Känslor

Jag önskar att jag kunde bestämma mig för vad jag känner. Men så lätt fungerar det ju inte med känslor tyvärr!

Jag vet vad jag känner iofs sig. Jag får väl se det positivt att ingen är kär i mig så jag måste bestämma mig! Att ha kärleksfulla känslor för andra är ändå rätt trevligt! Även om de inte är till 100% besvarade!
Det finns ju de som är helt ensamma och inte känner något för någon - inte för någon speciell i alla fall. :*( Hemska tanke!
Jag är så tacksam för alla mina vänner - nya som gamla som accepterar mig och tycker om mig. Jag tycker om de/er med! Annars hade jag inte lagt tid eller intresse på dem/er! För människor som tar negativ energi har jag inte tid med! Sen finns det vänner jag skulle vilja umgås mer med, men tiden och våra liv synkar inte så bra, just nu, att det är möjligt, tyvärr!

Alla barn..

..borde ha minst 3 trygga vuxna runt sig! Jag tycker om barn annars skulle jag inte arbeta med dem. Jag hoppas att jag ger barnen på mitt jobb trygghet! De barn som jag tyr mig till på jobbet är de barn som har det lite jobbigare än andra. Mon kollega sa något underbart klokt:
Det finns inga jobbiga barn
- Bara de som har det jobbigt!

Ibland föredrar jag att umgås med barn före vuxna, de är lättare att vara med man behöver inte göra sig till. De är ärliga, frågar det de undrar över och de dömer inte andra (så snabbt).
Jag spenderade min eftermiddag med en god vän och dennes fina 3 årige dotter och trots att jag "arbetat" med barn på jobbet så var det ändå kul att vara med henne och hennes pappa ;-). Som dessutom är en väldigt bra pappa! Den korta stund jag var tillsammans med dem så gjorde han saker för sin dotter som min pappa aldrig gjort för mig. Han sa flera gånger att hon är bra och att han älskar henne. Han gav henne mycket positivt uppmärksamhet!

Jag känner mig avslappnad, road (och kanske betydelsefull) när jag är med barn.
Jag känner framför allt att man ska respektera dem och deras känslor lika mycket som man respekterar en större (vuxen) person. Ibland måste man visa dem rätt väg men jag tycker att de måste få ha ett inflytande när det är möjligt. Men det är en balansgång på vad som är inflytande och björntjänst ibland.. Det som ett barn klarar av bör den göra. - När du gör en sak som barnet klarar av själv så nervärderar du barnet. Något sånt står det på jobbet och det är väl sant? Det är samma om man gör så mot en vuxen..

Varför inte våga vinna?

Vad är det som gör att man inte vågar berätta för den man är kär i att man är kär?

Man kanske redan har försökt förklarat och fått svaret: Jag vet inte vad jag vill..

Man blir sårbar.
Man kan bli:
Nobbad.
Hånad.
Sårad.
Sviken.
Lämnad.
Ett offer.
Blottad.

Tänker alla så? Eller är det bara de med taskig självkänsla? De som inte vågar känna tillit till någon?

Om man satsar - och vinner så är det underbart!
Men om man förlorar så känns livet för djävligt.
Är man mer van vid det sistnämnda så man fördrar att inte satsa - det är bättre att vara ovetande!?

En dag kanske man vågar erkänna men då kan det vara försent..

Förälskelse eller kär?

Det kan nog vara svårt att förstå när det är en förälskelse i kärleken eller äkta kärlek. Jag tror inte så mycket på kärlek på 1:a ögonkastet utan tror att det måste växa fram under en tid kanske månader/år.

Och om man inte är säker på att man får sina känslor besvarade så väljer man att vara olyckligt kär än att berätta och bli sårbar. För X kan ju håna en, utnyttja en eller tycka synd om en och därför undvika en. Och då är det bättre att fortsätta att bara vara vänner. Och det spelar ingen roll om man är 12 eller 42 man är lika sårbar oavsett ålder..

Och antingen så tillåter man sig vara nere ett tag eller så jagar man desperat vidare efter en ersättare. Men upptäcker efter ett tag att ersättaren inte är X och blir besviken.

För vissa är det lätt att bli förälskad men att bli riktigt kär är inte lika lätt eller att få kärleken besvarad eller behålla den. Var går gränsen mellan förälskelse och kärlek? Skillnaden är väl när känslan inte släpper inom några månader och man är ledsen och kanske tom gråter för att kärleken inte är besvarad och livet känns meningslöst. En förälskelse kan man skaka av sig ganska fort även om det är en besvikelse över att det inte blev mer. Men då är det nog inte personen man sörjer utan sjävla kärleken som inte blev av.

MEN det är bara vad jag TROR.. ;-)

Hur vet man att man är kär?

Vad det någon som frågade mig för ett tag sen. Och jag förklarade som jag tror:

Man vill vara med personen i fråga, =X, hela tiden.
Man undrar vad X gör (utan att vara svartsjuk).

Det var det jag svarade då men här kommer mer om du fortfarande undrar:

Man ser nästan bara de positiva sidorna hos X och de negativa sidorna kan man leva med, de är inte så farliga...
När man tänker på framtiden och saker man ska göra så X med i planeringen.
Man ler när man minns vissa upplevelser med X.
Man känner ett pirr i magen när man är i kontakt med X. och funderar på vad man säger/gör.
Och ångrar vad man sagt/gjort ibland..
Man hoppas det är X som ringer/smsar/mailar när det plingar till i mobilen.
Man ler när man ser/hör/luktar något som påminner om X.
Man känner sig lite blyg när man har sex i början.
Man köper nya underkläder för att i fall att.. =)
Man funderar på hur man kan "vinna" X. Kan man ändra sig för att vinna X? (- nej)
Man tror man tycker om saker som X tycker om. Ibland kan man ju iofs lära sig att tycka om det.
Man gör snälla saker för X. Fast det är egoistiskt för det är för att man vill att X ska gilla en = manipulation.
Man låter sig utnyttjas. För att man är naiv och inte inser att man blir mer sårad. Därför är det bättre att inte utnyttjas och bli ledsen.

När man inser att man faktiskt är kär så kanske man undviker X för man inser att man bara blir ledsen av att ha kontakt. Om kärleken inte är besvarad alltså. Men det är inte så lätt att få reda på om den är besvarad alla gånger...

Det finns säkert massor med fler tecken som ni kan komma på och säkert jag med men inte just nu..

=)

Vad jag är glad att jag just ställt in en dejt!!! Av olika anledningar...
Känns som de blir en bra dag! Ser fram emot att komma hem å läsa böcker å tidningar!

Upp och sen ner..

Skulle behöva åka bort och vara själv ett tag och finna mig själv!

Det är så konstigt med mina känslor. Ena dagen känner jag en sak och dagen efter tvärtom..
Trodde jag var klar med en sak men tydligen så är jag inte det...
Och jag sårar bara mig själv genom att utsätta mig för sånt som gör mig illa!

Borde låta bli att lyfta locket till denna laptop! Det finns annat som ger så mycket mer än innehållet i den! Känns som jag är dator/iphone missbrukare. Jag får mer negativa känslor än positiva av att kolla dessa apparater. Men de få positiva kickarna ger mig glädje. Det är samma känsla som att spela på hästarna, jag tror att jag ska vinna högsta vinst men hur ofta sker det?
Men å andra sidan så satsar man inte så kan man inget vinna.

? Och ?

Är så less på allt! Å då trissar jag upp det till max...
Borde nog låta bli den sociala kontakten i några dagar och fundera på allvar! Borde tom åka till en stuga helt ensam och fundera på livet! Hmm ja det borde jag!!! Det har jag aldrig gjort , kanske är på tiden!

Livet kan ändras snabbt!

Ska på dejt snart. Vem vet om livet kanske ändras i kväll?
Hmm kanske, kanske inte.
Eller tänk om jag redan har träffat den rätta fast jag inte vetat det och missat det?

Jag är impulsiv och det är en nackdel ibland men tänk om jag inte varit det då hade jag nog missat en hel del som jag uppskattat. Men ibland så vågar jag inte stå för mina åsikter tyvärr! Om jag hade vågat de saker som jag önskat undrar hur mitt liv sett ut då? Hade jag varit lyckligare?

Jag önskar att jag vågade göra och säga det jag känner! Men trots att jag tror mig vara ärlig så är jag inte det! Men jag ska försöka stå för min åsikt för annars kanske jag ångrar mig! Och vad kan hända egentligen? Jag lär ju inte dö....

Minnen

Vad hjärnan är programerad. Och det är svårt ändra programmet.

Tänk vad man förknippar vissa saker med vissa människor. 
Lukter, låtar, kläder, ställen, bilar, färger som sen ger glädje eller sorg eller bara en tanke på personen.
Hörde en låt nyss och tänkte direkt på en viss person.

Och saker med saker.
När jag var liten så fick jag en vidrig penecillin som var cerise. Jag mådde illa i flera år när jag bara såg den färgen. Nu har jag den färgen på allt möjligt så visst ändrar man sina tankar om saker om man får det bevisat att det inte bara är på ett sätt flera gånger.

Jag förutser att saker och personer ska vara på ett visst sätt för att  hjärnan är som den är. Och jag tror att bara för att en person är på ett sätt som en annan person har varit mot mig så kommer han vara likadan. Jag förutsätter alltså att vissa är på ett sätt innan jag känner dem eller jag förutsätter att de är som jag tror. Så istället för att fråga och ta reda på hur personen är eller vill så skapar jag egna sanningar. Helt idiotiskt!


 Med tanke på att man minns personer pga det man förknippar med dem så bör jag tänka på vad jag har på mig när jag träffar någon person för 1:a gången och som kanske kommer att betyda något i framtiden.
 Å andra sidan så kommer man nog inte ihåg saker om det bara inträffar en gång eller om det inte är något som sticker ut?

Rörigt

Fasen vad förvirrad jag är!
Jag har upptäckt att mina känslor kan ändras så snabbt. Kan bero på att mina tankar far fram och tillbaka som pingpong bollar inne i huvet. Kanske borde göra en utredning ändå och få nerskrivet på ett papper att jag har ADHD. Vem vet jag kanske skulle få ett lugn en gång för alla om jag fick lite medicin för det.

Borde verkligen försöka hitta mig själv innan jag försöker hitta någon annan.
Och borde analysera mina känslor en gång för alla! Och ta reda på vad jag vill med dem. Eller vad jag ska göra med dem, men det går väl iofs inte att göra något med ens känslor? Det man känner känner man ju och det går väl inte att ändra på?
Och vet man då inte vad man känner så är det ju ännu förvirrande!

Nä jag borde nog gå ut och jogga lite! Å rensa skallen, men för att rensa den så måste jag nog jogga långt och länge.. =)

Underbar helg!

Livet går verkligen upp och ner!

Jag har haft det så bra de senaste dagarna! Detta för att jag har fått bekräftelse (på olika sätt) att jag är bra och vacker. I natt när jag somnade så tänkte jag på att jag känner mig bra (pga bekräftelserna) på de flesta områden som betyder något. Som kollega, som kvinna, som vän. Men jag hade inte fått bekräftelse på att jag är en bra mamma.
Men i dag så kollade jag min mail och då har jag fått ett mail i går från min yngsta son vilket jag nästan aldrig får. Det stod: JAG ÄLSKAR DIG MAMMA.
Sen hade jag visserligen fått ett till mail: Du får 599:- nästa vecka, så han smörade kanske men vad gör det?

Kär i kärleken

Jag tror att jag är kär i kärleken så jag blir kär i nästan vem som helst.. Eller är det det som kallas desperat? Nån som ser ok ut å sen spelar det inte så stor roll hur han är, bara han ger mig komplimanger så blir jag kär..

Jag vill bli tok kär och det direkt! Och jag vill vara på ruta 2 direkt. Men jag vet av erfarenhet att jag bör ta det lugnt och inte stressa på i början av ett förhållande. För jag blir lätt blind av förälskelse och ser inte det som inte fungerar och när jag sen ser det är det jobbigare att bryta upp!

Jag brukar vara ett steg före i inledelsen med en man och därför skrämma iväg dem. Om jag sen själv är den som inte hänger med i början så funderar jag på vad mannen i fråga har för problem. Så jag borde ju lära mig av det att ta det lugnt om inte annat. Jag blir lite orolig för att jag ska få en man efter mig som är efterhängsen och ledsen om jag känner efter ett tag att det inte kommer att fungera. Och det är jobbigt när det sker. Jag får dåligt samvete och tycker synd om mannen. Lite ironiskt och komiskt faktiskt! =)

Och tänk om mannen som är sådan bara är som jag!? Vill så gärna ha någon att älska och bli älskad av och vilja vara på ruta 2 och hoppa över det där spelet.
Detta spel: Vad vill han? Vad tycker han om mig? Varför hör han inte av sig? Finns de någon annan kvinna som han kanske hellre vill ha? Jag skulle inte ha sagt/gjort så....

Ja ja. Plötsligt händer det! Kanske =)

Naiv

Jag är tacksam för att jag inte råkst ut för någon sol & vårare! För jag är verkligen en person som lätt skulle kunna bli blåst på hela mitt liv. Ställer upp på allt möjligt för att vara till lags och för att vara omtyckt! Det är skrämmande hur korkad jag är på grund av det!

En annan fråga

Varför vill du ha en man?
Ja det fick mig oxå att fundera!
Så det ska jag sova på!
För det är ju rätt påfrestade. Och väger det positiva upp det negativa?
Ja troligtvis, men just exakt nu så känns det inte så!
Go natt!

Varför ett behov av att hjälpa?

En av frågorna kollegan frågade mig i dag var: Är det pga min syster som gör att jag vill hjälpa "andra". Och det har verkligen fått mig att fundera. Är det så? Kan det vara så att jag uppfostrade mig själv när jag var i den tidiga tonåren. Att jag var den som skulle vara den duktiga dottern för att skona mina föräldrar, de hade ju sp jobbigt med mina systrar. Att jag kunde inte hjälpa till med problemen som var men om jag var duktig så underlättade jag mycket för mina föräldrar och främst mamma. Och då jag inte hjälpte (pga okunskap & förståelse) mina systrar då de behövde hjälp så försöker jag gottgöra det nu fast mot andra?

Även om jag mår bra att ställa upp för andra så måste jag inse att jag tillåter andra att utnyttja mig. Det är dags att förstå att jag även måste få och inte bara ge! Annars är jag ruinerad snart!

Anonym

Nu ångrar jag mig lite att jag lämnat ut min blogg till vänner.. Men får väl starta en ny, vissa saker jag behöver skriva om vill jag inte att vissa läser. Det är ett beteende jag måste ändra på. Att inte vara så öppen! Förutom att jag är för snäll..

Mycket funderingar

Jag vet mina brister och vill ändra på dem. Men det är inte lätt..
Och ibland händer det saker eller jag blir ifrågasatt som gör att jag får en annan syn på mig själv och även andra. Jag fick 2 frågor i dag av en kollega som jag har funderat över sen dess.. I går kom jag i kontakt med en person som jag "brutit" med och som känns lite oseriös & oärlig och jag funderar på om min magkänsla är rätt? Sen hände ytterligare en sak som gör att jag börjar fundera på allvar hur jag ska ändra mina beteenden. Då dessa beteenden kan göra mig illa i förlängningen.
Men jag avstod ett möte som kändes "för mycket" för att jag skulle orka med denna dag. Vilket gör att jag känner mig snäll mot mig själv. Jag ska verkligen försöka att sätta mig själv (och sönerna) i 1:a hand och börja ta för mig och inte vara så snäll så jag blir korkad! Önskar tom att jag kunde utnyttja andra! För det verkar vara bra att kunna..

Vad behöver vi kvinnor män till?

Ja det är väl samma som vad behöver män oss kvinnor till?

För att slippa vara ensamma, för att få ömhet, bekräftelse, närhet, någon att prata med och någon som lyssnar... Etc känns onödigt att fortsätta att skriva! För så klart vi alla vill ha någon att älska och bli älskad av! Även om det finns de som hävdar motsatsen. Det kan ju då vara så att de inte vågar älska/s..

Kram på er!

Så stark!

Eller jag tror att jag måste vara det. Jag vill klara allt själv, jag behöver ingen hjälp! Om jag klarar av allt själv är jag duktig och alla andra tycker också det! Och om jag hjälper andra så är jag ännu duktigare! Och om jag sätter mina behov och mina önskemål i andra hand så är jag tom också duktigare...
Det jag inte förstår är att när jag hjälper andra så nervärderar jag dem och när jag inte tar emot hjälp så visar jag att den som vill hjälpa inte duger till hjälp. Kan det vara så?! Fast det är inte så jag ser det utan jag ser det som att jag är stark och duktig.

Och detta gäller mitt sätt att vara mot män.
 Jag vet inte om det är så men jag inbillar mig att det är så att män vill vara riddaren, den som tar hand om kvinnan och hjälper till. De mår bra (precis som jag) när de får visa vad de går för och vad de kan. Det kanske inte är så men jag tror att det sitter i generna. Precis som det står i vissa diet böcker: Att våra kroppar är likadana som på stenåldern. Då människan arbetade med sin kropp och åt mest kött. De åt inga kolhydrater och inget socker.
 Jag tror att det är samma med vår syn på hur våra könsroller är. Mannen ska ta hand om familjen genom att arbeta och kvinnan ska ta hand om barnen och städningen.. Jämställdheten tror jag har gjort så att många män känner sig lite värdelösa och att de inte behövs, de är obyttbara mycket lättare  nu för tiden. Vi kvinnor klarar oss själva, vi har bra jobb, vi har lärt oss att renovera, byta däck. Vi tar oss tid att träna och umgås med vänner, använda dilos.. Så vad ska vi kvinnor med män till?

Jag menar inte att jag vill vara utan en man! Det jag menar är att jag tror att män mådde bättre förr då de vi kvinnor var mer beroende av dem. Och jag menar inte heller att det är fel om män känner så. Och jag tycker inte att det är "fel" att kvinnor inte är så beroende av män längre.

Jag mår bra då jag får ta hand om andra, när jag har gjort nytta och fått massor gjort. Jag vet att det stressar de i min omgivning och tom gör så att de känner sig lata och odugliga, ändå gör jag inget åt det så det är kanske dags att gå på KBT!

Självklart så tror jag att det är indivduellt. För jag vet inte om mina tjejkompisar är så "starka" som jag. Men som jag tidigare skrivit så blev jag uppfostrad att klara mig själv och försöker leva efter det.

Lat eller äldre?

Jag mår bra nu därför har jag inte haft något behov av att skriva här.
Nytt jobb med små gulliga (och skrikiga =) ) 1 åringar och trevliga kollegor och ett företag där ledningen vet hur man driver ett företag, nära hem och trevliga föräldrar och område.

Nya jobbet ligger nära gymmet jag ska börjar träna på, Curves, gymmet som är enbart för kvinnor. Har funderat på varför jag inte vill gå på gym och en stor del är att det är massa karlar där och tjejer med perfekta kroppar och alla vet exakt vad man ska göra.
Ska skippa träningen hemma å se om gymmet ger bättre resultat för min taskiga rygg (och kanske mage) .

Har insett att jag inte vill ha någon nytt samboförhållande utan ett särboförhållande och nåt sånt har jag väl? Vi ses när vi kan och vill och vi har inte gett varandra några löften. Jag har mitt liv, mitt hem och mina barn och han likaså. Vi står på våra egna ben men gör roliga och mysiga saker ihop. Och jag behöver inte tänka på hur jag ska vara som jag behövde i mitt tidigare förhållande. Jag kan vara mig själv till 100% vilket är skönare än jag förstått.

Har flyttat ut garderober från hallen och det blev bra då jag inte har varit nöjd med hallen. Jag är lite lat så jag orkar inte avsluta det jag påbörjat med den och det är sånt som jag brukar tycka är så roligt. Men det finns ju kvar i morgon! Det intressanta är att förut så har jag varit uppe halva natten för att avsluta liknade projekt eller så brukar jag vakna jätte tidigt för att jag har fullt med idéer om hur jag ska göra.

Så livet leker! Nytt jobb, ny träning, nytt "förhållande" och lite förnyelse i hemmet.

Och jag hetsar inte upp mig så för att jag har massa möten varje vecka. I tisdags skulle bilen in på service, sen var det möte på sociala innan jobbet, sen hämta bilen och efter det var det möte på jobbet. Men det gick hur bra som helst... Så även nästa helg är det inga problem med att det är en ålands kryssning nästa fredag med hemkomst på lör 6,10 och sen handledar kurs 10,00 och kvällen avslutas med en tjejmiddag. Jag är ju helt ledig på söndag och kan sova hela dagen eller i alla fall ligga i sängen =)

Men jag funderar lite på hur det kommer sig att jag skjuter på saker  och att jag inte hetsar upp mig när jag har mycket framför mig. Jag gjorde det innan jobbet började men nu känner jag mig lugn. Kan bero på att mina söner inte varit här hemma på 4 veckor? Eller för att jag har utvecklats? Eller är gammal eller lat...

Nu måste jag väl ta tag lite i hallen innan Fråga Olle börjar ;)

Uttråkad

Först var det kaos i huvet och jag bara längtade efter lung och ro. Och nu är det lugnt och då är det tråkigt..

I dag när jag sprang så hade jag inget att tänka på. Så jag tänkte redan från början om jag skulle orka springa alla 5 km. Vilket jag inte gjorde.. Hmm psykologiskt? Eller så börjar jag bli sjuk.

Är nog bra när alla möten börjar och barnen kommer så jag får lite att göra och stressa upp mig över. =)

Dax att sova

Man brukar säga att man ska sova på saken och förr trodde jag att det var nåt man sa bara. Men på äldre dagar har jag insett att om det är något man funderar på så brukar man ha en lösning när man sovit på saken. Eller så springer jag då brukar också polleten trilla ner.
Så när jag vaknar i morgon kanske jag har nya tankar i huvudet eller klarare i mina tankar och ser på livet på ett annat sätt än jag ser på det just nu. Eller så är jag bara utvilad. Eller förvirrad av att det är något som låter - väckarklockan.

Dejten inställd igen =)

Och även om det är svårt att tro på så känns det skönt. Faktiskt på riktigt!
Jag känner mig så stressad inför jobbet, mitt engagemang i Attention som jag tror blir roligt, skolstarten som säkert kommer innebära lite problem. Jag vill hinna träna och träffa vänner och då känns det inte som jag orkar lära känna en ny man och försöka ta reda på vad han och jag känner för varandra.

Nu ska jag nog försöka låta bli att gå in på dejtningsidorna denna kommande vecka för så givande är de inte! Försöka kan jag alltid ;-)

Den sista dagen

På semestern! Har varit en bra dag förutom att jag satt i bilkö på Essingeleden och jag kände att jag inte vill slösa bort dyrbara sista semester minuter på att sitta still i en bil. Och förutom att jag spillde hett kaffe över hela min (utputande) mage vilket kändes lite grann. Så typiskt mig! =)

När jag gick sista trappstegen upp till min kära? lägenhet så fick jag lite ångest. Kul och komma hem till en tom lägenhet. Jag tror nog att jag kommer att känna tvärtom i morgon när jag kommer hem efter att ha befunnit mig 9,5 timme på jobbet. Men just i dag så kändes det lite trist. Trots att jag har haft en trevlig dag så känner jag ändå mig lite nedstämd men det bero väl på att 6 1/2 veckors semester är över. När jag väl har kommit in i jobbet så kommer det att kännas bra. Det som känns trist är att inte kunna styra över dagen själv och jag har haft så trevligt den senaste tiden, umgåtts med fina och underbara vänner! Visst vet jag väl att bara för att jag börjar arbeta så kan jag träffa dem men just nu känns det som jag inte kommer att ha tid men det är ju bara att prioritera dem. Och det går ju faktiskt att umgås även på vardagar, jag har bara någon löjlig föreställning om att jag bara kommer att orka det på helgerna och det är ju korta!

Men det är nog bra att börjar jobba (på nytt jobb) och komma in i rutiner även om jag inte vet dem till 100% . Och det ska blir kul och intressant att träffa massor med nya människor som jag aldrig har sett förut eller bara träffat som hastigaste. Människor som jag kommer att träffa varje vardag i framtiden, kanske i flera år. Det är lite häftigt när jag tänker efter! Undrar vem som blir min nästa bästa kollega? Och den jag kommer att komma minst överens med ska jag nog försöka ta på rätt sätt för första gången i mitt liv...

Förändra mig och därmed förlora mig

Börjar fundera på om det är något idé att gå på dejten jag ska på?
Jag lyckas ju ändå göra bort mig varje gång.
Jag måste ändra på mig och inte säga massa konstiga saker, det är ju därför jag inte lyckas hitta en man. Och ännu mindre lyckas behålla mannen. Jag säger och har såna konstiga tankar i mitt huvud.
Det yttre betyder inte lika mycket som det inre. Men tyvärr är det väl så att det är lättare att ändra det yttre än det inre.
Om jag inte ska säga sånt som jag brukar säga så måste jag hela tiden tänka på om det jag tänker säga är ok. Och därmed så kommer jag att må fruktansvärt dåligt! Och känna mig "dålig" och knäpp.Har fått frågan: Sa du verkligen det? 2 gånger denna vecka av 2 olika personer så jag har "bevis" på att jag säger knasiga saker.

Men jag ska öva mig nu i kväll på bröllopet att vara som alla andra och säga "rätt" saker. Blir en prövning, skönt att jag inte ska dricka!

Bröllop

Jag ska på bröllop i dag, roligt!
Hade varit ännu roligare om jag inte skulle gå dit ensam, visst jag har 4 vänner som också ska gå. Och jag kommer att känna igen några bland de 75 gästerna. Men det känns lite trist att gå dit som singel, det känns som alla andra är lyckliga par. Även om jag vet att det finns minst en till som är singel och hon är nyskild så det är jobbigt för henne med. Jag vet att jag målar upp en felaktig bild hur eftermiddagen/kvällen kommer att bli, jag kommer att ha jätteroligt och kommer säkert vara en av de sista som åker hem. Fast jag tar bilen ändå för säkerthetsskull om jag vill åka hem tidigt speciellt då det är ute på landet.

Det som gör att det inte känns så kul är att jag och exet planerade förra sommaren att vi skulle gifta oss. Vi åkte runt till olika restauranger/värdshus och pratade med de som drev dem och planerade vårt bröllop med dem. Vi föll för Sigtuna Stiftelsen då det är ett underbart ställe, vi åt middag där en kväll då det var liveuppträdande och han som sjöng pratade om bröllop och grattade oss för att vi skulle gifta oss.  Jag hade målat upp en bild i huvudet på min klänning som mina mamma skulle sy. Vi hade i stort sätt bestämt datum - nästa helg skulle det ha blivit av. Så det känns lite trist att gå på bröllop i dag som singel.

 Men jag är glad för deras skull och ska ha det riktigt trevligt då ett bröllop är en fest med kärlek och glädje! Jag är bara som jag alltid är innan jag kommit i väg på något trevligt, känner att det är lite jobbigt och har inte så stor lust och sen har jag så kul att jag önskar att kvällen aldrig tar slut.
Så det kommer att bli en underbar kväll och vädret är perfekt och jag har en klänning som känns helt ok!

Behov av bekräftelse - åter igen eller repris..

Har vi alla mer eller mindre. Nu när jag har varit hemma i 2 dagar utan nästan ingen kontakt med vänner så inser jag hur viktigt det är att ha vänner, arbete och släkt och allt annat som gör att jag blir bekräftad på något sätt. Jag menar all bekräftelse och inte bara från någon man utan bara få känna sig sedd och betydelsefull. Man blir ju glad bara någon person ler mot en även om man aldrig har sett eller kommer att se människan igen.

Det som gör att jag tänker på det egentligen är att då jag inte får något mail eller flirt på dejtingsidorna så känner jag mig rätt osynlig och speciellt då det inte ens är någon inne på min sida. Kanske skulle blondera mig och ha push-up och en urringad tröja eller i alla fall för ett kort!?
Nä det är ju inte jag! Å jag vill inte ha "såna" män =) De ska ju så klart falla för mig för min smarthet, charmiga utstrålning och ärlighet =))) Speciellt min otroliga härliga ärlighet som sårar och blir vulgär ibland! ;-) Och min fantasi som gör att jag ser pilimarisk ut ofta och gör män osäkra.. Och min rappa käft som det hoppar grodor ur hela tiden. Och min underbara snabbhet som gör att vi kan hoppa över tjafs och flytta ihop direkt =)

Skämt å sido, mitt humör påverkas ju om jag får uppmärksamhet eller inte. Jag har varit hemma i 2 dagar och då låtit datorn stått på och dejtingsidorna öppna medan jag gör annat. Och knappt haft en enda besökar inne på mina sidor så känns det meningslöst och lite förnedrande att vara med. Och om jag får något trevligt mail så är det jätte kul att vara med där. Men då jag oftast inte får något mail så känns det bra att börja jobba igen så jag slipper att ha datorn på. Och jag ska ju faktiskt på dejt på onsdag och egentligen så vet jag inte om jag är så intresserad av att träffa någon. Jo det klart att jag inte vill vara ensam men jag skulle kunna klara mig utan dessa dejter!

Ja jag är tjatig för jag vet att jag har skrivit om detta förut och säkert mer än en gång...

Framtiden känns mörk!

Jag brukar se fram emot hösten fast inte i år. Tidigare år har jag faktiskt njutit när jag har gått den där första morgonen då det har varit en lättare kyla och luften har känts fräsch och ren. Men då har det varit en varm sommar som har gjort att man inte kunnat sova pga värmen. Jag gillar hösten då jag inte tycker så jättemycket när det är så varmt så man önskar man kunde ta av sig skinnet. På hösten är det lite nystart i livet för mig på något sätt och det är lite skönt med rutiner och dessutom är det fortfarande rätt varmt. Det är först i mitten av november som jag börjar få ångest för mörkret och kylan.  Och då börjar ju nästan julen så då "glömmer" jag bort mörkret. Däremot jan-mars gillar jag inte.

Det känns som det redan är januari, det känns som ett stort mörker är runt hörnet. Kan bero på att sommaren har varit så sval? Eller för att semestern börjar närma sig sitt slut och det känns som jag hade velat upplevt mer? Eller kan det vara för att nästa gång jag är ledig i mer än 2 dagar är den 22 december? När jag tänker tillbaka på mina semester veckor så var de 2 första veckorna jobbiga och jag levde i en bubbla. Och jag är tacksam för att vi inte hade stugan på Leksands sommarland en hel vecka då det regnade mest hela den veckan och det var dessutom då den tragiska dödsfallet skedde där. Är oerhört glad för att jag träffade Mr G som har förgyllt min sommar och även att jag har umgåtts med Mr T och inte minst mina "gamla" vänner. Utan vänner är livet väldigt meningslöst! För mig i alla fall.

Det är väl bara att försöka att vända mina tankar så blir även hösten en ljus tid!

Ska på bröllop i morgon och det är jätte trevligt även om det känns lite tungt. Jag och exet planerade att gifta oss förra sommaren och vi var inne på att gifta oss detta år i augusti. Men så blev det ju inte då jag är singel nu och jag får ju ändå gå på bröllop.. Ärligt så känns det inte så där jätte roligt. Men jag är glad för de som ska gifta sig!

Det gick fort att skriva igen ;)

Min tankar är så upp och ner hela tiden! I går var det bra och i dag känns det inte så bra. Och jag har insett att jag ändrar mina åsikter på bara några timmar. Det är inte så jag mår dåligt men livet känns så meningslöst. Vad är det för mening att göra nåt? Har ingen lust att hitta på något med mina vänner och har ingen lust att vara hemma.. Har ingen lust att vara singel då jag mår bättre med sällskap men mår nästan illa när jag är inne på dejting sidorna.

Känns som jag ändå bara gör bort mig och gör om samma misstag om och om igen. Att jag inte lär mig av mina misstag? Då jag är väl medveten om mina misstag och har även hört det från vänner och män jag träffat.
Först tyckte jag att det var jag som måste vara konstig då jag inte lyckas träffa någon som det klickar med och som det inte fungerar med. Sen tyckte jag att det var männen jag träffade som var konstiga (förlåt). Nu är jag tillbaka på att jag är helt j-a skruvad fast det som är tur är att jag sitter och skrattar åt mig själv och åt mina tankar! Och det är ju bättre att det är jag som är skruvad och inte männen för då kan jag ju göra något åt det!?
Och å andra sidan så är det inte så lätt att träffa rätt om man någonsin gör det!? Det är ju så mycket som ska stämma. Och sen har jag insett att det tar ganska länge innan man vet att det kommer att fungera. Det där med kärlek vid 1:a ögonkast det är nog få som får uppleva det! Och speciellt om båda känner det!

Kanske borde lägga ner jakten på mannen i mitt liv! Tur att jag börjar arbeta om några dagar så att jag inte har tid att tänka så mycket!

Fick just ett sms: Fundera inte så mycket på vad du ska göra och inte göra utan gör det som känns bäst för stunden.

 Ja jag önskar att jag kunde göra det vad skönt det skulle vara att kunna leva så!!! Men om jag skulle göra det så skulle det ju även påverka de som är i min omgivning?

Rastlös

Känner inte för att blogga, varför ska jag dela med mig med mitt liv?

Är väl för att jag inte känner mig stressad utan bara en rastlöshet och är uttråkad. Har ingen inspiration eller rättare sagt har inget att "klaga" över.

Sitter och kollar på Fråga Olle dokumententären och förstår inte hur man kan blotta sig så i tvn. Jag kan inte förstå varför man vill visa upp sig som de gör i programmet. Men jag "visar" ju upp mig här även om det är psykiskt och inte fysikt. Så det kanske är därför jag känner att jag inte vill dela med mig just nu.. Det lär ju gå över förr eller senare då jag har mycket funderingar i mitt huvud.

Inser att jag är skruvad men behöver nog fundera på det för mig själv en stund!