Kärleken

Kärlek för mig.

Att känna mig trygg med mig själv och med den man jag är tillsammans med.

Att inte känna mig stressad av att duga, utan att jag kan vara mig själv.

Att få vara tillsammans och göra allt och inget.

Att dela glädje, sorg och tristess - livet. 

Att överraska och bli överraskad med små saker i vardagen.

Att ha fysisk beröring ofta, inte bara sex.  

Att ha tillit till varandra. 

Att acceptera och respektera varandra. 

Att kunna ha egentid utan att det ifrågasätts. 

Att det inte finns någon svartsjuka.

Att kunna "busa" med varandra. 

Att skicka och få små kärleksförklaringar, korta som långa eller sånger. 

Göra spontana utflykter. 

Framför allt att det inte spelar någon större roll vad vi gör eller är bara vi är tillsammans!  

Så känner jag just nu och känner mig lyckligt lottad! 

Särbolivet

Att vara särbo med den jag älskar trodde jag inte på, jag trodde kärleken skulle dö ut och att jag skulle glömma bort honom eller/och känna mig bortglömd den vecka som jag inte fick träffa honom. Men det fungerar väldigt bra fast jag saknar och längtar efter honom de dagar vi inte ses. Samtidigt så känner jag mig nyförälskad och njuter varje gång vi är tillsammans oavsett om vi bara tittar på tv, handlar mat eller gör något annat vardagssyssla. Det som känns trist är att vi bara har en dag ledigt tillsammans. Och att vi inte kommer att flytta ihop på några år pga att våra barn fortfarande är små och vi bor på varsin sida om Stockholm, men det känns som vi klarar det några år till. De veckorna vi inte ses så är jag och mina barn mer i fokus än de var när jag levde ihop med en annan som inte var far till mina barn, så det känns som alla "vinner" på att vara särbo.

Jag upplever att jag har träffat en underbar man, en man som ifrågasätter mig men som samtidigt är ödmjuk och inte säger åt mig vad jag ska göra och säga. En man som ger mig ömhet, beröring, ger och tar egentid, kärleksdikter och blommor,som ställer upp när jag behöver hjälp och stöd och som är pålitligt och ärlig. Som är självsäker på ett sånt sätt jag önskar att jag var, en som är trygg i sig själv och som vet vad han vill.

Det pirrar i hela mig när vi tittar varandra djupt i ögonen och jag inser vilken tur jag har som har honom.
Det pirrar i mig när jag tänker på honom, läser hans kärleksfulla sms.
Det pirrar i  mig när jag tittar på kärleksfilmer och inser att jag också är lyckligt lottat med att ha ett förhållande med en man som gör att jag känner mig stark med honom vid min sida.

Jag önskar er alla att få uppleva det jag upplever just nu!
Kärlek åt alla! Det är alla värda men man måste nog också våga älska och bli älskad och det är inte så lätt.

Tjat eller inte?

Mina barn kan anses bortskämda hemma. Men jag anser att de ska få vara någonstans där de kan känna att de klarar livet. Inte alltid behöva känna att de misslyckas, jag tror på att bygga upp deras självkänsla. De har motgångar med sitt sociala beteende och skolgång. Om jag ska tjata på dem varje dag för allt möjligt så bygger jag inte upp deras självkänsla som är det viktigaste som gör en människa nöjd med sig själv. Som gör att man presterar och att man är trygg med den man är och därmed kan bemöta alla de människor man har in sin närhet på ett bra sätt. Jag tror man blir en bättre kollega, son, partner, pappa och vän om man är trygg i sig själv. Nej, jag vet. Så ja jag skämmer bort mina  barn om det är det andra anser.
Jag tror i alla fall att mina barn behöver få en plats där de kan få vara som de är. Och slippa höra tjat hela tiden och någon som säger till dem att göra saker och när de gör det så gör de fel eller så går det för långsamt. Visst växer barn med ansvar men då måste de kunna lyckas med ansvaret. Det svåra är att hitta balansen mellan ett för svårt ansvar och ett som de klarar av.

Ensamheten drar ner mig..

..eller när jag träffar mina vänner så blommar jag upp.

I går när jag vaknade var jag trött, väldigt trött! Och då hade jag somnat 23 och vaknat 8.30. Jag hade inget att göra, visst finns det att göra om man bara vill! Men jag är inte sån som gillar att göra saker själv. Jag hade kunnat gått till gymmet men jag var så trött. Sen ringde min underbara BFF och frågade om vi inte kunde ta en fika i byn (Vallentuna) där jag bor. Det är sällan någon orkar ta sig ut till mig, vilket jag kan förstå då byn är liten jämfört med Täby där mina vänner bor.

Så fort hon ringde blev jag pigg och trots att vi bara träffades i någon timme så gjorde det min dag. Liksom i dag när min särbo kom i några timmar. Jag behöver inte umgås med någon i flera timmar, det räcker med någon timme för att jag ska må bra. Så nu får jag ge mig ut på en kompis jakt, min fina särbo tycker det är ok att jag umgås med män och det känns så bra!

Är så gnällig

Även om jag börjat tänka annorlunda så insåg jag i natt att jag blivit en sån där person som jag har svårt för. Eller så har jag varit sådan hela mitt liv! :D

Jag gnäller om allt, om min rygg, min mage, mina ärr, mitt jobb, mitt boende och att andra bara bryr sig om sig själva och inte lyssnar på mig.

Det är dags för en förändring! Genast!
I några timmar i alla fall... :D
Då jag är så hattig och kan inte vara konsekvent alls.
Så gnälla kommer jag fortsätta att göra men kanske inte just i dag!
Ena stunden ska jag vara positiv och andra är jag negativ till allt.
Ena stunden ska jag banta, träna och inte dricka och i andra stunden gör jag motsatsen.
Jag vänder verkligen kappan efter vinden beroende på hur vinden (mitt humör) blåser i dag.

Jag kan se på hur jag är på ett komiskt sätt, jag kan skratta åt mig och mina misstag ibland i alla fall. Men är tveksam att andra gör det. Men skit samma! Jag är som jag är och så är det med det! Jag är i alla fall medveten om vilka "fel" jag har... :)

Börjar komma dit jag vill!

Sakta men säkert börjar jag tänka annorlunda. Arbetar på det om inte annat.

 

Ska lära mig att acceptera att jag ser gravid ut, och inte jojo banta som jag har gjort i 25 år. I dag ska jag rensa ut mina kläder som är för små och försöka att acceptera att jag aldrig kommer att komma i dem. Har jag inte kommit i dem på flera år så lär jag inte göra det i framtiden heller! Alla har olika kroppar och olika förutsättningar, om jag skulle träna 7 dagar i veckan och aldrig äta socker, kolhydrater, fett eller dricka alkohol skulle jag ändå inte få en kropp som en playboymodell. Den gången jag vägde under 60 såg jag sjuk ut, mager i ansiktet men magen och låren var inte lika smala som jag önskade. Så jag ska försöka att acceptera min kropp från och med nu.

Och jag ska försöka acceptera att jag är den mamma jag är och inte behöva göra som jag tror andra tycker att man ska göra. Jag är tillåtande men mina barn är också människor och har själva en vilja att göra det de vill. Varken jag eller de mår bra av att jag tjatar på det som de borde göra för att samhället tycker det. Jag var inte heller en tonåring som tränade och gjorde som man bör för hälsans skull och jag har inte dött av det.. Började träna efter jag var 20 och har gjort det sen dess innan var jag helt ointresserad. Om jag hade fått höra mindre: Du kan bara du vill så hade jag nog mått bättre i dag då min självkänsla hade varit bättre. Eller om jag fått höra att jag duger eller om jag fått beröring och uppskattning för att jag fanns och att jag dög precis som jag var. Då hade självkänslan varit bättre! Och därmed mått bättre psykiskt och fysiskt. Så jag ska försöka sluta tjata på mina söner.. 

Läxa nr 3

Vänd dig till dig själv med vänlighet

Andas och känn efter hur det känns, lägg märke till var du känner din andning som mest, magen,  bröstkorgen eller magen, se om du kan följa andningen.

Försök sakta ned andningen, djupare och långsammare, 4-5 andetag/min.
Se om du kan hitta ett neutralt ansiktsuttryck, låt inga känslouttryck avspeglas i ditt ansikte.
Se sedan om du kan hitta ett mycket vänligt och mjukt ansiktsuttryck, låt käken slappna av.
Nästa steg är att lägga till rösten, hälsa på dig själv med neutralt tonläge.
För att sen göra rösten så vänlig som möjligt, säg hej och så ditt namn på varje utandning under 4-5 andetag. Växla mellan neutralt och vänligt tonläge, observera vilken skillnad det gör för dig när du byter läge.

När helst du känner sig stressad, deprimerad eller annat: Träna på detta.

Semester

Då är jag helt ledig, känns inte som någon större skillnad från de senaste månaderna. Var först 100% sjukskriven i mars och sen 50% fram till semestern. Mina besök hos diverse människor fortsätter denna vecka, har tider att passa mån-tors denna vecka. I går var jag och hyvlade mina ärr som inte vill försvinna, detta gör ont vilket gjorde att jag sovit dåligt i natt. I dag ska jag till psykolog och prata i mer än 1 timme, mitt inne i stan. Passar på att träffa min underbara särbo så det finns någon ljusglimt! I morgon ska jag till tandläkaren och antagligen laga en trasig lagning, gör ont. På torsdag ska jag till sjukgymnasten för min rygg som aldrig blir bra, väntar på en remiss till magnetröntgen nu. Både rygg och mage gör ont dagligen. All smärta och allt jag ska tänka på för att må bättre gör att jag är väldigt trött och ledsen!  

Då jag har mina söner och de bör aktiveras så får jag dåligt samvete för att jag inte gör något med dem. Men jag har ingen ork (och ont i ryggen) till att sticka ut och cykla med den yngsta som helst sitter vid datorn alla vakna timmar. Den andra är nöjd bara han får åka buss så han klarar sig själv. Funderar på om jag verkligen ska behöva orka aktivera den yngsta!? Eller rättare sagt om jag ska ha dåligt samvete? Orkar jag inte så orkar jag inte.. Varken han eller jag vill ut och cykla utan jag gör det bara för att jag bör som en bra förälder. Men om jag egentligen inte orkar men gör det ändå så blir inte det heller bra! 

Hur jag än gör så känns det inte som det blir bra! Vill bara sova, åka bort och bo på hälsohem en månad så någon kan ta hand om mig. Är jävligt trött på att ha ont, vara trött och hela tiden tänka på vad och hur jag ska göra för att må bättre!!!

I dag får sönerna göra det de vill. För jag orkar inte! 

ACT läxa nr 2

Läxa nr 2:

Det finns några saker som vi kan lägga märke till om tankar:
1. De är skoningslösa pratmakare som genererar tankar utan att någonsin stänga ner.
2. Vi kan inte välja hjälpsamma, angenäma tankar eller en ohjälpsam, smärtsam tanke - tankeapparaten låter
sig inte bestämmas över.
3. När vi inte är uppmärksamma så kan våra tankeapparater övertyga oss om att göra saker som inte är så effektiva. Under nästa vecka, prova att notera och skriva ner tankar som inte är hjälpsamma. Lär sedan känna tanken, så att du nästa gång noterar den snabbare. Till sist träna på att välja huruvida du vill använda en särskild tanke och notera resultaten.

För min del är att vara till besvär. En av sakerna som jag reflekterade över var:
Jag undvek att säga att jag behöver göra en sak på jobbet som jag (visste?) trodde att min kollega inte skulle uppskatta. Jag tänkte att jag orkar inte ta denna diskussion nu så jag lät den andra kollegan ta det dagen efter då jag ändå var ledig. Men då är jag ju till besvär för den andra kollegan, men hon är stark i sig så hon orkar ta en diskussion mer än vad jag orkar just nu..

Denna vår har jag inte orkat ta beslut eller ta ansvar utan undvikit det. Det känns som jag varit så ansvarstagande över många saker och människor i så många år. I stället för att delegera ut saker så har jag gjort dubbla jobb både hemma, på jobbet och i förhållanden. För att inte vara till besvär. Men det orkar jag eller ingen för evigt så det var bara en tidsfråga innan min ork tog slut. Nu är det dags för mig att vara besvärlig!!! Men för att jag ska vara det måste jag lära mig att våga vara det och att jag ändå duger fast jag är besvärlig.

Jag tycker jag är besvärlig om jag inte ställer upp när andra frågar om jag kan göra saker åt dem eller om vi ska göra något jag egentligen inte har lust med. Jag ställer upp fast jag inte vill, dels för att inte vara till besvär och dels för att jag tänker att om jag ställer upp så kommer denna ställa upp för mig en annan gång. Men så blir det aldrig för att:
Jag själv ber ALDRIG om hjälp - för då är jag besvärlig. Och får då aldrig hjälp, för ingen vet ju att jag behöver hjälp. Och om jag kommer med förslag att vi ska göra något så blir det oftast inte för folk är sjuka eller upptagna med något annat..

Saken är den att jag tycker jag är mycket mer besvärlig när jag ber om en sak men om någon annan ber mig om samma sak så tycker jag inte att den personen är lika besvärlig så som jag tycker att jag själv är... Jag är ju lika mycket värd som någon annan. Problemet är väl att jag är så impulsiv och spontan så jag säger Ja för att sen ångra mig senare. Bör lära mig att säga att jag ska tänka på saken.

Själv skadande

En tanke som kom in i mitt huvud i går vara att jag skadar mig själv och då menar jag inte bara psykiskt då jag offrar mig själv för andras vinning. Utan att jag äter saker skadar kroppen. Inte bara att jag får mer farligt fett på/i den utan att det jag äter skadar mina tarmar. Egentligen är det som att skära sig i armarna och benen. Min mage känns infekterad efter några timmar när jag äter (för mycket) fett, socker, gluten, laktos, lök och vissa grönsaker och frukter. Jag har gått på IBS skola under våren och lärt mig vad jag inte bör äta för att bland annat slippa ha ont i magen och vara uppblåst. Ändå äter jag det jag inte ska äta och får givetvis ont i magen och ser gravid ut. Jag har inte sett på det på det sättet att jag faktiskt skadar mig själv, att jag blir tjockare det förstår jag och att jag inte bör äta bland annat chips och dricka öl.. Hade jag skurit mig i armen hade ju blodet runnit och då hade jag förstått det direkt men då magvärken inte kommer så fort jag svalt det jag stoppat i munnen så förstår jag inte det på samma sätt. 

Jag förstår det konkreta så mycket bättre än det abstrakta. Det gäller ju även mina tankar som inte är bra för mig. Hoppas att ACT även kan hjälpa mig att sluta skada min kropp genom att äta fel! 

ACT läxa nr 1

Gick med i en forskningsstudie för Psykisk forskning för att det lät intressant och för att hjälpa till i forskning om psykisk sjukdom. Förstod inte att det även var en behandling med läxor för mig samtidigt. Så typiskt mig att hoppa på något utan att ta reda på vad det innebär till 100% och för att vara presterande. Det är givande och intressant och återigen så får jag lite A-ha upplevelser angående hur och varför jag tänker som jag gör liksom många andra med mig..

1:a läxan var att skriva ner vad jag gjorde varje dag morgon, förmiddag, eftermiddag och kväll. Och därefter tänka efter vad de olika aktiviteterna handlat om. Om jag var presterande, undvikande eller närvarande i det jag gjorde. Intressant att jag är så presterande eller undviker saker och situationer så mycket. Inte konstigt att jag är spänd, har ont i magen och rygg när jag oftast ska prestera eller undvika saker hela dagarna! Något som jag inte varit medveten om. Eller jo det har jag men inte i den utsträckningen, i nästan allt jag gör så gör jag det för att jag ska vara duktig eller för att jag ska ställa upp. Jag vill aldrig vara till besvär vilket gör att jag velar, svårt att ta beslut, vänder kappan efter vinden. Vågar inte stå upp för mig själv, vill inte såra någon. Men att jag själv offras det gör inget. Alla andra är mer värda än mig själv...
Men när jag gjorde läxan (och var ledig från jobbet) så var jag mycket mer närvarande än vad jag skulle ha varit om jag bara gjort som jag alltid gjort. Men det gav mig verkligen en tankeställare!

Bromsar och motorer

Vi har alla våra bromsar och våra gaspedaler i våra liv. Fel bromsar är inget vi vill ha i våra liv men ändå har vi kvar dem ändå för det är lättast så. Det kan vara jobb, vänner, partner, hem, bilar etc. Och att göra sig av med bromsen kan vara besvärligt och då är det lättare att ha kvar bromsen trots att man skulle komma framåt utan den. Bromsen kan också vara gaspedalen och det är bra, det är när bromsen tar över som det blir jobbigt.

Vet inte vad jag svamlar om men det jag tänker på är att ibland måste man nog släppa bromsen för att komma framåt...

Det känns som livet går sakta just nu och jag kommer ingen vart bara.

Maskros barn

Börjar fundera på vad det innebär. I min värld betyder det att det är barn som har haft det riktigt tufft och som har klarat sig alldeles utmärkt och blivit något. MEN visar de hur de mår inom sig??? Jag anser mig ha haft en bra uppväxt men nu när jag har grävt i min barndom så hade jag det inte så lätt men det tror jag få har haft tyvärr. De finns de som haft det mycket mycket värre än jag och ändå klarat sig. Men till vilket pris?

Mår maskrosbarnen bra? Eller visar de bara en sida utåt... Jag tror att många skulle behöva gå på KBT eller annan psykologiska samtal ofta utan att förstå det själva! Jag ratade allt som hade med psykologer att göra, för jag var så jävla stark men det var jag inte egentligen.

En sak åt gången

Har beställt information om florist utbildning, har funderat lite på att byta jobb. En av mina tidigare chefer har frågat 2 gånger om jag vill börjar jobba hos henne igen, men det finns ingen anledning att byta förskola. Det är samma uppgifter och familjerna är likadana mer eller mindre. De som är jobbigt på "min" förskola kommer vara jobbigt på nästa. Så ska jag byta jobb så ska jag byta yrke. Kanske fel tidpunkt nu men om jag fick lära mig något nytt och roligt skulle säkert min stress bli mindre.

Jag ska gå någon typ av KBT behandling och det finns olika varianter. Dels på sjukhus, man får en remiss av sin psykolog, på nätet och så har kyrkan träffar om hur man hämtar andan. Om jag kommer med på sjukhusets behandling så tar jag den, annars lockar nätets. Men som jag är så tänkte jag att jag kan ju även gå på kyrkans också. Men sen insåg jag att det är ju just det jag inte ska göra, jag ska ta en sak i taget!
Fast det blir ju inte det för jag vill ju gå på IBS kurs också och så måste jag träna minst 3 dagar i veckan. Förutom alla möten som är för mig och barnen. Men går jag på KBT så lär jag mig ju hur jag ska hantera det!!!
Nu ska jag gå och sova lite, innan sönerna kommer hem!

Arbeta på vad jag vill

Jag måste arbeta på vad jag vill och känner, stå för det och våga säga det, inte säga vad jag tror andra, oftast min partnern, vill. 
Jag måste arbeta på att förstå att jag duger oavsett vad jag vill, känner och säger. När jag svävar på frågor vad jag vill eller säger att det spelar ingen roll så gör jag den som frågar osäker. Jag tror att jag uppskattas mer om jag står för det jag vill. Även om det inte är vad den andra vill, då får man kompromissa.
Jag måste sluta att ge gåvor, ställa upp och göra saker för andra. Utan bara vara, om jag inte uppskattas som jag är så är det så. 

Detta har jag förstått tidigare men nu inser jag att jag verkligen måste arbeta på det. Inte bara för att jag är "utbränd" utan även för att jag läst det i Jesper Juuls bok, Ditt kompetenta barn. 

Bromsar mina tankar

I dag har jag försökt att göra en sak i taget, när jag var på gymmet så tänkte jag på att de äldre som var där tränade så fort. Men fick sen höra att det beror på vilken typ av muskler man vill ha, långsamt - långa muskler och snabbt - stora muskler. Om jag nu fattat rätt...

Nä gick inte...

Kunde ändå inte låta bli datorn. Och FB... Det kommer ta tid!!!

1 - 0 till mitt nya jag!

Stänger av datorn nu och sätter mig och tittar på tvn trots att jag har massor med läxa att göra till en kurs jag går! Men det finns ju tid i morgon eller på tisdag! :)

Nu är nu, KBT på nätet, no no FB

Ska försöka tänka här och nu och inte grubbla på vad som sker i morgon eller nästa år. Nu är nu och jag kan inte göra det jag ska göra i morgon i dag... Varje gång jag gör en sak ska jag hålla mig till det annars lägga bort det som avbröt det första jag gjorde.

Ska höra med min psykolog i morgon om KBT på internet kan vara något för mig. Då slipper jag passa en tid och allt annat som jag tycker är jobbigt med att åka på möte! Vore perfekt för mig som ändå sitter vid datorn och skriver så mycket.

Ska försöka! korta ner min tid på FB, har tagit bort aviseringar från i stort sätt alla så det inte ploppar upp siffror på allt som skrivs..

Oj vad upprepningar det kommer bli, men nu gör jag detta för mig och då måste jag nog upprepa för mig själv dagligen så det tills slut fastnar i huvudet!

Uppskattning

Måste lära mig inse att det jag har är bra saker och det gäller allt. Jag är impulsiv och tycker om att det händer saker och om jag är uttråkad så letar jag saker jag kan ändra på. Jag tror att jag blir lyckligare om jag får förändringar i mitt liv. Kan vara saker som byta gardiner, börja på en ny diet, börja träna, umgås med vänner eller bara vara hemma och lägga pussel. Men det jag säkert blir lyckligast av är om jag får ett inre lugn och lär mig uppskatta det jag har.


Jag har en illusion om hur jag vill ha mitt liv men jag har svårt att leva så. Men kanske att jag kan lyckas med det nu när jag blivit stor och vis.

Några saker jag kan ändra på mitt liv så det blir bättre

Måste få ner min stress och min prestationsångest, lära mig att förstå att jag duger som jag är. Lära mig att jag inte behöver: ha så fint hemma, vara smal, se bra ut, laga god mat, träna, ha barn som är duktiga, vara hjälpsam, vara rolig, vara omtänksam etc. Och lära mig att uppskatta det jag har!


Saker jag kan göra för att få bättre livskvalité:
# Stänga av mobilen och jag behöver inte ha den med överallt. Speciellt stänga av den när jag kör.
# Inte skriva så mycket på FB som är ett sätt att få bekräftelse. Vem tycker det är roligt att läsa om någon som söker bekräftelse så mycket?
# Inte göra saker åt andra bara för att duga
# Träna på att göra ingenting en stund varje dag
# Försöka att göra en sak i taget, när jag drar iväg och gör fler saker, bromsa det andra jag påbörjat
# Försöka tänka om ang. det som "måste" göras, om jag inte gör det så gör jag det senare eller inte och då kanske det inte behövdes.
# Träna på gym


Det kommer bli svårt men vem har sagt att livet är lätt!? Jag är sjukskriven sen 3 veckor och vet inte hur länge till, då både jag och min psykolog inte tycker det är rimligt att jag återhämtar ca 40 år på 5 veckor. Men min förhoppning är att jag hinner komma igång ordentligt med mitt sätt att få ett bättre liv innan jag börjar jobba igen!


Om någon läser detta så får ni gärna kommentera, det gör man som anonym. Hade en vän som ville berätta att det var hon så hon skrev sitt namn. Det är en fördel att bli ifrågasatt för det är då jag lär mig. Det är då jag börjar tänka om.

Nytt kapitel

Funderar på att skapa en ny blogg då jag ska börja på ett nytt kapitel i mitt liv. Fast varför det när jag har denna. Det som jag skrivit tidigare här är historia, precis som det är i livet. Det som varit är historia och det som ska hända är framtiden, nu är nu och det är det enda jag kan leva i. Historien kan jag inte ändra på och framtiden kan jag till viss del påverka men då jag inte vet vad som ska ske kan jag ändå inte påverka den till 100%. Så därför ska jag arbeta hårt på att leva här och nu, har en tanke att ha bloggen lite som en dagbok. Då kanske jag kan ändra på mitt sätt att tänka och leva. Det är dags att på allvar ta tag i mitt liv. Förhoppningen är att jag ska fortsätta leva som jag ska lära mig nu. Men det är inte lätt att ändra på sin självkänsla och sin syn på sig själv. Men jag ska försöka!


Jag har just fått svar på min utredning om jag har ADHD, jag har det inte. Men jag är superstressad, har stark prestationsångest och dålig självkänsla. Detta ska jag nu ta tag i, med lite hjälp från min psykolog på Prima. Tanken är att jag ska gå en mindfullneskurs och jag själv vill gå på en IBS kurs ang min mage.


Innan jag går på mindfullnesskursen så ska jag försöka tänka ut själv vad jag kan göra för att få slut på min stress. Och det är det jag tänkte jag skulle skriva här, jag tror inte jag är ensam om att stressa och definitivt inte om att ha dålig självkänsla fast det är inte alltid man förstår att man har det. Att jag har prestationsångest är för att jag har dålig självkänsla, det ligger djupt inom mig att om jag inte presterar så duger jag inte. Sitter kvar sen barndomen.
Det är lite ironiskt att jag just nu läser en bok om barn och deras självkänsla, Jesper Juuls Ditt kompetenta barn. Den handlar om hur barns självkänsla blir beroende på hur deras föräldrar och andra vuxna runt dem fostrat dem. Jag känner igen mycket från min barndom av det som gör att man får en dålig självkänsla. Det var så man skulle uppfostra sina barn på den tiden så det är nog många som mår som jag i min ålder. Jag gör nog vissa saker mot mina barn men jag ser nog lite mer mina barn som jämlikar jämfört med hur mina föräldrar såg mig.

Helg

Helgerna är till för att ta igen sig på, umgås med sina vänner och göra något roligt kanske-göra det man vill då man har mer tid än på vardagarna.
Jag är glad att mina söner inte har massa träningar som ska passas då det är stressande för mig. Denna helg har jag fikat med min syster som kom hit med sin son. Hade inte hon  kommit så hade jag nog gjort som idag sovit bort halva dagen, i alla fall legat i sängen. Jag orkar inte läsa för jag orkar inte tänka, jag har ingen ork över till något.
När jag sov drömde jag att min son var liten igen så där 3 år och var vildare än de varit. Han sprang ifrån mig och jag hann inte med. Efter ett tag så var sonen en pojke som jag har på min jobb (på förskola) som är enormt energikrävande. När jag vaknade var jag så tacksam över att det var en dröm, alla har vi olika mardrömmar! =)
Är glad att jag inte måste åka och lämna mina barn i dag till deras pappa då det är sportlov och den ena valt att stanna tills i morgon. Det betyder att jag inte behöver göra något mer än att gå ut och gå med min ena son, tvätta och laga mat. Ett litet måste kan bli ett stort problem för mig just nu!

Har fått en jobbig yrsel som inte ger sig, det snurrar till då och då, det är inget jag kan reglera eller skapa. Börjar bli trött igen, tröttheten släppte lite när jag avslutat min antidepressiva medicin.Vilket var som att få ett nytt liv, jag sov mindre och var riktigt pigg när jag vaknade men nu är jag trött igen. Är less på att inte få må bra! Jag är hellre magsjuk i några dagar än att konstant må lite dåligt!!!

Varför jag är trött

Jag går på möten för att

En son är överviktig, träffa sjukgymnast, har fått uppgift att få honom att röra på sig vilket innebär att han och jag går en promenad på 30 min på kvällarna även om jag har haft kvällsmöte på jobbet

Börjar bli hemmasittare-lärare, skolpsykolog lär leda till bup

Förutom utvecklingssamtal även skolläkaren

Läkarbesök för att få adhd medicin

En son är överviktig- har gett upp. =( 

Har kontaktperson som vi ska träffa

Möten på bup med psykolog och

Med en kurator

Förutom utvecklingssamtal i skolan så även samtal med skolläkaren och

Skolpsykologen

Läkarbesök för att få adhd medicin

Egna möten

Utredning av en neuropsykologiskt diagnos

Tandläkarbesök, läkarbesök

Arbetsmöten

Möten på Autismcenter för ett barn på jobbet

I snitt har jag möten minst 2 gånger i veckan. Som påverkar mitt arbetsliv genom att jag måste gå tidigare och ringa och boka/avboka möten-skapar dåligt samvete för kollegor och barn. Och det blir mindre tid för mina barn-skapar dåligt samvete för dem. 

Om jag bara arbetade mina 35 timmar och kunde gå hem och göra vad som helst skulle jag orka så mycket mer. Då skulle jag inte känna mig stressad pga dåligt samvete, och skulle inte behöva ha koll på så mycket tider och platser. Jag blir stressad när veckan inte ser ut som den ska, när det inte är samma rutiner varje dag. Så jag är stressad vilket leder till irritation, trötthet och ingen ork till att träna eller att hitta på något med vänner. Minsta lilla motgång kan få mig att gråta speciellt på måndagar då jag har hela veckan framför mig. Fredagar har blivit väldigt värdefull för mig.  

Vad gör stressen med min kropp

Börjar stressa upp mig över hur stressen påverkar min kropp. Om stressen är så hemsk borde jag ha blivit sjuk för länge sedan. Har varit stressad/orolig sen jag var barn. Nu är den värre än någonsin och jag försöker att ignorera mina tankar som stressar upp mig. Men det är inte så lätt att ändra på sig.

Jag önskar att jag levde annorlunda och då menar jag inte att jag var rik och lyckligt gift. Utan att jag var medelmåttig och gjorde "det man ska" som att träna regelbundet och verkligen tycka om det. Eller att äta middag tillsammans med mina söner och ha det trevligt, se fram emot det som dagens höjdpunkt. Jag önskar innerligt att jag inte stressade upp mig för saker som ska ske om flera dagar och som är bagateller.
Om jag kunde leva så som jag borde så skulle inte stressen finnas hos mig som en självklarhet, som något som min personlighet. Jag förstår att människor i min omgivning blir stressade av mig då jag själv blir stressad av mina tankar och beteende.

Jag ska kolla upp 2 nya leverfläckar igen då jag haft malignt melanom och har tagit bort 3 leverfläckar tidigare. Inte för att jag egentligen är oroad för att det är cancer igen men bara för att det är lika bra. Det är märkligt, för det är jag inte stressad över, kan vara för att det kan inte jag påverka. Är jag fysiskt sjuk så är jag och då kan jag inte göra något åt det utan jag måste lita på sjukvården. Och det om något borde jag väl oroa mig för!? Men det gör jag inte.



Från vårdguiden:

Man kan bli sjuk av stress

De flesta kan hantera plötsliga och påfrestande situationer. Kamp-flyktreaktionen varar vanligen i några minuter eller möjligen timmar, men om man alltför länge och alltför ofta är i en kamp-flyktreaktion kan man få problem med sin hälsa. Till exempel kan det leda till att blodtrycket blir förhöjt också i vila och till att spända muskler börjar göra ont. De olika hormoner som utsöndras i blodet kan med tiden göra att man får minnes- och koncentrationssvårigheter eller blir nedstämd eller deprimerad.
Om man inte tar sig tid för återhämtning, kan man få andra sjukdomar. Till exempel kan hjärtinfarkt, fibromyalgi och andra långvariga smärttillstånd orsakas, utlösas eller förvärras av stress

Trött på att inte ha ett normalt liv

Går på så mycket möten just nu att jag börjar fundera på om jag ska strunta i dem eller jobbet. Både ock är svårt att orka med just nu för mig! Det gör mig irriterad över småsaker, jag har för mycket i huvudet. Saker som är utöver de vanliga rutinerna stressar mig, jag måste ju hålla reda på tider, ställen och när jag måste åka. Helst vill jag klona mig då jag behövs både vara hemma, på jobbet och på dessa möten. Skulle ha ork över till träning med vänner. Jag måste träna i form av att gå ut och gå med min ena son för annars måste han börja på en träningsanläggning till hösten och det innebär nya tider att passa. Och det vill jag undvika även om de flesta möten jag går på snart är slut tack och lov!

Starka känslor man kan få av någon annan

Vad andra människor påverkar mig eller dig. Egentligen är man rätt maktlös mot sina känslor.. 

En sång, lukt, blick, rörelse, bil, klädesplagg, ett ljud kan få oss att minnas en person vare sig det är ett positivt eller negativt minne. Vissa saker sätter sig djupt inom oss, oftast är det de negativa upplevelserna som fastnar och vill inte släppa i oss.

 

Och om man får ett positivt minne kan man få för sig att man vill återuppleva det men det är sällan den positiva känslan kommer tillbaka. Ett tidigare förhållande är lätt att återuppta tex, att ha sex med sitt ex. Men det är inget som brukar bli bra, inte vad jag har hört någon tycka i alla fall. 

Det kan vara så simpelt som att göra en maträtt som man tyckt varit jättegod och när man gör den igen så var den inte lika god som man minns den. Så var det för mig i helgen, lite besviken på det goda maträtten som jag sett fram emot en hel vecka och så var den inte god som jag trodde. 

Det är väl bra att man oftast kommer ihåg det som var positivt och har lätt att förtränga de negativa. Men är det så att det har varit något som har varit riktigt dåligt och ger oss väldigt tunga tankar så är nog ens tankar svåra att vända till positiva tankar. Och då kan de där små påminnelserna få oss att rysa, och en liten betydelselös sak som en lukt kan nog förstöra ett par timmar för oss. Och det beror på våra känslor väl?!  

Just nu känner jag mig lite yr och trött så jag kan inte riktigt tänka så jag vet inte om jag själv förstår vad jag skriver... :) Ha en skön söndagseftermiddag i alla fall, själv ska jag på bio! 

Sonens asperger

Det händer att jag får A-ha tankar! =)

I morse tänkte jag på min son, har sagt att han har en lättare Asperger men i morse insåg jag att han är lite annorlunda och inte så lite egentligen. 

Han började åka buss med sin mormor varje helg då han var typ 4-5. Han går ibland upp 04.00 på vardagarna för att hinna åka buss innan skolan, han gör matsäck kvällen innan. Och det är inte många andra 15-åringar (med flickvän) som går och lägger sig 21 för att han ska ut och åka buss. Förutom hans jämnåriga flickvän så är han inte intresserad av andra jämnåriga kompisar. Hans kompisar är busschaufförer i medelålder oftast kvinnor. Så visst har han asperger! =)

Inga planer på att återuppta bloggen

Men kände ett behov av att skriva av mig. Kanske iofs borde skriva här i stället för på FB då alla inte orkar läsa mitt ordbajsande där, även om de inte behöver läsa det men jag förstår att jag är tjatig. Fast jag tycker det är lite kul att provocera människor angående Adhd och asperger då det tydligen är något som folk har olika och starka åsikter om detta.

Skrev att jag genomgick en utredning om eventuellt adhd eller bipolär eller vad det är. Det var någon som ifrågasatte om det var så eller om det kunde bero på än det ena än det andra. Lite märkligt för om jag skrivit att jag led av en fysisk sjukdom som jag haft sen barndomen så hade reaktionerna varit någon helt annan. Då hade folk skrivit positiva heja rop men nu ifrågasätts jag istället. Varför är det fortfarande skamligt att ha en sjukdom som inte syns?!

I´m back

Jaha då har man provat att äta antidepressiv medicin ett år. Ett år av mindre impulsiva idéer, väldigt mycket trötthet, lite avtrubbad. Inser att jag möjligen var deprimerad just då förra året efter en separation. Men egentligen var och är det inte det som är mitt problem. Utan min stress som beror på Adhd?
Nu förstår jag att människor i min närhet tyckt att jag har varit stressande då jag själv blir stressad av mig själv. Känner av min lilla gubbe som springer i min kropp och försöker forcera mig framåt mest hela tiden.
Vilket är jobbigt men jag vill inte äta antidepressiv medicin igen och vara så fruktansvärt trött som jag varit. När jag avslutade medicinen mådde jag jätte dåligt i en dag tack och lov men det är skrämmande hur mycket medicin kan påverka en fysiskt!
Läste ett bra blogginlägg som jag känner igen mig i som jag delar med mig av här:

http://annorlundalandet.wordpress.com/2014/02/04/foralder-med-egen-diagnos/

Ta hand om dig/er!