och den personen som jag var med!
Mycket som behöver komma ut
Min andra blogg, den förra var för jag behövde terapi på hög nivå. Jag behövde skriva av mig för jag just fått reda på att min äldsta son har ADHD och Asperger. Det är inget konstigt med dessa diagnoser - i dag. Det har väl de flesta nu för tiden...
Nu är det mest för att jag har så mycket i min skalle som behöver komma ut och om ingen läser så- Fine! Jag ska inte bli någon ny Blondin Belle! Dessutom är jag inte blond...
Just nu är min skalle tom å just nu vill jag att den ska bli ännu tommare men vinet är slut. Å lika bra e ju det för det finns ju en dag i morrn med som är betydelse full oxå precis som alla dagar hittills i mitt liv. Även om man har velat ha dem avverkade fort. Jag är här nu och det kan jag ju faktiskt inte påverka så mycket. Det som har hänt har hänt och det som komma skall kommet att komma... Och jag KAN INTE PÅVERKA DET. Eller???
Nä och det kan ändå kännas rätt skönt!
Nu är det mest för att jag har så mycket i min skalle som behöver komma ut och om ingen läser så- Fine! Jag ska inte bli någon ny Blondin Belle! Dessutom är jag inte blond...
Just nu är min skalle tom å just nu vill jag att den ska bli ännu tommare men vinet är slut. Å lika bra e ju det för det finns ju en dag i morrn med som är betydelse full oxå precis som alla dagar hittills i mitt liv. Även om man har velat ha dem avverkade fort. Jag är här nu och det kan jag ju faktiskt inte påverka så mycket. Det som har hänt har hänt och det som komma skall kommet att komma... Och jag KAN INTE PÅVERKA DET. Eller???
Nä och det kan ändå kännas rätt skönt!
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)