Jag har läst ut en bok som var rätt seg men ändå intressant.
Boken heter Vinden är min mor, skriven av Bear heart och Molly Larkin.
Det var många saker som gav mig en tanke ställare i boken. Detta är ett exempel:
En anställd vid järnvägen hade ett skift som tvingade honom hemifrån flera dagar i sträck. Hans familj bodde i ett hus vid järnvägen. På framsidan fanns ingen gräsmatta, bara jord och på baksidan fanns en åker. Han hade tre barn: en pojke, en flicka och en fyra åring som var lätt utvecklingsstörd och inte kunde gå. Han var tvungen att krypa vart han än skulle.
De dagar då pappan skulle komma hem brukade barnen titta efter honom längs järnvägen. "Pappa kommer snart hem". Och han kom gående, det var tecknet för att de två äldsta barnen skulle gå ut på baksidan och plocka vilda blommor och göra små buketter. När pappan kom närmare rusade de honom till mötes. "Pappa, jag gjorde den här buketten åt dig". Han lyfte upp de båda, kysste dem och bar hem dem.
Men den lille? Han kunde inte springa ut och plocka vackra blommor. Han kunde inte gå. Så han sträckte upp sig så långt han kunde och tog upp en liten sten. Ingen speciell sten, bara en vanlig sten och kanske en liten pinne. Han hade några stenar och pinnar i händerna och när pappan kom in på gården ropade han: "Pappa, pappa"! Han ville också lämna över en present. :*)
-Det är därför jag säger att det spelar ingen roll vilken ställning i livet du råkar ha, för du har alltid något att ge. Och möjligheten att ge är i dag, inte om 10 år. //Bear Heart
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar