40 års? kris

40 års kris är väl det samma som 50 års kris så egentligen så är det nog en mitt i livet kris!?

Mitt liv känns verkligen upp och ner! I helgen kände jag mig lycklig, det kändes som jag börjat landa lite i mitt "nya" liv i min nya lägenhet, nya jobb, nya vänner främst manliga sådana och speciellt en väldigt ny som förhoppningsvis blir mer än en vän.. Med honom känner jag ingen stress som jag brukar och jag känner mig inte så där tok kär som jag brukar tycka (och önska) att jag är. Utan vad som sker med "oss" får tiden och ödet avgöra..

Nu har jag just rensat mina tårkanaler. Var på bup och hade samtal med 4 kvinnor, 2 från sociala och 2 från bup, i dag ang min 14 åring som har gjort lite bus igen pga detta internet.. Och mer än så tänker jag inte gå in på det.

Men när jag satt där på bup tillsammans med hans pappa som är en bra pappa så kände jag mig anklagad - brottet: Dålig förälder.
Sen tänkte jag till och övertalade mig att vi faktiskt satt där för att tillsammans hjälpa denna unge man som är i den åldern då man vill frigöra sig, bli vuxen, få ansvar, prova nytt och känna sig stor!
Detta är ju inte så lätt alla gånger varken psykiskt, fysiskt och att välja rätt beslut. Att välja fel beslut har vi alla gjort och det är ju inte alla som har haft föräldrar eller andra vuxna som funnits där när man behövt stöd och hjälp så det känns i alla fall bra att vi var där. När jag gick i 8:an så var jag inte hemma så mycket som min son är och det är jag tacksam för! Men det går ju att göra bus ändå nu för tiden då internet finns...
Jag gick därifrån, pratade med pappan och vi var överens och det kändes helt ok.

Men sen kom jag hem och jag är ju fortfarande dum som gör fel beslut så jag har bestämt att jag ska jobba över 3 dagar denna vecka och jag vill göra annat som jag bör vänta med till helgen då jag är ensam och inte har ett dugg att göra. När jag kom hem var jag trött och ville bara lägga mig i sängen och läsa. Men den yngsta sonen har prov i Geografi i morgon så det är bara att sätta sig med honom och träna och han kan förstås inte så mycket för att hans föräldrar har inte varit på honom tillräckligt att han ska nöta in land och städer. Sen får jag se att den äldre håller på med sin Iphone, den som jag borde ta ifrån honom, då insern jag att jag orkar inte ta tag i problemet i kväll det som vi disskuterade på bup i dagn Och jag ska ju även träna för det är viktigt för att min kropp ska må bra. Den fysiska biten men det är samtigt psykiskt påfrestande då jag upplever att jag inte har tid.
Så medan jag tränar så passar jag på att gråta och det är skönt men samtidigt jobbigt så klart för man gråter ju inte för att det är roligt. Men det är lite förlösande! Nu känns det ok, men fy fasen för livet mitt i! Man måste vara så klok, ska ta rätt beslut och det rör ju även andra ibland..