Att vara särbo med den jag älskar trodde jag inte på, jag trodde kärleken skulle dö ut och att jag skulle glömma bort honom eller/och känna mig bortglömd den vecka som jag inte fick träffa honom. Men det fungerar väldigt bra fast jag saknar och längtar efter honom de dagar vi inte ses. Samtidigt så känner jag mig nyförälskad och njuter varje gång vi är tillsammans oavsett om vi bara tittar på tv, handlar mat eller gör något annat vardagssyssla. Det som känns trist är att vi bara har en dag ledigt tillsammans. Och att vi inte kommer att flytta ihop på några år pga att våra barn fortfarande är små och vi bor på varsin sida om Stockholm, men det känns som vi klarar det några år till. De veckorna vi inte ses så är jag och mina barn mer i fokus än de var när jag levde ihop med en annan som inte var far till mina barn, så det känns som alla "vinner" på att vara särbo.
Jag upplever att jag har träffat en underbar man, en man som ifrågasätter mig men som samtidigt är ödmjuk och inte säger åt mig vad jag ska göra och säga. En man som ger mig ömhet, beröring, ger och tar egentid, kärleksdikter och blommor,som ställer upp när jag behöver hjälp och stöd och som är pålitligt och ärlig. Som är självsäker på ett sånt sätt jag önskar att jag var, en som är trygg i sig själv och som vet vad han vill.
Det pirrar i hela mig när vi tittar varandra djupt i ögonen och jag inser vilken tur jag har som har honom.
Det pirrar i mig när jag tänker på honom, läser hans kärleksfulla sms.
Det pirrar i mig när jag tittar på kärleksfilmer och inser att jag också är lyckligt lottat med att ha ett förhållande med en man som gör att jag känner mig stark med honom vid min sida.
Jag önskar er alla att få uppleva det jag upplever just nu!
Kärlek åt alla! Det är alla värda men man måste nog också våga älska och bli älskad och det är inte så lätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar