Märkligt

Har börjat få "skrivhäfta". Jag har aldrig haft några problem att skriva till folk men nu plötsligt vet jag inte vad jag ska skriva och det gäller även det verbala pratet. Har blivit tystare. Kanske är på tiden =)

Förändrad

Har tappat intresset för att skriva här, antar att jag börjar må bra. Har gått på  Kbt 3 gånger och sist mådde jag så "bra" så jag nästan tyckte det var meningslöst att gå dit. När jag gick därifrån förstod jag att jag bör fullfölja minst 10 besök. Jag lever rätt bra i nuet i alla fall när jag att göra saker och tänker inte på konsekvenserna av mitt handlande. Däremot är jag duktig på att oroa mig för att det ska hända jobbiga saker. Och det är den ångesten (som jag haft hela mitt liv) som jag ska "arbeta" bort genom Kbt och "lyckopiller".

Jag har redan börjat tänka annorlunda i alla fall vad gäller män. Var på en dejt igår och det var trevligt men jag kände ingen större attraktion till mannen. Ändå tänkte jag att jag kan träffa honom fler gånger för jag kanske känner mig attraherad av honom efter ett tag. Sen insåg jag att det är så jag har gjort jämt och sen har det slutat med att jag inte känner mig attraherad och vi ses inte mer och jag känner mig ännu mer besviken. På att det inte blev mer än lite sällskap ett par gånger. Så jag bestämde mig för att inte träffa honom fler gånger. Iofs vet jag inte om han ville det för han skrev inte rakt ut att han ville det. Men då han fortsatte att smsa mig så antog jag att han ville det.
Känner mig rätt nöjd med mig själv faktiskt. =)

Var på tjej middag i går och på vägen hem så tänkte jag att det hade varit mysigt att ha sällskap med en speciell person men sen när jag tänkte en vända till så ville jag bara hem och kura i soffan framför tvn själv. Börjar nog inse att det känns rätt bra att vara singel trots allt!

Perfekta mamman

Jag vill vara den perfekta mamman till de perfekta barnen. Och är jag inte det så får jag dåligt samvete och känner mig värdelös. Och då lägger jag över mitt dåliga samvete på mina barn vilket gör att de säkert får dåligt samvete och de känner nog att hur de än anstränger sig så duger de inte.. Känner igen det...

Det jag kan slå mig för bröstet i alla fall är att jag ber dem om ursäkt när jag gjort/sagt fel saker. Och jag berättar för dem att jag älskar dem. Måste däremot börja berömma dem när de gör "rätt".

Det är inte bara den perfekta mamman jag vill vara utan även det perfekta kollegan, kunden, dottern, vännen, systern, exet etc.. Och vara perfekt på att träna och äta rätt..

Jag vill helt enkelt vara perfekt i allt! Hur blir man det?  ;-D
I dag har jag struntat i att träna - det känns bra!
Jag försöker att sluta vilja vara perfekt, när jag inte vill det längre så kommer jag att må bra tror jag!

Känns som andra tycker jag ska skärpa mig..

Yeees! Idag började jag med min medicin som ska göra mig till en normal ? människa igen..
Som det är nu så känns det som jag går i dvala och tankarna far hit och dit.
Det som känns lite jobbigt är att jag först kommer att känna mig ännu mer nedstämd. Men det kommer jag ju att göra oavsett när jag börjar med medicinen. Fick ångestdämpande medicin för medicinen så det är ju bara att äta lite mer medicin så blir det jättebra! =)

När jag berättar för vänner att jag är deprimerad så får jag så många råd. Det är helt otroligt vad duktig man är när man vill hjälpa andra. Jag är ju säkert likadan =)...
Och det känns som vissa tycker att det är bara att rycka upp sig och sluta sjåpa sig. Jag är tveksam om de har varit deprimerad så som jag är och har varit rätt länge - minst 1 år...

Det står att biverkningarna kan ge minskad eller ökad sexlust och matlust. Jag hoppas att båda minskar! Då kanske jag går ner i vikt till sommarn och jag slutar bry mig om  män. Vad lätt livet skulle bli då! =) Ökar båda så blir det ju jobbigt, först gå upp i vikt och sen försöka hitta en karl! Det fungerar ju inte nu ens. =))) Jodå jag vet att det inte hänger på kilona.. Men det är ju inte bara det extra handtagen på midjan som känns tungt utan det är ju även tungt psykiskt för man känner sig ju inte snyggare med några extra kilon. Man kan bli trött också och det är jag så jag ska nog gå och lägga mig fast klockan inte ens är 9! Men varför bry sig om tiden?

Just det måste ju ta kort på mig i mina glasögon, jag ser ju lite smartare ut i dem. Det var en man som skrev till mig att du är inte den snyggaste eller den smartaste men du har DET. Det stör mig lite faktiskt, han skrev väl det för att han tyckte det var en komplimang men jag vet inte om jag tycker det..  Och DET var inte tillräckligt för att han skulle höra av sig igen så vi kunde ses igen - när han var nykter. Så jag hade väl inte DET ändå. För honom!!! ;-) Men his lost!!!
- Den man förlorar vinner en annan!

Det började kännas bra...

Men så fick jag höra att min son som jag trott och litat på har återigen suttit på nätet och gjort dumma saker.
Jag smsa till honom att vi måste gå på möten på Bup igen och att han inte får använda sin dator igen. Då fick jag ett jobbigt sms tillbaka.

- Ja bryr mig faktiskt inte längre ni kan ta allt för så fort jag kommer hem till dej så hör jag skrikandet att du mår så dåligt att du inte orkar någonting de känns inte så jävla bra.

Och det känns inte så bra för mig  :*(

Fast på sätt och vis var det kanske bra. För då inser jag hur mina söner påverkas av hur jag beter mig och att jag "glömmer" bort dem pga min olyckliga tillvaro.
Nu inser jag att jag måste ta mig i kragen ordentligt när jag har barnen!
De måste ju må väldigt dåligt! Och liksom jag behöver de tröst på något sätt. Och att trösta sig, det finns ju flera sätt att göra det på.. Oftast är alla sätt dåliga även om de känns bra för stunden.  
De ska inte behöva lida pga min "40" års kris.. Även om det påverkar dem så klart! En lycklig förälder gör ett lyckligt barn! Och givetvis motsatsen.. Även om barn också måste lära sig att se och förstå att det finns negativa känslor också, även hos sina föräldrar.

Vill de flesta ha någon?

Jag funderar lite över hur stor procent av dem som är med på dejting sidorna som egentligen verkligen vill träffa någon som de vill vara med (helst) resten av livet.
Jag vet inte vad jag vill just nu men är med på flera sidor. Och de män jag har träffat är jag tveksam om de verkligen var redo att träffa någon.. Inte för att jag menar att de borde blivit nöjda när de träffar mig! Men de hade redan träffat fler innan och har även gjort efter mig men är ändå singel. Jag tror att det är svårt att lämna sin "frihet" och vanor man har skapat och tycker om. Så känner jag själv i alla fall.
Tänker på det för de mail å flirtar jag får upplever jag inte som den som skrivit verkligen är intresserad av vem jag är utan det verkar som de liksom jag kollar runt lite. De jag får flirtar från jag får på en sida är antingen män utan bild eller så bor de minst 50 mil bort. Fick en flirt från en snygg spanjor men då han bor i Spanien och inte kan ett ord svenska så var jan inte så intressant. ;-(
Och om man har bra självkänsla så vet jag inte om man tycker det är värt att hänga på dessa sidor. Jag hoppas på uppmärksamhet där och det beror nog på min dåliga självkänsla.
Fast jag vet ju inget om vad någon annan på dejtingsidorna vill ha ut av sin medverkan där!!! Det är ju bara mina tankar...

Japp jag går på det!

Jag går på dejtingsidornas försäljare precis som jag går på V75 när de skickar sms till mig. Jag måste satsa för jag kan ju vinna!

Funderar på att skola om mig och har varit inne på psykolog då jag insett att nästan allt går att fixa om man förstår hur folk tänker och är duktig på att manipulera.
Som de som driver dejtingsidor och alla andra som tjänar pengar på oss pga att de kan manipulera oss. Kan man bara "lura" någon att köpa eller göra något så kan man ju lyckas med nästan allt!
Det är bra att kunna manipulera folk i de flesta yrkerna..
Det gäller att finna den ömma punkten hos man vill "åt". Dennes intresse, behov och önskningar..
Sen kanske man måste ha en fallenhet för att kunna lura folk också och där faller det för mig iofs.

Dejtings lotteri

Återigen: Dessa dejtingsidor...
Börjar inse att de, inklusive jag själv, som sitter på dejtingsidorna är de som har rätt dålig självkänsla och inte älskar sig själv. Eller så tänker jag bara på mig själv.
Jag vill träffa någon för jag vill inte vara ensam, dels för att det är tråkigt och dels för att jag inte vill göra saker själv. Och varför inte det? Trivs jag inte med mig själv? Eller tycker jag det är jobbigt att möta andra människor ensam eller är det för att andra undrar varför jag gör saker själv? De kanske tänkter: Vad är det för fel på henne? Rädd att prova nya saker och känna mig dum ensam?
Rädd att möta andra är jag inte iofs.
Ska nog ta och tänka efter varför jag vill träffa någon. Och om jag verkligen vill det...
Det är rätt skönt att vara ensam - ibland. Och jag vill inte flytta ihop med någon på ett tag nu!
Kanske borde skaffa mig en KK i alla fall.. Det är inte så svårt i alla fall! Skulle nog kunna ha en för varje veckodag om jag nu ville det. =) Men nej tack! Sånt behov av sex har jag inte.

Och om jag verkligen vill gå på någon dejt via sidorna vet jag inte.. Sitter nog mer där för att få lite mänsklig cyber kontakt när jag känner mig ensam och att få lite uppmärksamhet så klart. Känns som jag har träffat på fina män redan men att det ändå inte fungerar gör att jag börjar tappa tron på att finna någon.Och att gå på dejt och ta reda på om mannen som jag träffar är något att ha eller om jag duger, vet jag inte om jag orkar.

Kan se en liknelse med att spela på hästarna/lotto och dejtingsidorna. Man satsar och har man tur vinner man. Oftast vinner man småvinsterna, de som man egentligen kan vara utan. Det är ju storvinsten man vill ha! Och det är också som med spel, man vet innerst inne att sannolikheten att vinna storvinsten är lika med noll. Men satsar man inte så har man ingen chans alls å andra sidan.

Jag bör ta det lugnt några månader nu, men kan ju sitta på sidorna ändå..
Vem vet det kanske går bättre när jag har ätit anti depressiv medicin och jag har börjat älska mig själv. Och jag borde kanske göra en Adhd utredning och börja äta medicin mot det med så jag kan bli en lugn och harmonisk person för det är väl mer uppskattat än den virriga, stressade och halvgalna person jag är i dag.

Att vara eller att inte vara

Varför ska jag göra? Varför ska jag inte göra?
Har aldrig känt sån apati tidigare.. Det är fredag men det kan lika gärna vara måndag.. Jag börjar jobba snart för dagen och det är lika ok som att jag skulle sluta snart.
Min terapeut tyckte jag ska äta anti depressiv medicin, jag gillar inte medicin. Vill klara av allt själv, av ren vilje styrka.
Men det är ju svårt när jag inte har någon vilja. Åt varken ena eller andra hållet. Varför inte supa mig full? Varför inte ragga upp nåt (äckel) på dejting sidorna? Varför inte sova bort dagarna? Varför ska jag bete mig som man bör?

Det har blivit en ond cirkel och om jag inte rycker upp mig så kommer jag inte ha så mycket kvar snart. Inga vänner, inga pengar.. Mina barn kommer att må dåligt..
Saknar en speciell vän men vill inte krypa tillbaka med svansen mellan bena.
Känner mig så ensam men jag skapar min ensamhet själv.

Ringde läkarn för att få anti depressions medicin men hon var inte på plats och kommer först tillbaka på tisdag. Vilket gjorde att jag nästan bröt ihop. Det är nästan en vecka tills jag får prata med henne och be om medicin. Sen kanske jag måste gå dit och ta prover innan jag får börja äta medicinen. Och sen tar det säkert ett tag innan de börjar verka..
Ja ja allt har sin tid..

Är så trött

Skulle vilja krypa in i en stor varm famn och där skulle jag bara kunde ligga och göra ingenting! Ägaren till famnen skulle mer än gärna få fixa allt som måste fixas. Jag är så trött och orkar egentligen inte med allt jag måste göra! Det känns nästan övermäktigt med alla möten och alla saker som måste lösas.. Och det är inte så lätt då det inte bara är jag som måste ta tag i det som ska lösas.. Och när den som måste hjälpa till inte bryr sig.. Då känner jag mig rätt maktlös och det känns hopplöst..

Desperat eller deprimerad

Jag vill inte vara ensam även om det kanske skulle vara bra för mig ett tag. Men jag känner mig så ensam och det känns tungt. Eller så känns det så för att jag känner mig så nere.

Allt känns så meningslöst! Jag ser inte fram emot något, skulle vara  min retreat om några veckor då. Men det känns mer som det är något jag gör för att må bättre och inte något som ska bli något riktigt roligt. Mer något som stärker mig..

Om jag inte var så ansvartstagande skulle jag strunta i att gå till jobbet, laga mat, se till att barnen mår bra, träna... Och allt annat som man "ska" göra. Jag skulle kunna ligga i sängen hela dagarna och bara titta i taket. Nej, det skulle jag nog inte kunna men det är nästan så jag skulle kunna göra det.

När jag är i kyrkan så gråter jag för att jag känner att jag inte är god nog att sitta där och för att jag är så ensam. Jag kom på mig själv att be för andra, andra som inte har en aning om att jag tänker på dem överhuvudtaget. Sen kom jag på att en av den jag tänker på under bönen, skulle aldrig ägna en positiv tanke om mig. Eller någon tanke alls om mig mig om hen inte möter mig förståss..
Efter ett tag insåg jag att jag kanske borde be för mig själv. Kanske enbart för mig själv till en början. Om inte ens jag ber för mig (ger mig själv en välsignelse och en tanke på att jag är värd det) vem ska göra det då?

Meningslöst

Börjar längta efter att arbeta. Börjar tröttna på att ligga i sängen eller att sitta vid köksbordet! E bara skit på TVn dessutom!
Veckan som kommer hade iofs inte behövt inneburit 4 möten. En gör så jag inte kan gå på kören som börjar på onsdag. :-( men men sånt e ju livet.

Känner nästan för att hitta på något nästa helg.. Har slöat för mycket nu! Får väl leta upp nån som vill dejta.. Det är inte så svårt om man kan nöja sig med vem/vad som helst! Men det gör jag ju inte så jag hoppas på bättre tv nästa helg!!! Får låna sonens Bamse Björn å krama på..

Att min dator har gått sönder gör ju inte livet roligare!! Men det kanske är bra så måste jag vara kreativ och göra något mer väsentligt! I kväll..
Ska åka å köpa en ny dator i morgon..

Ego kärlek

Jag har inte varit ute och gått min vanliga runda så jag har inte tänkt så mycket. Jag har gått där jag inte brukar och då finns det lite och titta på och upptäcka vilket gör att autopiloten inte är på och då kan inte tankarna flöda så mycket.
Men en sak som jag har tänkt på under några dagar är hur egoistisk man är när man älskar någon. I alla fall är vi många som är det.

Jag har haft en riktigt egoist som älskade mig. Han struntade fullkommligt i att jag inte älskade honom tillbaka efter några månader. Men det brydde han sig inte om, det viktigaste var att vi var tillsammans ändå, det är 3 1/2 år sen det tog slut och han skickar fortfarande meddelanden via FB fast jag har skrivit att jag inte vill ha kontakt med honom. Lite obehagligt..

Det får mig att fundera på om att vi är rätt egoistiska när det kommer till att älska någon. Om jag "bara" skulle var kär i någon och jag får veta att han har träffat någon skulle jag bli svartsjuk och hoppas att det inte skulle fungera. Hemskt egoistiskt. Om jag brydde mig om personen borde jag väl kunna glädjas åt att han har träffat någon.
När mitt ex försökte förklara för mig att han inte klarade av att leva med mig så "hörde" jag inte honom. Jag svarade ungefär som exet som struntade i mina känslor. - Alla har ju problem. - Livet är svårt. - Det är klart att det är jobbigt med mina barn och dina ungar etc..  Jag förstod inte att han faktiskt försökte få mig att inse att vi inte funkade. Jag tänkte bara på hur jag kände det och att jag tyckte att det funkade och om han bara försökte så skulle det funka.
När det väl gick upp för mig att detta fungerar inte då stängde jag av mina känslor helt och ville bara flytta. Mitt sätt att hantera separationen var att bli avtrubbad och boka upp mig på allt möjligt och vara igång hela tiden. Vi försökte en gång till ett halv år senare och det var då det tog slut på riktigt för mig.

Det är intressant för jag inser att man måste låta ens känslor komma ut och man måste verkligen känna efter och inte stoppa undan dem. För på något sätt kommer de ut förr eller senare.
Och att älska någon gör en rätt egoistisk. Man ser sällan att man är lyckligt lottad om man blir älskad tillbaka.. Det finns något ordspråk som jag inte kommer ihåg men det är något om att man inte har rätt att bli älskad utan att man förtjänar det eller vad det nu är...

Tom och fantasin tryter

Har nog varit ledig för länge nu, 15 dagar.. Och har tagit igen mig, inte gjort mycket och känner mig rätt till freds. Får väl se hur det blir på måndag när rutinerna dras igång och flera möten under veckan.
Ska gå och lyssna på en kör och se/höra om det är något för mig, jag behöver utvecklas lite.. Ska även till optikern då jag insett att jag ser dåligt. Och ska på KBT igen i veckan. Börjar jag bli lite gammal tro?! =)

Har sovit många timmar de senaste nätterna, tack och lov är sömnen inte något problem. Jag sover djupt oftast, men i natt har jag varit lite halvt vaken och funderat. På män och mitt "behov" av dem, jag kanske skulle förtränga att jag måste ha känslor för dem och bara ha en KK. Det vore väl rätt bekvämt egentligen. En bra vän som man inte behöver ge några löften.... Men jag vet att jag till slut skulle känna mig rätt värdelös som människa och att jag bara dög till en sak. Men det vore kanske rätt enkelt?!

Balans

Söker balans i mitt liv och när jag hittat det så söker jag en man som också har balans i sitt liv.

Med balans menar jag att jag inte ska vara så fanatisk eller inte överdriva eller avstå helt.
Utan göra det som känns bra, inte vräka i mig godis för att de första bitarna var goda så då fortsätter jag att äta tills de är slut. Och sen mot slutet av skålen så mår jag illa.
Och om jag börjar träna något ta det lugnt i  början och inte gå ut för hårt så jag får ont och avstår helt till slut. Samma med dessa dejtingsidor som jag både tycker om och inte tycker om.
Jag ska alltid ta i så att jag blir besviken när det inte blir så bra som jag önskat. Och det blir inte så bra just för att jag tar i för mycket.

Man bör väl sluta när de är som roligaste..

Och nu har jag skrivit så mycket så nu är jag less på det. Ska nog stänga av datorn ett tag nu!

Nytt år = Startskottet

Varför väntar man ofta till ett nytt år eller en måndag för att  börja leva bättre. Sluta röka, börja träna, äta nyttigt. Jag har gjort det många gånger, kommer speciellt ihåg de gångerna då jag har  börjat på viktväktarna. Jag gick på ett möte och sen väntade jag tills det blev måndag för att  börja. Skyllde på att deras papper man skulle fylla i började på måndag. Ja det finns alltid något att skylla på!

Men varför må dåligt tills dess? Jag tänker ofta på morgonen: I dag ska jag vara duktig, inte äta något jag inte borde som godis, för mycket mat och mackor. För att sen några timmar senare på kvällen tänka: I morgon ska jag göra det bättre än i dag!

Haha ja jag kan bara skratta åt mig själv. Det jag behöver är balans i mitt liv!

Ny facebook sida?

Jag har funderat på att öppna en ny Facebook sida, vilket iofs är på väg att dö ut.. Men om jag öppnar en ny sida och bara har den till att få massor med vänner som jag inte behöver kommunicera med och jag kan gilla saker som jag vill ska komma ut till allmänheten. Det är kanske det FB är till för!? :o
Jag har bara inte fattat det, jag har trott att man ska ha FB för att ha kontakt med de som jag verkligen bryr mig om. Jag har inte förstått att man ska ha ytliga vänner där utan att skriva någonting. Utan bara vara glad för sin 300 "vänner". Och jag skulle kunna gå ut med att jag är singel och om någon av alla mina vänner själva är singel eller om de har någon vän som är det så kan de kontakta mig. Då skulle jag slippa vara på dejtingsidorna och få skamliga förslag från pojkar och gubbar!

Fast det kanske är instagram man ska öppna? Fast det vet jag inte vad det är rikigt... Kan man skriva något där? Annars måste jag ju skriva på en tröja att jag singel a lá Carola.. För några trycka upp tuttarna så de nästan ramlar ur min tröja skulle jag aldrig göra eller puta med munnen som en anka..
Jag är rätt präktig trots allt även om jag kanske inte verkar det genom mitt sätt att prata.

Vänner eller inte

Jag har alltid tyckt att jag har så många vänner eller i alla fall att jag har flera nära vänner.
Inför nyår så insåg jag att jag inte har så många vänner. Eller jag insåg att vi börjar bli gamla och orkar knappt umsås. Och att det är som mitt ena ex sa, folk har fullt upp med sina liv så de har inte tid att umgås. Jag tyckte att han hade fel. Då.

Jag "isolerade" mig från 1:a dagen på jullovet, tog med flit inte kontakt med någon vän då jag behövde vara ensam och vila upp mig och fundera lite över mitt liv. Jag insåg då att min telefon är rätt tyst, visst det var poängen med min "isolering" att vara ensam. Men det fick mig att inse att jag är rätt ensam utan att behöva isolera mig. Det var en vän som hörde av sig flera gånger under denna vecka och den vännen har jag tyckt att jag knappt pratar med. En ringde på julafton och en smsa mig på nyårsafton och han hade jag "brytit" lite med.. Iofs jag smsa och ringde de viktigaste i mitt liv rätt tidigt på eftermiddagen och önskade Gott nytt år så det skulle vara avklarat. Folk brukar ju vara upptagna och lite onyktra runt midnatt på nyårsafton så det var lika bra att ringa tidigt så de hör vad jag säger... Hade jag inte hört av mig kanske de hade kommit före mig.

Nu kan jag inte påstå att jag mår dåligt över att jag inte har sånt stort umgänge men det har fått mig att tänka på att värdesätta mina få vänner. Och det får mig att fundera på hur jag kan få fler och nya vänner vilket nog inte är så lätt. Och om jag vill. Och nu  menar jag vänner inte massa män som man ska fundera över om de är mer än en vän.

Den dagen (för den kommer att komma) jag träffar min stora kärlek så kommer jag inte ha tid med vännerna. Så det kanske bara är att vänta tills han dyker upp egentligen. Även om det tar några år. Jag har ju böcker och läsa och 2 underbara söner som jag borde försöka umgås mer med, för det vill de säkert nu när de har blivit stora =D. Och det finns ju faktiskt att göra om man vill och jag är väl på väg att få en och annan hobby. Så jag har nog inte tid för vänner ändå, precis som mina vänner inte har det med mig. Och jag hör ju inte av mig själv så varför ska de höra av sig till mig?
Hur som helst så är jag glad och tacksam för de vänner jag har! Och att jag faktiskt har några och det äkta vänner. För om jag skulle behöva prata med någon så vet jag att jag har några att välja på! Och det är inte alla förunnat! Så en elgoe till mina vänner!

Nykter

Det visade sig att alla var kristna och nästan alla gick i samma kyrka, de har bra sammanhållning där. Och det var ingen som drack, det trodde jag faktiskt att några skulle göra. Det var några andra vuxna ute och tittade på raketerna som var lagom salongs berusade och min värdinna sa att det var skönt att man inte har såna där hemma. :-)
Jag trodde att det skulle vara fler från dejting sidan där som inte hade träffat värdinnan liksom jag men så var det inte heller..

Hur som helst var det trevligt, vi åt tacos och sen spelade vi charader. Det var kul, hade jag inte gjort tidigare, konstigt nog..

Det var rätt skönt att vara där, ingen kände mig och visste ju inte hur jag är.
Jag kunde bara sitta där och vara tyst, samtidigt som jag inte var ensam så var jag det på sätt och vis och på ett bra sätt!
Jag slapp laga mat och jag fick skratta när vi lekte charader och jag fick se på raketer. Så det var en bättre nyårsafton ön om jag varit ensam hemma! Jag kan inte anklagas för att sitta hemma och känna mig ensam i alla fall! :-)

Annorlunda kväll/nyårsafton

Jag tycker om att chatta med folk, att vara social även om det är bakom en skärm. Det spelar inte så stor roll om det är en man eller kvinna. Om de bor nära eller långt bort. Så jag gick med i en My dejtingsida. Denna gång valde jag en kristen sådan, tänkte det kunde vara givande.. Det är få medlemmar där så det ger inte så mycket.
Men det finns ett forum där man kan skriva saker som alla kan läsa. Och jag läste ett inlägg av en kvinna, Jon fråga om någon ville komma på nyårsvaka. Jag skrev att jag kanske, alltså kanske var intresserad. Sen tänkte jag att så kan man väl inte göra?! Åka hem till en helt främmande människa och fira nyår?
Och jag ville ju vara hemma själv. Sen funderade jag igenom det, VILLE jag verkligen sitta hemma själv?! Nej det ville jag inte.. Så jag åkte dit och det var helt ok!