Jaha

Så har det varit lite ner och upp och nu känns det rätt så varken eller...

Jag och exet fick upp kontakten igen och beslöt att försöka en gång till. Men som en vis man skrev till mig: Det är inte bra att gå tillbaka till exet. Även om jag visste att han hade rätt så var jag naiv och trodde att det skulle fungera. Och sen mindes jag nästan bara det som var bra. Jag tänkte på det som var negativt och trodde i min enfald att det inte var några stora problem och nu när jag har utvecklats så skulle det inte vara några problem alls, jag skulle ju vara ärlig och jag skulle ju säga hur jag kände och vi skulle lyssna på och ifrågasätta varandra. Och det största problemet var väl att barnen hade svårt att ta sig till och från skolan!? Hmm kanske var det det minsta problemet! Jag lyssnade inte - jag kände mig överkörd - jag smusslade med sms som var helt oskyldiga!

Jag inser hur lätt jag har att ändra känslor och hur lätt övertalad jag är. En man skulle kunna manipulera mig hur lätt som helst, lite skrämmande att jag är så naiv! Och ändå lär jag mig inte och tack och lov har jag inte råkat ut för allt för hemska saker. Än?

Även om vi inte fick det att fungera (och det insåg vi snabbt) så känns det bra (just nu) att vi gav det ett försök. För jag har varit ledsen och känt mig ensam sen separationen och jag har saknat honom, mycket för att vi gjorde allt tillsammans, jag gjorde helst inget själv då vi var ett par. Och det insåg jag för bara 2 veckor sedan. Och då började jag tänka på varför jag kände mig så ensam och insåg att jag saknade honom. Jag tänkte ta kontakt med honom men han hann före, lite telepati. Och då kändes det som det var menat att vi skulle försöka igen. Nu när vi har försökt så inser jag att jag saknade och saknar fortfarande det vi hade när det var riktigt bra. Men de saker som inte fungerade mellan oss skulle aldrig fungera för vi har för olika värderingar. Och dessutom inser jag att det är rätt skönt att vara singel.

Det som vi hade mest olika åsikter om var vänskap. Vad det innebär, hur mycket ens vänner ska få ta ens tid och om man kan ha en vän med motsatt kön. För mig betyder mina vänner väldigt mycket, jag är en social person som uppskattar mina vänner mycket. Ingen av mina vänner är den andra lik och det är bra för jag behöver olika typer av vänner. Jag uppskattar alla mina vänner oavsett hur ofta vi ses och vad vi gör. Utan vänner så skulle mitt liv vara fruktansvärt ensamt och tråkigt!

Under dessa 2 veckor som jag försökte med exet så har jag tänkt mycket på om det är värt att "förlora" mina vänner pga en man. Och kommit fram till att mina vänner betyder mer även om det är  så att vännerna inte försvinner bara för att man blir förälskad och inte hör av sig under en tid. Den dagen som jag träffar en man som jag vill vara och leva med så hoppas jag att han kan respektera mina vänner, alla mina vänner oavsett kön. Annars vet jag inte om han är något för mig. Då är han nog för osäker eller så litar han inte på mig och då fungerar inte ett förhållande - inte för mig i alla fall. Fast självklart om jag ängar mer tid åt mina manliga vänner än honom så är jag inte tillräckligt kär.. Så jag kan förstå att det inte är lätt med vänskap mellan könen! Och lite svartsjuka är nog bra!?

Och det kanske dröjer ett tag innan den mannen som jag vill vara med dyker upp. Säkert minst 1 vecka! Jag är ju trots allt barnledig nästa helg =D