Igen

Så har jag nog gjort på fel sätt fast jag trodde att det var rätt sätt! Jag är alldeles för öppen och ärlig för mitt eget bästa! Det inte bara gör att andra tycker jag är märklig utan det kan även såra dem eller få dem att känna sig svaga.

Jag struntar i varför det blir som det blir för mig, jag är rätt realistisk och tar tag i det som måste tas tag i och sen går livet vidare. Alltså materiella och fysiska saker! Men tyvärr så tar jag inte tag i problemen på det bästa sätt alla gånger! Oavsett vad det är för problem..

Mitt psykiska välbefinnande är ju en helt annan sak då stannar livet ibland och ibland går det rätt fort vidare. Jag grubblar över mina dåliga sidor hela tiden och de känslorna stannar tyvärr kvar medan de positiva känslorna passerar fort genom mitt liv. För de blir sen negativa för att jag känner att jag har misslyckats. Och har oftast lyckats såra någon eller visat upp en negativ sida av mig själv.
Förstår inte vad som krävs för att jag ska lära mig något!?
Kan se liknelser med mig och 1- åringarna på jobbet som dag ut och dag in klättrar på stolar och ramlar ofta och slår hakan/munnen/huvudet.

Oj oj oj

Nu är det inte så kul att vara jag! Fast ändå så känner jag mig inte så nedstämd av någon anledning!?

För som man sår får man skörda...
Även om alla bekymmer inte behöver komma samma vecka. Men det gick ju bra hos tandläkaren och det har varit roligt på jobbet denna vecka. Samtidigt så har jag behövt ringt massor med samtal på arbetstid och skriva ut saker på jobbet så jag har känt mig som en "dålig" kollega denna vecka. Fast jag böt iofs alla bajsblöjor i går och det var fler än 5... =)

Men jag har varit trött, varit hos tandläkaren, behövt ringt bup och fler än en läkare, förlorat pengar och fick spärra bankkortet. Skrivaren fungerar inte så funderar på att köpa ny och även ny dator och ny router. Och det blev inte så mycket pengar över efter badrumsrenoveringen så jag måste ta lån men bör nog vänta och se hur min ekonomi är ett par månader innan jag tar lån på flera tusentalslappar...

Jag önskar att allt bara flöt på som det skulle. Utan problem med pengar, läkare och tekniska problem och utan disskussioner med barnen.

Men det klart om jag gick ifrån datorn och gjorde saker som bör göras så skulle nog mycket flyta bättre. Som att fixa tvkanalerna, och inte behöva kolla i en bok var jag hittar kanalerna. Fast å andra sidan beror det på att jag inte tittar på tvn och det är ändå inget bra på den.

Men det är nog bäst att jag slår, hmm lägger igen, datorn nu för jag måste erkänna att jag är lite sugen på att öppna upp dejtingsidan igen.
 FAST JAG VET ATT DET INTE ÄR BRA FÖR MIG! 
Är lite som godis och vin: Det lockar- det ger en positiv känsla en stund men sen kommer negativa känslor. Så är det för mig i alla fall och egentligen orkar jag inte träffa någon just nu. Och jag insåg när jag var tillsammans med exet i 12 dagar att jag inte hann med mig själv, mitt hem och mina barn. Men en särbo skulle ju vara trevligt, någon jag kan träffa någon gång då och då när det passar. Och någon att chatta/prata med en stund när jag är ensam hemma..
Men nu ska jag nog dammsuga lite innan jag ska läsa mig till sömns!

Egoistisk

Började fundera på varför jag mår dåligt för att jag har gjort illa de jag tycker om.
Det är inte bara för att de mår dåligt utan också för att jag är rädd för att de ska tycka illa om mig.
Så mycket av mina dåliga samvets känslor är egoistiska känslor alltså!?
Egentligen så har även de en skyldighet så jag är inte helt ensam skyldig och om jag vetat om det jag vet nu så hade det inte hänt. 

Och om jag nu inte skulle vara uppskattad längre så finns det en mening med det med!

:*(

Känns inte roligt alls!
Rent psykiskt, känner mig så skyldig.
Att jag "sårat" vänner, om jag själv mår dåligt det kan jag ta men inte att vänner gör det.
Det är det sista jag vill!

Hmm finns det en mening med allt?

Ja det gör nog det även om det är tråkiga saker som händer.

Jag har beslutat mig för att sluta dejta och lägga ner romanser ett tag fram över. Sen kom exet och vi försökte igen jag gav honom mer än jag ville och det känns inte så kul! Men det kanske behövdes för att jag skulle förstå att det är dags att ligga lågt ett tag. Och det känns som jag förtjänade det lite..

Men i dag så känner jag verkligen att nu blir det inga romanser på ett tag!

Ja jag har skrivit det förr! Så jag ska kanske skriva att jag verkligen ska sträva efter att inte ha några romanser på ett tag...

Det som sker har en mening

Det är nästan lite kusligt att saker sker just när det passar.. Eller så inbillar jag mig eller så styr jag saker så det sker. Fast det kan jag ändå  inte göra..

Jag var jätte ledsen för jag vaknade upp och förstod att jag att jag var nedstämd pga separationen. Jag hade förträngt det och inbillade mig att jag var en person som bara gick vidare i livet och kunde skaka av mig en 2 års kärleks relation. Så var det så klart inte! Men jag ville inte vara ledsen så jag bokade in mig på allt möjligt och såg till att jag alltid hade något att göra.

Sen när jag insåg hur mycket jag saknat lívet med exet så hör han av sig 2 dagar senare just den kväll som jag hade tänkt skriva till honom. Det känns som att vårt försök visade mig att han och jag inte fungerade ihop. Så nu vet jag att det vi hade var underbart men som det var går aldrig att komma tillbaka till. Och det känns skönt och nu kan jag gå vidare i  livet. Och jag har även insett att jag klarar mig bra själv och att jag inte har ett så stort behov av att ha en man runt mig hela tiden. Det är rätt skönt att komma hem och vara ensam! Är med på e-darling tills det går ut om 2 månader men det är inte lockande att gå in där, känner att det är lite för mycket kött marknad.

Så tack vare att jag tog beslut om att inte jaga vidare på dejtingsidorna och att dra ner ordentligt på alkoholen och att jag vet att jag och mitt ex inte fungerar så mår jag faktiskt rikigt bra!  Känner ett inre lugn som jag inte gjort på länge! Det som sker det sker och jag kan inte ångra något och jag kan inte påverka det som komma skall..
Tom regnvädret utanför mitt fönster känns mysigt även om jag ska gå till jobbet snart och vara ute 1 timme..

Det är ändå lite märkligt att exet hörde av sig just när han gjorde det.

Skäms lite

För hur jag beter mig när det gäller män. Men det är som min kära syster säger: Det som du känner just nu är rätt just i denna stund. Men jag tycker nog att jag borde skärpa mig!

Jag är glad ändå över att jag är som jag är även om jag mår dåligt över saker jag gör så kan jag även se det "galna och komiska" i det jag gör och jag kan ändå skoja om mig själv. Inte för att visa upp någon hård fasad eller hellre förekomma än att förekommas. Utan för att jag har lätt att se saker på fler än ett sätt. Även om jag tycker att jag har bett mig lite dumt så vad hjälper det att grubbla? Livet går vidare och om någon tycker att jag är helt dum i huvuvdet och inte vill ha med mig att göra så är det nog ömsesidigt. Jag vet att de vänner som jag har finns kvar hos mig oavsett vad jag gör och säger. För jag tror att de innerst inne vet att även om jag är lite crazy så har jag ett rätt stort hjärta och att jag precis som alla andra bara vill vara älskad.

Och jag har nog trott att jag inte klarar mig själv. Rädd för att behöva ta hand om mig, mina barn, min bil, min lägenhet, mina räkningar och allt själv. Rädd för att behöva ta ansvar och ta alla beslut själv. Fy vad läskigt! För tänk om jag tar fel beslut då finns det ingen att skylla på! Och jag måste ta på mig allt ansvar själv! Men jag börjar inse att jag är en människa som är helt kapabel att ta hand om mig och mitt liv och mina ansvarsområden. Även om det inte alltid är kul!

Men om jag hade en vän som gjort saker som jag gör och berättat det för mig så hade jag tyckt att den personen var lite knäpp!
Hur jag än sett på det min vän hade gjort och sagt så hade det varit min vän! Och antingen hade jag stöttat eller skrattat ihop med min vän! Beroende på vad hen behövde av mig just då! Men lite knäpp hade jag nog tyckt hen var för det =)

Hmm: Samtidigt som det kanske hade fått mig att må bra för att jag inte var lika knäpp eller så kanske det fått mig att känna att jag haft ett tråkigt liv. Hur som helst så blir ju livet lite intressantare med människor som mig för tänk om ingen var som jag och alla var präktiga och tänkte i flera veckor innan de tog beslut då skulle vi få spader i dagens samhälle!

Nu ska jag gå och lägga mig i min stora sköna (i alla fall när jag är ensam) säng och njuta av det! Alltså att jag inte svettas så mycket och att jag sover bättre när jag får ha min säng för mig själv. Inte av någon annan anledning!!! ;-)

Jaha

Så har det varit lite ner och upp och nu känns det rätt så varken eller...

Jag och exet fick upp kontakten igen och beslöt att försöka en gång till. Men som en vis man skrev till mig: Det är inte bra att gå tillbaka till exet. Även om jag visste att han hade rätt så var jag naiv och trodde att det skulle fungera. Och sen mindes jag nästan bara det som var bra. Jag tänkte på det som var negativt och trodde i min enfald att det inte var några stora problem och nu när jag har utvecklats så skulle det inte vara några problem alls, jag skulle ju vara ärlig och jag skulle ju säga hur jag kände och vi skulle lyssna på och ifrågasätta varandra. Och det största problemet var väl att barnen hade svårt att ta sig till och från skolan!? Hmm kanske var det det minsta problemet! Jag lyssnade inte - jag kände mig överkörd - jag smusslade med sms som var helt oskyldiga!

Jag inser hur lätt jag har att ändra känslor och hur lätt övertalad jag är. En man skulle kunna manipulera mig hur lätt som helst, lite skrämmande att jag är så naiv! Och ändå lär jag mig inte och tack och lov har jag inte råkat ut för allt för hemska saker. Än?

Även om vi inte fick det att fungera (och det insåg vi snabbt) så känns det bra (just nu) att vi gav det ett försök. För jag har varit ledsen och känt mig ensam sen separationen och jag har saknat honom, mycket för att vi gjorde allt tillsammans, jag gjorde helst inget själv då vi var ett par. Och det insåg jag för bara 2 veckor sedan. Och då började jag tänka på varför jag kände mig så ensam och insåg att jag saknade honom. Jag tänkte ta kontakt med honom men han hann före, lite telepati. Och då kändes det som det var menat att vi skulle försöka igen. Nu när vi har försökt så inser jag att jag saknade och saknar fortfarande det vi hade när det var riktigt bra. Men de saker som inte fungerade mellan oss skulle aldrig fungera för vi har för olika värderingar. Och dessutom inser jag att det är rätt skönt att vara singel.

Det som vi hade mest olika åsikter om var vänskap. Vad det innebär, hur mycket ens vänner ska få ta ens tid och om man kan ha en vän med motsatt kön. För mig betyder mina vänner väldigt mycket, jag är en social person som uppskattar mina vänner mycket. Ingen av mina vänner är den andra lik och det är bra för jag behöver olika typer av vänner. Jag uppskattar alla mina vänner oavsett hur ofta vi ses och vad vi gör. Utan vänner så skulle mitt liv vara fruktansvärt ensamt och tråkigt!

Under dessa 2 veckor som jag försökte med exet så har jag tänkt mycket på om det är värt att "förlora" mina vänner pga en man. Och kommit fram till att mina vänner betyder mer även om det är  så att vännerna inte försvinner bara för att man blir förälskad och inte hör av sig under en tid. Den dagen som jag träffar en man som jag vill vara och leva med så hoppas jag att han kan respektera mina vänner, alla mina vänner oavsett kön. Annars vet jag inte om han är något för mig. Då är han nog för osäker eller så litar han inte på mig och då fungerar inte ett förhållande - inte för mig i alla fall. Fast självklart om jag ängar mer tid åt mina manliga vänner än honom så är jag inte tillräckligt kär.. Så jag kan förstå att det inte är lätt med vänskap mellan könen! Och lite svartsjuka är nog bra!?

Och det kanske dröjer ett tag innan den mannen som jag vill vara med dyker upp. Säkert minst 1 vecka! Jag är ju trots allt barnledig nästa helg =D

Vänner och deras nya relationer

När någon träffar en ny kärlek så blir vännerna lite besvikna i alla fall de som är singlar. Detta tror jag beror på rädsla, rädsla för att bli ensammare. Jag skulle i alla fall känna det så om någon av mina vänner skulle träffa någon och jag var singel. Vem ska vara med mig då? Och avundsjuk, jag skulle också vilja vara kär och lycklig, gå runt på rosa moln. Och kanske tom inbilla mig att jag var kär i vännen, om det var en man, som hittat en ny kärlek. Jag skulle känt mig lite sviken och ointressant - jag skulle känns mig låg! Och det är tråkigt att det är då men inte konstigt och helt naturligt. För den som är kär blir upptagen med sin kärlek. Den hör av sig mer sällan och lägger fokus på kärleken och inte på vännerna på samma sätt som tidigare. Förälskelsen lägger sig efter ett tag och då hoppas jag att vännerna finns kvar! Annars är det iofs inte äkta vänner.. Jag älskar mina vänner (starkt ord för vissa kanske) men lär vara lite frånvarande ett tag framöver men jag glömmer er inte och jag ska försöka höra av mig lika ofta som tidigare..

Kram 💕

Ännu mer förvirrad om det är möjligt

I söndags kom jag till insikt att jag kände mig ensam. Det 2 åriga förhållande som tog slut för ett halv år sedan var det finaste jag haft i mitt liv. Jag upplevde äkta kärlek även om vi inte var helt ärliga mot varandra och främst mot oss själva. Hade vi varit det så hade det blivit det perfekta förhållandet.

Jag tycker att jag borde ha förstått varför jag har varit så ledsen sen separationen. Men när vi bestämde att vi skulle separera så körde jag ner huvuvdet så djupt ner i sanden så jag borde ha sett Peking. Jag grät en gång och sen växte min ansiktsmask snabbt och den blev hård!

I dag undrar jag om vi kunde ha räddat det vi hade om vi anstängt oss mer. I alla fall våra känslor mellan varandra. Mina söner hade problem att ta sig till skolan så det var även praktiska saker som inte fungerade.

Då jag kom till insikt hur mycket jag saknade honom och vårt liv ihop så har jag givetvis tänkte på honom och tänkte i går skicka ett mail för att höra hur han har det. Och förklara hur jag mått och känt. För han har berättat för mig hur han känt men jag har bara varit "hård" som alltid. Så jag tyckte att han hade rätt att få veta att även jag har mått dåligt.
Jag var trött i går och tänkte skriva mailet en annan dag då jag har tid att skriva allt jag ville skriva. Så jag städade istället och då på golvet låg kärleksdikten som jag skrev till honom via DN på alla hjärtans dag. Men jag la undan den och skulle duscha och då får jag ett långt sms av honom. Ödet?
Vad det gav och ger visar sig..

Men däremot så känner jag att jag är så förvirrad och har varit det med mina känslor sen separationen. Jag har desperat (förstår jag nu) jagat en ny kärlek även om jag inte har velat ha någon NY kärlek egentligen. Jag har varit så rörigt med mina känslor att jag tycker det är pinsamt.
JAG VET ATT JAG INTE BORDE KÄNNA SÅ! Men gör det i alla fall, det är mina känslor och de kan jag inte ändra på även om jag önskar att jag kunde. Och i det fallet vet jag med säkerhet hur jag känner. Och jag vet att det är fullt normalt och att många har känt som jag efter en separation..
Och det fanns säkert en orsak till hur jag har mått och agerat. Jag har ju fått en underbar vän som har hjälpt mig att vakna upp och insett saker om mig själv som jag aldrig hade insett om jag och Exet hade fortsatt vårt förhållande.

Nytt liv

Jag önskar jag kunde sudda ut det förflutna och göra om det. Jag önskar att jag hade förstått det jag förstår nu då! Men även om jag förstår saker nu betyder ju inte det att jag kommer att göra på rätt "sätt" i framtiden ändå..

Hur som helst så måste jag stanna upp och fundera på hur jag vill vara och leva. För att få lugn och ro! Och lära mig att älska mig själv. Innan jag älskar någon annan.. Även om jag känner mig ensam och saknar någon att vakna upp med. Och somna med oxå så klart..

Vad blind jag är

Men jag är människa och jag är inte ensam om det.
Känner så dåligt samvete mot mina barn, främst mot min yngsta. Jag skäller och ger dem sällan beröm eller ömhetsbevis.

Så nu när jag har insett hur viktigt det är att pusha, uppmuntra och ge sina barn kärlek ska jag göra mitt yttersta för att göra det! Och inte tjata och gnälla och nedvärdera dem. Det är nog ändå andra som gör det pga deras diagnoser..

Arbetet med mig själv

Det känns som jag får A-ha upplevelser varje dag. I dag funderade jag på en sak och tänkte negativt om det och då funderade jag på varför jag tänkte så. Och då insåg jag att jag under hela mitt liv har känt att jag inte duger i en viss persons ögon. Jag har alltid känt att vad jag än gjort så har det varit fel. Hur mycket jag försökte göra rätt och till slut så undvek jag personen.

Det känns stort och sorgligt att jag insåg det nu när jag är 42 år gammal men jag har många år framför mig och nu har jag en förståelse för varför jag känner och gör som jag gör. Och nu kan jag försöka bearbeta det och ändra min syn på mig själv det känns bra. Och det kommer att ta tid och vara jobbigt. Men jag har gråtit ganska lite i mitt liv så det rätt skönt att gråta!

 Lite tjat: Jag är så tacksam för att jag har mött en man som har lärt mig tänka på ett nytt sätt. Hade jag inte träffat honom och just då läst Kay Pollack så hade jag behövt gått till en psykolog om jag ens hade jag  förstått att jag hade behövt det. Det känns som jag har ändrat mitt tankesätt om mig och livet av min vän och Kay. Och det behövdes!

Ta och ge? Ge och ta?

Har spenderat min kväll hos en god vän. Hon hade spenderat sin fredags kväll tillsammans med en man som han har träffat några gånger. Nu ska de inte ses mer. Han kan nämligen inte ge henne något. Han har visserligen problem med saker, livet.. Men ursäkten att han inte vill träffas mer är för att han inte kan ge henne något. Hon har det ju så bra, fint hem, vänners, träning och bra jobb.. Det kanske är det han menar och du undrade vi båda vad det är han tycker han inte kan ge? Han har ett bra jobb och hem. Men å andra sidan så har jag också känt så. Och egentligen är det märkligt att vi tänker så eller kanske inte? Om man tittar på en Disney film så är det ofta motsatserna som dras till varandra och som i slutet lever lyckliga.
Men sånt kanske bara sker på film?
Det viktigaste är väl ändå att kunna ge och ta kärlek? Oavsett status, kön, ålder, kultur och annat som man ser som hinder för kärleken?

Livet är bra?

Det jag funderade på var att jag vill nöja mig med det jag har. Eller se till att jag har det jag vill, det nödvändiga och trivsamma. Jag vill att det ska hända saker hela tiden. Är det för att jag tycker det är jobbigt att göra ingenting? Är jag rädd för att bli sittande med enbart mig själv och mina tankar? Är det därför jag planerar in massor med saker.. I dag har det varit en skön dag, jag har varit helt själv, även om jag har varit i kontakt med flera av mina vänner.
Jag har skrivit en lista på saker jag vill göra i helgen. Fånigt för jag kommer alltid på något och jag kanske inte vill göra det jag skrivit upp i morgon!!!
Och jag som tycker att vara spontan och flexibel. Trodde jag i alla fall..

Många viljor

Jag vill göra så mycket ibland vet jag vad jag vill göra men i bland söker något att vilja göra. Dumt när jag i stället kan göra ingenting.. Jag vill läsa böcker, träna, träffa vänner och då vet jag oftast vad, hur och med vem jag vill göra det. Jag vill äta god mat men det vet jag inte alla gånger vad det är.
Jag vill byta yrke men vet inte till vilket, jag har några idéer men vet inte vilket som är bäst.
Nu är det helg, jag har inte mina barn och inget bestämt till 100% och kommer på massor med saker jag vill och saker jag bör göra.
Samtidigt som jag undrar när jag ska hinna läsa alla böcker och tidningar som jag vill läsa. Skulle behöva resa bort ett tag så jag kommer igen alla böcker som står olästa i bokhyllan och de som jag vill köpa.

Ska börja med att lägga mig och komma vidare i den bok ( Livet de luxe) jag läser nu som är ganska ointressant därför tar det tid.

Hur det än är med att hinna läsa böcker så känner jag att jag har för lite tid till att göra det jag vill. Och jag förstår inte hur jag hade tid att äta, sova, jobba å gå på toan när jag satt å kollade på dejting sidorna!?
Känns bra att ha skalat bort lite "intressen" i mitt liv och försöka fokusera på det/de som jag verkligen tycker om och bryr mig om!

Prövningar

Jag har haft ett lugn inom mig i 3 dagar vilket har känts bra och märkligt!
Jag har tagit beslut om några saker jag vill ändra hos mig för att må bra. Vilket inkluderar män och alkohol. I går fick jag 2 "erbjudanden" som inkluderar både män och alkohol som jag kommer att ha väldigt, väldigt svårt att motstå! Men jag ser dem som prövningar, om och hur jag ska tackla dem. Nästan lite kusligt att det hände just nu när jag verkligen bestämt mig för att bryta 2 dåliga mönster som jag brottats med i nästan hela mitt liv! Det finns en orsak till allt som händer! Det är det jag trott den senaste tiden och detta känns på nåt sätt som en stor prövning för mig. Kommer jag att välja rätt, det som är rätt för min själ. Mina tankar sen jag fick erbjudanden har faktiskt varit de rätta för mig men det är lätt att tänka på ett sätt och svårare IRL! Jag vet att jag vill ha ett enkelt liv och följden av erbjudanden är allt utom just enkla! Så fast de har lockat länge tom år så känns de inte så lockande längre.

Fast jag trillade dit ett tag, jag hamnade i ett kärleksrus ett tag. Men insåg också att jag inte orkar med ett liv igen där jag måste göra mig till och vara "fin" och ha ett korrekt beteende. Eller ha sex och sen ha ångest efteråt även om mannen är fin på många särt.

Lugn

Jag känner ett stort lugn, det känns bra! Har inget att fundera på mer än när kommer lugnet att försvinna.. :-)

Tiden går

Jag har gjort mycket saker i mitt liv men inte upplevt det..
Jag har sprungit förbi livet.
Jag har gjort mycket för fort att jag inte förstått eller känt det jag gjort.
Dags att ändra på det!