När jag tänker på döden så tänker jag på vilka småsaker man hakar upp sig på. Och att man inte reder upp dem eller söker hjälp för det om man inte kan reda upp det själv.
Tänker på mina ex som jag är mina ex och kommer aldrig bli något annat. Visst jag och senaste exet trodde vi hade förhastat oss när vi separerade men det tog bara 2 veckor så insåg vi att vi gjort rätt.
Men mina ex betydde något värdefullt för mig då jag var tillsammans med dem och de kommer alltid att finnas kvar i mitt minne och därmed mitt liv. Jag bryr mig om dem fortfarande förutom en fast han har också rätt till ett bra liv. Även om jag inte vill träffa honom igen.
Att jag bryr mig om dem betyder inte att jag åtrår dem utan bryr mig mer om dem som min syskon, jag kommer att skicka julkort och födelsedageskort till dem. Men jag får ändå dåligt samvete om jag skickaar ett vänskapligt sms till dem. Jag skulle kunna ha en jul som i filmen: Tomten är far till alla barn. Men tror få skulle vilja det! =D
lördag 2 november 2013
Döden
Jag har haft turen att inte mista någon jättenära så jag kan inte förstå hur det känns när någon i sin närhet går bort. Jag är så naiv så jag inbillar mig att den sorg det ger inte är så farligt, att jag är så stark så jag kommer att komma över smärtan sorgen ger rätt snabbt. Märkligt att jag tänker så då jag gråter när jag tittar på tvn eller hör om andra som har det svårt. Det måste vara ett skydd på något sätt. Att inbilla mig att jag är så stark så jag behöver ingen, jag klarar mig bra själv och behöver ingen. Det är ingen som behöver ställa upp på mig för det är det ingen som har gjort hittills. Men jag har aldrig eller väldigt sällan bett om hjälp så varför skulle någon då ställa upp på mig?
Det finns några jag kan ringa om jag behöver prata och det är ju det som är att ställa upp - att lyssna. Jag har inte behövt någon större hjälp, när jag var nere förra året så inbillade jag mig att jag klarade mig själv. JAG behöver ingen hjälp och behövde ingen terapi! Skulle JAG sitta och snacka om mina känslor med en främmande människa?! NÄÄE
Men som tur var så insåg jag att jag visst behövde det och skulle behövt det tidigare. Kanske något jag ångrar att jag inte gjorde tidigare men vad hjälper det att ångra sig något?
Det finns några jag kan ringa om jag behöver prata och det är ju det som är att ställa upp - att lyssna. Jag har inte behövt någon större hjälp, när jag var nere förra året så inbillade jag mig att jag klarade mig själv. JAG behöver ingen hjälp och behövde ingen terapi! Skulle JAG sitta och snacka om mina känslor med en främmande människa?! NÄÄE
Men som tur var så insåg jag att jag visst behövde det och skulle behövt det tidigare. Kanske något jag ångrar att jag inte gjorde tidigare men vad hjälper det att ångra sig något?
Tankar på liv och död
Att titta på cancergalan i dag fick mig att tänka på livet och döden ett tag. Pratade med syrran om vad de flesta ångrar sig att de inte gjort när de är nära döden. Hon hade läst någon lista på vad de vanligaste sakerna. Det viktigaste var att man ångrar att man inte levt sitt liv som man ville själv utan att man levt sitt liv som andra velat. Hemskt! Men mycket av det måste väl bero på ödet, saker som påverkar att man inte kan leva som man kanske skulle vilja men som ändå ger så mycket så det är värt att man inte lever som man kanske hade som sin barndomsdröm...
Vi kom in på julen och pratade om jul ledighet och om att det finns de som väljer att arbeta istället för att vara långledig med sina barn. Då kom vi in på listan igen att det som folk ångrade sig var att de inte varit tillräckligt med sina nära och kära mer och inte berättat/visat tillräckligt hur mycket uppskattat dem. Vi tar för mycket för givet...
Jag tycker att vi ska fira Thanks giving eller en egen typ, som att ge uppskattning till våra nära och kära. Kanske skicka ett litet sms till de vi bryr oss om. Det borde man kanske göra varje vecka men det finns väl risk att det blir lite obetydelselöst då.
Just nu ångrar inte jag något, jag är rätt nöjd med mitt liv som helhet. Finns kanske saker jag velat haft annorlunda men vissa av de sakerna har jag inte kunnat styra över. Genom att ångra något så mår jag dåligt, ger mig dåligt samvete så därför så försöker jag så snabbt som möjligt reda ut saker som jag ställer till med.
Vi kom in på julen och pratade om jul ledighet och om att det finns de som väljer att arbeta istället för att vara långledig med sina barn. Då kom vi in på listan igen att det som folk ångrade sig var att de inte varit tillräckligt med sina nära och kära mer och inte berättat/visat tillräckligt hur mycket uppskattat dem. Vi tar för mycket för givet...
Jag tycker att vi ska fira Thanks giving eller en egen typ, som att ge uppskattning till våra nära och kära. Kanske skicka ett litet sms till de vi bryr oss om. Det borde man kanske göra varje vecka men det finns väl risk att det blir lite obetydelselöst då.
Just nu ångrar inte jag något, jag är rätt nöjd med mitt liv som helhet. Finns kanske saker jag velat haft annorlunda men vissa av de sakerna har jag inte kunnat styra över. Genom att ångra något så mår jag dåligt, ger mig dåligt samvete så därför så försöker jag så snabbt som möjligt reda ut saker som jag ställer till med.
Jobbig höst - so far
Tiden efter semestern var bra, sen fick jag veta att vi skulle gå till bup ca 1/v fram till sommaren med sonen av diverse orsaker. Vilket var som att få ett slag i magen - för att jag skulle vara tvungen att gå tidigare från jobbet, ta mig in till söder varje vecka och att jag misslyckas som förälder. Att vi var tvungna att göra det för sonens skull såg jag mest positivt, behöver vi stöd som föräldrar och får det är det ju jätte bra!
Det blev en ordentlig neråt svacka, jag blev förkyld efter 3 dagar, mådde riktigt dålig så jag bestämde mig för att sjukskriva mig en hel vecka på en gång, vilket jag aldrig gjort tidigare. Inte ens när jag opererade min hudcancer ens tror jag, så de som tycker att när man mår dåligt psykiskt inte är så allvarligt vet inte hur det är att må själsligt dåligt. Att bestämma sig för att inte gå till jobbet på en hel vecka gjorde att jag mådde bättre så jag övervägde starkt att sjukskriva längre om inte annat att halvtids sjukskriva mig. Men efter en veckans vila så mådde jag lite bättre men tyckte att mycket i mitt liv var skit vilket gjorde att jag mådde dåligt. Jag och min särbo bröt upp och jag kände mig fri - i men samtidigt väldigt ledsen. När jag och min särbo äntligen pratade ut ordentligt och kom fram till att vi båda ville kämpa för oss så började solen skina igen i mitt liv. Och just nu är allt bra! Jag känner att jag kan lösa alla problem som komma skall. Men det intressanta som jag insett är att det är i dag jag känner så, när det kommer att hända något tungt så kommer jag troligtvis inte känna så. Det behöver inte vara någon dödlig sjukdom som drabbar mig utan en för andra kanske bagatell men gigantisk för mig.
Detta gör att jag ser fram emot att bli utredd! En gång för alla kanske jag kan få ett lugn i min själ på något sätt, mina anti depressiva tabletter har fått mig lugnare men jag misstänker att det inte är rätt mediciner för mig i förlängningen.
Nu får det räcka för i dag! :D
Det blev en ordentlig neråt svacka, jag blev förkyld efter 3 dagar, mådde riktigt dålig så jag bestämde mig för att sjukskriva mig en hel vecka på en gång, vilket jag aldrig gjort tidigare. Inte ens när jag opererade min hudcancer ens tror jag, så de som tycker att när man mår dåligt psykiskt inte är så allvarligt vet inte hur det är att må själsligt dåligt. Att bestämma sig för att inte gå till jobbet på en hel vecka gjorde att jag mådde bättre så jag övervägde starkt att sjukskriva längre om inte annat att halvtids sjukskriva mig. Men efter en veckans vila så mådde jag lite bättre men tyckte att mycket i mitt liv var skit vilket gjorde att jag mådde dåligt. Jag och min särbo bröt upp och jag kände mig fri - i men samtidigt väldigt ledsen. När jag och min särbo äntligen pratade ut ordentligt och kom fram till att vi båda ville kämpa för oss så började solen skina igen i mitt liv. Och just nu är allt bra! Jag känner att jag kan lösa alla problem som komma skall. Men det intressanta som jag insett är att det är i dag jag känner så, när det kommer att hända något tungt så kommer jag troligtvis inte känna så. Det behöver inte vara någon dödlig sjukdom som drabbar mig utan en för andra kanske bagatell men gigantisk för mig.
Detta gör att jag ser fram emot att bli utredd! En gång för alla kanske jag kan få ett lugn i min själ på något sätt, mina anti depressiva tabletter har fått mig lugnare men jag misstänker att det inte är rätt mediciner för mig i förlängningen.
Nu får det räcka för i dag! :D
Våra egna resor
Det tog tid att komma till detta inlägg i dag, som jag hade i tankarna redan i går kväll.
Allt som skett i mitt liv genom ödet eller mina beslut känner bara JAG till - ingen annan. Ingen annan kan någonsin sätta sig in i det, jag har tänkt den tanken några gånger i mitt liv och de tankarna får mig att inse att vi är alla ensamma. Och det är lite skrämmande, även om vi har stöd så kan ingen ändå förstå mig till 100%. Nu har jag aldrig varit riktigt sjuk så jag vet inte hur det känns i det läget men jag har lätt att föreställa mig sorg mycket värre än när något händer. När det händer något som får en att känna att mattan har ryckts bort under fötterna så är man mycket starkare än man trott eller förstod efteråt. Det är väl också vår hjärnas förmåga att tänka positivt när det gäller. Eller jag vet inte...
Det är samma åt andra hållet, alla andras resor kan jag aldrig sätta mig in i även om jag kan ana hur det känns. Men vi reagerar olika på olika saker olika tidpunkter i våra liv. Jag har inbillat mig att jag kan hjälpa och ställa upp för andra då jag förstår dem men jag har inte en susning av hur andra tänker, speciellt inte om de inte delar med sig. Och ändå har jag försökt att hjälpa till och varit naiv och trott att jag vet precis hur den andra mår och att det jag säger och gör är tröstande och uppskattat. Det kan ju ha motsatt effekt - att jag uppfattas som en besserwisser och tror att jag är någon psykolog som kan hela alla. Jag kan som tur är (just nu) le åt mig själv hur naiv jag varit. Jag var säkert en frälsare i mitt tidigare liv, en sån där som fick rullstolsbundna att ställa sig upp och blinda att kunna se. :D
Men jag ler inte alltid åt mig själv för jag kommer också in i svackor då det känns som alla runt omkring mig tycker att jag är jobbig och kvävande. Och att jag inte kan någonting om någonting.
Allt som skett i mitt liv genom ödet eller mina beslut känner bara JAG till - ingen annan. Ingen annan kan någonsin sätta sig in i det, jag har tänkt den tanken några gånger i mitt liv och de tankarna får mig att inse att vi är alla ensamma. Och det är lite skrämmande, även om vi har stöd så kan ingen ändå förstå mig till 100%. Nu har jag aldrig varit riktigt sjuk så jag vet inte hur det känns i det läget men jag har lätt att föreställa mig sorg mycket värre än när något händer. När det händer något som får en att känna att mattan har ryckts bort under fötterna så är man mycket starkare än man trott eller förstod efteråt. Det är väl också vår hjärnas förmåga att tänka positivt när det gäller. Eller jag vet inte...
Det är samma åt andra hållet, alla andras resor kan jag aldrig sätta mig in i även om jag kan ana hur det känns. Men vi reagerar olika på olika saker olika tidpunkter i våra liv. Jag har inbillat mig att jag kan hjälpa och ställa upp för andra då jag förstår dem men jag har inte en susning av hur andra tänker, speciellt inte om de inte delar med sig. Och ändå har jag försökt att hjälpa till och varit naiv och trott att jag vet precis hur den andra mår och att det jag säger och gör är tröstande och uppskattat. Det kan ju ha motsatt effekt - att jag uppfattas som en besserwisser och tror att jag är någon psykolog som kan hela alla. Jag kan som tur är (just nu) le åt mig själv hur naiv jag varit. Jag var säkert en frälsare i mitt tidigare liv, en sån där som fick rullstolsbundna att ställa sig upp och blinda att kunna se. :D
Men jag ler inte alltid åt mig själv för jag kommer också in i svackor då det känns som alla runt omkring mig tycker att jag är jobbig och kvävande. Och att jag inte kan någonting om någonting.
Min resa är min och din är din! Sorg...
Tänker mer och mer på att jag aldrig kan sätta mig in i någon annan människas känsla främst sorgens känslor. Sorg innebär ju inte bara när någon gått bort utan innefattar så oändligt mycket mer tyvärr.
Det som jag tar för givet kan andra aldrig få uppleva och vice versa. Det som jag är tacksam för i dag behöver inte finnas i morgon. Man tar så mycket för givet och när det händer något känns det som det var alldeles för tidigt i ens liv. MEN varför tänker man inte på det innan detta något händer vad det än är!? Det är väl för att vår hjärna och kropp inte skulle orka med att gå och oroa sig och vara tacksam hela tiden...
Jag önskar att jag tänkte på vad jag har att vara lycklig för varje kväll innan jag somnar så jag inte glömmer det. Egentligen är väl inte kvällsbön så fel?
Jag läste Mia Thörnbloms bok om självkänsla och då skulle man tänka på 3 saker man gjort bra under dagen och det ledde till att jag insåg att jag har det rätt bra för om jag gör något bra så kommer det tillbaka om inte annat genom att jag mår bra av att visa uppskattning till andra.
En negativ och ironisk tanke: Är man trevlig då för att man är egoistisk? :)
Nu skrev jag inte det jag tänkte, snacka om att det jag tänker bara får en sekund i mitt huvud för att sen ersättas av en ny tanke som föddes av den första tanken.
Det som jag tar för givet kan andra aldrig få uppleva och vice versa. Det som jag är tacksam för i dag behöver inte finnas i morgon. Man tar så mycket för givet och när det händer något känns det som det var alldeles för tidigt i ens liv. MEN varför tänker man inte på det innan detta något händer vad det än är!? Det är väl för att vår hjärna och kropp inte skulle orka med att gå och oroa sig och vara tacksam hela tiden...
Jag önskar att jag tänkte på vad jag har att vara lycklig för varje kväll innan jag somnar så jag inte glömmer det. Egentligen är väl inte kvällsbön så fel?
Jag läste Mia Thörnbloms bok om självkänsla och då skulle man tänka på 3 saker man gjort bra under dagen och det ledde till att jag insåg att jag har det rätt bra för om jag gör något bra så kommer det tillbaka om inte annat genom att jag mår bra av att visa uppskattning till andra.
En negativ och ironisk tanke: Är man trevlig då för att man är egoistisk? :)
Nu skrev jag inte det jag tänkte, snacka om att det jag tänker bara får en sekund i mitt huvud för att sen ersättas av en ny tanke som föddes av den första tanken.
Kär
Det tog ju slut för några veckor sedan med min särbo. Nu är allt som det ska vara och lite bättre. Var nog bra med en tankeställare. Har insett att de problem som fanns är småsaker (och jag mådde inte bra just då.)
Blev så glad i går när jag tittade på tvn sent i går natt (för mig är allt efter 22 natt) och älsklingen ringde och någon sekund senare knackade han på min ytterdörr! Det tog ett tag innan polletten föll ner och jag insåg att han stod där. Han skulle ju vara hemma med sina barn och så kommer han till mig och överaskar mig! Riktig lycka! Är så glad att jag åkte in och tog en vänskaplig fika med honom för 8 månader sen!
Blev så glad i går när jag tittade på tvn sent i går natt (för mig är allt efter 22 natt) och älsklingen ringde och någon sekund senare knackade han på min ytterdörr! Det tog ett tag innan polletten föll ner och jag insåg att han stod där. Han skulle ju vara hemma med sina barn och så kommer han till mig och överaskar mig! Riktig lycka! Är så glad att jag åkte in och tog en vänskaplig fika med honom för 8 månader sen!
Jag opålitlig?
Så uppfattas jag säkert, har nog gjort många vänner fundersamma! Jag brukar själv tycka att vissa vänner är lite märkliga då de hör av sig och är jätte intensiva en period för att sen inte höra av sig alls.
Inser att jag nog varit lite så jag med den senaste tiden. Vilket beror på mina känslors berg och dalbana.
Jag känner igen mig i min sons beteende att umgås med människor, jag kan bli jätte intensiv och kvävande och tro att jag vet allt hur en person tänker och tycker. Min son tröttnade lätt på nya intressanta människor han lärde känna rätt fort och sen "glömde" han dem när han var yngre. Det gör inte jag, de jag tycker om - tycker jag om. Visst händer det att jag ändrar uppfattning men det brukar oftast vara när jag har svårt för någon. Då jag lärt känna en person så brukar jag rätt fort kunna se de positiva egenskaperna den personen har - även då jag inte tyckt det från början, vilket inte är så ofta.
Jag har insett att jag är väldigt omhändertagande och tror att jag tar hand om andra och glädjer dem med mitt omtänksamhet. Jag har skrattat lite åt mig själv de senaste dagarna då jag insett hur dumt jag tänkt och agerat mot vissa människor de senaste åren och den senaste tiden. De har ju inte bett mig att bli deras morsa! Ändå agerar jag som om de gjort det. Jag ska ta hand om dem, hjälpa dem med diverse saker. Det beror nog på att om jag gör det mår jag bra. De kanske inte har gjort det?! De kanske tyckt att jag nervärderar dem, att jag lägger mig i och är en besserwisser. Att jag tror mig veta hur de har det, hur de tänker och mår. Klart som fasen att jag inte vet! Ändå var det en som sa åt mig att jag gör att han känner sig som hans lilla son som inte kan någonting. Visst jag har tagit lärdom av det, jag behandlar inte min särbo så. Men jag har ändå en tendens att ta hand om honom och andra. På sätt och vis är väl det ett sätt att muta folk att vara mina vänner? Samtidigt så har jag ju kvar mina vänner som jag lärde känna i skolan och inte bara för att jag ringer och tjatar att vi ska ses utan vi tar och ger lika mycket tror jag.
Inser att jag nog varit lite så jag med den senaste tiden. Vilket beror på mina känslors berg och dalbana.
Jag känner igen mig i min sons beteende att umgås med människor, jag kan bli jätte intensiv och kvävande och tro att jag vet allt hur en person tänker och tycker. Min son tröttnade lätt på nya intressanta människor han lärde känna rätt fort och sen "glömde" han dem när han var yngre. Det gör inte jag, de jag tycker om - tycker jag om. Visst händer det att jag ändrar uppfattning men det brukar oftast vara när jag har svårt för någon. Då jag lärt känna en person så brukar jag rätt fort kunna se de positiva egenskaperna den personen har - även då jag inte tyckt det från början, vilket inte är så ofta.
Jag har insett att jag är väldigt omhändertagande och tror att jag tar hand om andra och glädjer dem med mitt omtänksamhet. Jag har skrattat lite åt mig själv de senaste dagarna då jag insett hur dumt jag tänkt och agerat mot vissa människor de senaste åren och den senaste tiden. De har ju inte bett mig att bli deras morsa! Ändå agerar jag som om de gjort det. Jag ska ta hand om dem, hjälpa dem med diverse saker. Det beror nog på att om jag gör det mår jag bra. De kanske inte har gjort det?! De kanske tyckt att jag nervärderar dem, att jag lägger mig i och är en besserwisser. Att jag tror mig veta hur de har det, hur de tänker och mår. Klart som fasen att jag inte vet! Ändå var det en som sa åt mig att jag gör att han känner sig som hans lilla son som inte kan någonting. Visst jag har tagit lärdom av det, jag behandlar inte min särbo så. Men jag har ändå en tendens att ta hand om honom och andra. På sätt och vis är väl det ett sätt att muta folk att vara mina vänner? Samtidigt så har jag ju kvar mina vänner som jag lärde känna i skolan och inte bara för att jag ringer och tjatar att vi ska ses utan vi tar och ger lika mycket tror jag.
Intressant med en diagnos!
Jag har haft väldiga ups and downs de senaste veckorna! Är lite jobbigt men väldigt intressant, jag är glad att jag är intresserad av hu människan tänker. OCH jag är glad att jag kan ändra mina egna åsikter när någon säger något och jag får Aha-tankar. Har själv svårt för såna som inte kan vara flexibla och våga prova något nytt.
Om 2 veckor börjar min resa med utredning av någon diagnos. Ska bli väldigt intressant, jag är 43 och kanske har haft "något fel på min hjärna" alla dessa år och inte vetat om det. I stället har jag känt att jag inte duger eller att jag är så j-a bra. Det är nu först jag insett att jag nog känt så hela mitt liv. Jag har ju inte haft några större problem med att leva med det men det är ändå lite tråkigt att jag inte vetat det tidigare. Vem vet hur lång tid av mitt liv har gått hittills? Och om jag har en diagnos och kan få ett bättre liv hade jag velat ha det tidigare men det är ju inget att sörja! Men det är lite därför jag brinner lite för barn som kanske har en diagnos, varför ska de behöva ha ett helt liv utan att veta att de faktiskt skulle kunna fått hjälp. Eller de som har fått en diagnos som inte syns på utsidan, varför ska de behöva lida för att det inte syns? Räknas det inte då?!
Om 2 veckor börjar min resa med utredning av någon diagnos. Ska bli väldigt intressant, jag är 43 och kanske har haft "något fel på min hjärna" alla dessa år och inte vetat om det. I stället har jag känt att jag inte duger eller att jag är så j-a bra. Det är nu först jag insett att jag nog känt så hela mitt liv. Jag har ju inte haft några större problem med att leva med det men det är ändå lite tråkigt att jag inte vetat det tidigare. Vem vet hur lång tid av mitt liv har gått hittills? Och om jag har en diagnos och kan få ett bättre liv hade jag velat ha det tidigare men det är ju inget att sörja! Men det är lite därför jag brinner lite för barn som kanske har en diagnos, varför ska de behöva ha ett helt liv utan att veta att de faktiskt skulle kunna fått hjälp. Eller de som har fått en diagnos som inte syns på utsidan, varför ska de behöva lida för att det inte syns? Räknas det inte då?!
Jojo bantning - farligt?
Kom att inse att det här med jojo bantning som jag håller på med och har gjort hela mitt liv borde vara skadligt för min mage. Det kan ju inte vara så bra att hålla igen och få magen att vänja sig med rätt lite mat för att sen på fredagen vräka i sig "skräp". Det måste bli värsta kö bildningen i tarmarna :) och det kan ju inte vara bra för dem. I dag känns det inte så i alla fall då jag har ont i magen efter att ha ätit en påse pågens pepparkaksgifflar och godis i går kväll. Visst jag åt nästan ingen middag för att jag hellre ville orka äta godiset.
Jag har nog lite av Bulimi tänk, vräker i mig trots att jag knappt känner vad det smakar och sen mår jag dåligt - både fysiskt och psykiskt och det sitter kvar i dag. Men ändå sitter jag och äter godis och är sugen på kaffe och mer bullar. Fast jag vet att det inte är bra.
Just nu är jag nöjd med mitt liv men det finns ju ALLTID orsaker till att äta godis! Det är ju lördag i dag tex, jag kan komma på 100 orsaker till att äta godis och annat dåligt men bara typ 2 anledningar till att träna och äta rätt. Fast de 2 innefattar mer än egentligen bara 2 orsaker. Ena är hälsan och det är ju många kroppsdelar som mår bättre av att äta rätt och inte bara 1 kropp. Och att man ser bättre ut (ja- jag är också lite utseende fixerad) innebär ju också mer än så, jag får på mig kläder och jag mår bättre psykiskt.
Jag har nog lite av Bulimi tänk, vräker i mig trots att jag knappt känner vad det smakar och sen mår jag dåligt - både fysiskt och psykiskt och det sitter kvar i dag. Men ändå sitter jag och äter godis och är sugen på kaffe och mer bullar. Fast jag vet att det inte är bra.
Just nu är jag nöjd med mitt liv men det finns ju ALLTID orsaker till att äta godis! Det är ju lördag i dag tex, jag kan komma på 100 orsaker till att äta godis och annat dåligt men bara typ 2 anledningar till att träna och äta rätt. Fast de 2 innefattar mer än egentligen bara 2 orsaker. Ena är hälsan och det är ju många kroppsdelar som mår bättre av att äta rätt och inte bara 1 kropp. Och att man ser bättre ut (ja- jag är också lite utseende fixerad) innebär ju också mer än så, jag får på mig kläder och jag mår bättre psykiskt.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)