För några månader sedan, det varade knappt en vecka. Det var så skönt att få känna detta lugn, ett lugn jag aldrig tidigare upplevt. Ett äkta lugn, inte ett apatiskt lugn. Jag och en vän åkte till Ikea en löningslördag för att lämna tillbaka mina felinköpta badrumsmöbler och jag var helt lugn. Struntade i alla människor och kön, jag bara flöt med. Det är det lugnet jag strävar efter att få.
Just nu känns det helt ouppnågligt men jag är dock envis och jag har tro och hopp om att jag åter kommer att få känna detta lugn.
Jag har varit ledig i 8 dagar, jag har inte gjort något mer än att handla mat, gått promenader, lagt pussel och läst. Ja på julafton var jag och mina söner hos mamma och åt lunch och öppnade julklappar under några få timmar. Jag känner mig stressad för att tiden går så fort. Jag har bara 8 dagar ledig kvar tills jobbet börjar. Det känns som jag inte kommer att hinna läsa så mycket som jag vill. Jag har ingen lust att göra något eller att träffa någon. Men jag har dåligt samvete för jag tänker att jag borde passa på att gå till frisören, optikern, rensa undan julen och träffa vänner just för att jag ledig. Sen när jag börjar jobba så hinner jag ju knappt med sånt.
Jag har svårt att läsa för jag hör allt annat som låter, jag kände mig stressad när jag var ute och gick i morse. Jag hörde mina steg mer än musiken fast jag hade högre ljud än vanligt. Jag känner mig jagad av tiden och den där lilla personen som joggar på ett löpband inom mig är tillbaka. Trots att jag har varit ledig i 8 dagar och har ledigt i 8 dagar till! Vad är det som oroar mig så tro?
Jag har så svårt att förstå att bara vara är nödvändigt och "tillåtet" - för mig. Att andra "får" göra så det förstår jag.. Som vanligt så är jag för hård mot mig själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar