Jag känner mig så ensam i mitt föräldrarskap vilket jag inte är. Pappan är jättebra och gör mer saker än vad jag gör med barnen. Hos mig får de sitta vid datorn och med sin Iphone. Han är bra när det gäller den fyskiska biten, det som jag upplever som lite roligt. Han är hårdare mot dem än jag när det gäller vissa saker. Så jag tycker inte att han är en dålig förälder på något sätt! Jag känner ibland att han är bättre än mig. Nej det är ju ingen tävling men jag känner mig värdelös som förälder ibland men är tacksam för att han är bra då!
Däremot när det gäller känslor och när det gäller saker som "bus" så är det mitt "jobb". Jag ska sätta mig och ringa kommunen och LSS stöd för att vi/sonen behöver stöd. Jag tycker inte om att ringa och jag vet inte hur jag ska nå fram till min son som har svårt liksom sin pappa att prata känslor. Det har nog inte att göra med att de inte vill utan för att de inte kan, de har svårt att sätta ord på sina känslor. Jag tycker jag har haft svårt att förklara hur jag känner men jag tror att han har riktigt svårt att uttrycka sig eller att veta hur han känner..
I och med att jag ska göra saker som jag tycker är jobbigt skulle jag önska att jag kunde ringa pappan och få råd och stöd men det känns som jag lika gärna kan ta ett snack med min vägg då.. Alla är vi olika och alla har vi våra svaga sidor, både jag och han - så inget illa ment mot honom. Och det visste jag innan vi skaffade barn så det var ingen nyhet, men jag visste inte att jag skulle ha så stort behov av att få stöd när det gäller våra barn.
Men så är det och det är ju bara att gilla läget. Det kunde vara så mycket värre, så jobbigt har jag det inte om jag jämför med andra i min närhet!
Det känns bara lite tungt just idag, just nu...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar