Är så gnällig

Även om jag börjat tänka annorlunda så insåg jag i natt att jag blivit en sån där person som jag har svårt för. Eller så har jag varit sådan hela mitt liv! :D

Jag gnäller om allt, om min rygg, min mage, mina ärr, mitt jobb, mitt boende och att andra bara bryr sig om sig själva och inte lyssnar på mig.

Det är dags för en förändring! Genast!
I några timmar i alla fall... :D
Då jag är så hattig och kan inte vara konsekvent alls.
Så gnälla kommer jag fortsätta att göra men kanske inte just i dag!
Ena stunden ska jag vara positiv och andra är jag negativ till allt.
Ena stunden ska jag banta, träna och inte dricka och i andra stunden gör jag motsatsen.
Jag vänder verkligen kappan efter vinden beroende på hur vinden (mitt humör) blåser i dag.

Jag kan se på hur jag är på ett komiskt sätt, jag kan skratta åt mig och mina misstag ibland i alla fall. Men är tveksam att andra gör det. Men skit samma! Jag är som jag är och så är det med det! Jag är i alla fall medveten om vilka "fel" jag har... :)

Börjar komma dit jag vill!

Sakta men säkert börjar jag tänka annorlunda. Arbetar på det om inte annat.

 

Ska lära mig att acceptera att jag ser gravid ut, och inte jojo banta som jag har gjort i 25 år. I dag ska jag rensa ut mina kläder som är för små och försöka att acceptera att jag aldrig kommer att komma i dem. Har jag inte kommit i dem på flera år så lär jag inte göra det i framtiden heller! Alla har olika kroppar och olika förutsättningar, om jag skulle träna 7 dagar i veckan och aldrig äta socker, kolhydrater, fett eller dricka alkohol skulle jag ändå inte få en kropp som en playboymodell. Den gången jag vägde under 60 såg jag sjuk ut, mager i ansiktet men magen och låren var inte lika smala som jag önskade. Så jag ska försöka att acceptera min kropp från och med nu.

Och jag ska försöka acceptera att jag är den mamma jag är och inte behöva göra som jag tror andra tycker att man ska göra. Jag är tillåtande men mina barn är också människor och har själva en vilja att göra det de vill. Varken jag eller de mår bra av att jag tjatar på det som de borde göra för att samhället tycker det. Jag var inte heller en tonåring som tränade och gjorde som man bör för hälsans skull och jag har inte dött av det.. Började träna efter jag var 20 och har gjort det sen dess innan var jag helt ointresserad. Om jag hade fått höra mindre: Du kan bara du vill så hade jag nog mått bättre i dag då min självkänsla hade varit bättre. Eller om jag fått höra att jag duger eller om jag fått beröring och uppskattning för att jag fanns och att jag dög precis som jag var. Då hade självkänslan varit bättre! Och därmed mått bättre psykiskt och fysiskt. Så jag ska försöka sluta tjata på mina söner.. 

Läxa nr 3

Vänd dig till dig själv med vänlighet

Andas och känn efter hur det känns, lägg märke till var du känner din andning som mest, magen,  bröstkorgen eller magen, se om du kan följa andningen.

Försök sakta ned andningen, djupare och långsammare, 4-5 andetag/min.
Se om du kan hitta ett neutralt ansiktsuttryck, låt inga känslouttryck avspeglas i ditt ansikte.
Se sedan om du kan hitta ett mycket vänligt och mjukt ansiktsuttryck, låt käken slappna av.
Nästa steg är att lägga till rösten, hälsa på dig själv med neutralt tonläge.
För att sen göra rösten så vänlig som möjligt, säg hej och så ditt namn på varje utandning under 4-5 andetag. Växla mellan neutralt och vänligt tonläge, observera vilken skillnad det gör för dig när du byter läge.

När helst du känner sig stressad, deprimerad eller annat: Träna på detta.

Semester

Då är jag helt ledig, känns inte som någon större skillnad från de senaste månaderna. Var först 100% sjukskriven i mars och sen 50% fram till semestern. Mina besök hos diverse människor fortsätter denna vecka, har tider att passa mån-tors denna vecka. I går var jag och hyvlade mina ärr som inte vill försvinna, detta gör ont vilket gjorde att jag sovit dåligt i natt. I dag ska jag till psykolog och prata i mer än 1 timme, mitt inne i stan. Passar på att träffa min underbara särbo så det finns någon ljusglimt! I morgon ska jag till tandläkaren och antagligen laga en trasig lagning, gör ont. På torsdag ska jag till sjukgymnasten för min rygg som aldrig blir bra, väntar på en remiss till magnetröntgen nu. Både rygg och mage gör ont dagligen. All smärta och allt jag ska tänka på för att må bättre gör att jag är väldigt trött och ledsen!  

Då jag har mina söner och de bör aktiveras så får jag dåligt samvete för att jag inte gör något med dem. Men jag har ingen ork (och ont i ryggen) till att sticka ut och cykla med den yngsta som helst sitter vid datorn alla vakna timmar. Den andra är nöjd bara han får åka buss så han klarar sig själv. Funderar på om jag verkligen ska behöva orka aktivera den yngsta!? Eller rättare sagt om jag ska ha dåligt samvete? Orkar jag inte så orkar jag inte.. Varken han eller jag vill ut och cykla utan jag gör det bara för att jag bör som en bra förälder. Men om jag egentligen inte orkar men gör det ändå så blir inte det heller bra! 

Hur jag än gör så känns det inte som det blir bra! Vill bara sova, åka bort och bo på hälsohem en månad så någon kan ta hand om mig. Är jävligt trött på att ha ont, vara trött och hela tiden tänka på vad och hur jag ska göra för att må bättre!!!

I dag får sönerna göra det de vill. För jag orkar inte!