Föräldrars separation

Jag tror inte något barn mår bra av att sina föräldrar håller ihop för barnens skull. Jag med mitt dåliga samvete hade inte mått bra av att mina föräldrar hade hållit ihop och varit olyckliga för min skull.
Hade det skett så hade jag haft ännu sämre samvete i dag. Tänk om ens föräldrar skildes sig ett halv år efter man flyttat hemifrån och fått hört: Vi höll ihop pga dig, vi var olyckliga i många många år men för din skull bet vi ihop. Jag är glad att jag har separerat från mina barns pappa för jag hade inte varit stolt om jag fortsatt mitt "döda" förhållande med barnens pappa. Då hade jag varit rätt död inombords! Och det hade varit mer konflikter med barnen än de få konflikter som vi har i dag.
Jag uppskattar barnens pappa mycket mer i dag än när vi bodde tillsammans och hade vi hållt ihop hade jag föraktat honom och mig själv.

Jag är tacksam för att mina föräldrar skildes, kan inte påstå att jag har mått dåligt för det. Nu kan de umgås så det är nog en stor fördel. Och det var min tanke med mitt fortsatta förhållande med barnens pappa, att självklart kunna umgås. Kan känna att både jag och pappan är bra i det avseendeet, att vi respekterar den andra och alltid ställer upp för varandra om vi kan. Vi har aldrig bråkat och behöver vi vara "barnlediga" så kan barnen alltid komma över till den andra. Så även om jag känner mig värdelös som mamma i bland så känner jag mig lyckad över att jag strävar efter egen lycka och att det var lyckat för barnen att vi separerade. Jag kan förstå om detta är provocerade för någon men vi tycker alla olika. Jag tror inte något barn skulle tycka det var kul om ens mamma eller pappa hittar på anledningar för att inte behöva vara hemma för att de inte orkar vara med den andra föräldern. Eller kanske dricker alkohol för att döva tristessen, eller börjar flirta - kanske är otrogna för att känna sig betydelsefull. Då tror jag det är bättre att separera och om man tycker att det är synd om barnen för att de får flänga fram och tillbaka då får man väl prata med dem och lyssna på hur de vill ha det. De kanske mår bäst av att inte flänga och bo mest hos den ena föräldern - Det  betyder inte att barnen älskar den ena förälder mer än den andra. Om mina barn skulle föredra att bo mer hos sin pappa så tänker jag att om ett tag kanske det är tvärtom. Eller så får jag mer kvalitet tid med dem när de väl bor hos mig. Det kan ju vara så enkelt som att de inte orkar släpa sina saker fram och tillbaka eller rent geografiskt. Om det känns så ensamt - åk och ät middag med dem då någon gång i veckan.
Som jag har förstått det så finns det föräldrar som tror att deras barn inte älskar dem längre då de föredrar att bo hos den andra föräldern. Och jag har även förstått att vissa föräldrar gör allt för att "vinna" över den andra förälder genom att skämma bort barnen för att vara den bästa förälder.

Men är det en rättighet som förälder att ens barn ska älska en?
Ett barn har ju aldrig valt att komma till.
Att en förälder bör älska sitt barn tycker jag är självklart, annars skulle man inte skaffat barn. Sen kanske man inte är så bra förälder som man önskar alltid men vi föräldrar är ju faktiskt mänskliga. Och det viktiga är väl att man försöker göra sitt bästa. Och när man misslyckas så får man försöka ta igen det och våga erkänna det för sitt barn. Jag ber mina barn om ursäkt när jag har sagt dumma saker vilket inte någon av mina föräldrar har gjort vad jag kan minnas. Så även om jag har dåligt samvete för att jag tjatar på dem så känns det ändå bra att jag ger dem respekt på det sättet.

Och på tal om tjatet så har jag förstått att det är mycket därför jag mår dåligt i dag. Att det tjatades mycket på mig som barn...  Ändå så gör jag detsamma mot mina egna barn, men jag försöker att ändra på det!

Japp det blev lite peptalk i dag! För mig, att jag är en rätt bra förälder..