Olika sett att se på livet

Jag mår bra! Men mådde dåligt för ca 2 år sedan, vilket gjorde att jag gick till en KBT terapeut och hon hjälpte mig, hon ansåg att jag skulle utredas för ADHD. Jag gjorde det och det innebär att man "gräver" i sitt ursprung, vilket jag i dag är tacksam för! Jag grävde mycket i mitt förflutna och lärde mig mycket om mig själv. Jag mådde dåligt under den tiden och sökte bekräftelse, gick på tre dejter på en helg, vilket min terapeut tycket var galet och det är det!. Mådde självklart inte bättre av det! Under denna tid lärde mig mycket om mig själv, jag "fick" inte ADHD men lärde mig ändå att jag inte är "lika normal som andra".

Jag har alltid haft en åsikt om att Lika barn Leka bäst! Sen träffade jag min särbo och insåg att det kanske inte är så. Jag var ett skilsmässobarn liksom de flesta av mina vänner, jag hade dålig självkänsla och tyckte inte att jag var bra nog för någon. Min särbos föräldrar var gifta tills de dog och han var enda barnet, han har bra självkänsla och är trygg i sig själv,vilket inte var vanligt bland mina vänner! Vi hade helt olika barndomar och han har lärt mig massor (även andra innan honom) vilket gör att jag har inte samma tänk som jag hade för 10 år sedan. Känns som jag tappat mina vänner, jag mår bra men saknar mina vänner. Jag fick lära mig att JAG kan inte ställa upp på alla utan måste tänka på mig själv. Men jag kanske har blivit för egocentrisk!?

Personkemi mellan könen

Vissa killar jag har umgåtts eller haft förhållande med har haft samma intressen som jag. Tex träning, matlagning, psykologi, musik, tv/film etc och attraktion mellan oss har funnits. Men så har något ändå gjort att det inte funkat någon längre tid.

Jag och min särbo har inte många gemensamma intressen egentligen, vi har olika uppväxter och olika kompis kretsar. Men funkar ändå så bra ihop!

Det är märkligt hur personkemin funkar!
Beror detta på våra uppväxter/erfarenheter? Att vi har olika psyken? Olika värderingar på livet? Eller är det ens (dålig) självkänsla som är orsaken?

Personkemi

Redan första gången jag träffar någon kan jag känna att denna person gillar jag. Fast det inte finns någon egentligt gemensamt. Sen finns det dem jag känner att denna person är inte min typ fast vi har massor gemensamt. Ibland håller sig första känslan sig kvar och i andra fall gör den inte det.

Vissa människor kan jag ändra helt åsikt om efter att jag lärt känna den. Under resans gång så händer något, jag eller den andra ändras? Eller beror det på att det tar ett tag innan man (vågar) visar sitt rätta jag? Och om det är så varför? För att duga? Eller för den andra har någon man vill ha? Pengar, status, jobb etc. Eller för att man inser att den andra är trevligare än den ser ut att vara?

Vissa funkar jag bra med på jobbet men inte privat och vice versa. Vissa jag träffat och verkligen tyckt om har jag tappat kontakten med och dem saknar jag ibland. "Separationerna" har berott på flytt eller nya förhållanden. Tråkigt att såna saker ska påverka vänskap men fullt förståeligt då det blir längre mellan varandra eller att man inte klickar med vännens partner. 

Många av mina vänner har jag känt i mer än 30 år, det är vänner som aldrig kommer att försvinna. De är inte många men jag kan ringa dem när som helst och när vi pratar så är det som om vi pratade igår fast det kan ha gått månader sen sist. Sen har jag vänner som jag umgicks jätte mycket med som jag inte har en aning om vad jag skulle säga om vi råkade på varandra. Märkligt det där med personkemi!  

Trodde min självkänsla blivit bättre

Efter att ha gått på KBT, mindfullness och grävt i mitt liv med en psykolog pga en Adhd utredning så trodde jag att min självkänsla blivit näst intill perfekt.

Jag har börjat göra saker eller inte göra saker för att JAG tänker efter vad vill jag. Visst är det skönt att ligga i sängen en hel helg och inte göra någonting. Men efter helgen så känns det som jag kastat bort flera timmar på ingenting. Denna helg som inte är över än har jag tränat, varit ute och gått med mina söner, fikat med en kompis och inte legat i sängen och det känns fasen så mycket bättre! Så ibland måste jag nog ta mig i kragen och göra sådant som jag egentligen inte har lust med just i stunden. Det är som en annan "patient" på mindfullness kursen sa: Tänk inte gör bara!
Ha menade att göra något man tror sig vara för lat att göra. Det känns fasen så mycket bättre efteråt än om jag bara legat i sängen och glott i taket. Så nu ska jag släpa med mig min son ut på en promenad!

Hoppas ni får en härlig påskafton!

Jag skäms

Tror att vi är många som tycker att vi inte har tillräckligt med tid för diverse saker.
Eller jag kan bara gå till mig själv så klart!
Jag tycker att jag inte har tid att umgås med vänner tex. Men allt handlar om att prioritera!
Så jag skäms för att jag inte värderar mina vänner mer än vad jag gör. Jag föredrar att ligga i sängen mina barn helger eller att bara vara med min särbo än att vara social.
Men detta beror på att jag tror att mina vänner är för upptagna för mig vilket gör att inte ringer någon, jag vill inte vara för på. Detta handlar väl inte om att prioritera iofs, det handlar om att jag inte tror att någon vill eller inte har tid att träffa mig. Eller så är jag bara lat.

Hur som helst så är vänner väldigt viktiga! Då jag inte är så social längre så har jag börjat prata mindre, känner mig lite obekväm och att jag inte har något vettigt att säga bland andra människor. Om jag är på möte, kurser eller fest. Jag har alltid varit den som pratar mest, för mycket men nu för tiden pratar jag inte i onödan. Visst kommer fortfarande impulsiva saker ur min mun som inte är genomtänkta och när de gör det så inser jag att jag borde varit tyst. Speciellt då det blir tyst när jag pratat klart.

Jag måste nog ta och vara lite mer social! Fast å andra sidan varför?
Jo för att inte förlora mig själv..

Minnen

Det är väl underbart att vi mest minns det som har varit positivt! 

Jag kan sakna sånt jag gjorde eller människor som jag umgicks med förr i tiden. Som att vara ute och festa, och om jag gör det så inser jag att det inte alls är lika roligt som det var förr. Och jag vill bara hem, till mysdressen och tjocka mysfilten för att titta på någon halvkorkad film. Eller så saknar jag någon person och om jag skulle träffa denna person så upptäcker jag att jag inte alls har något gemensamt med denna person. 

I dag gör jag säkert något som jag kommer att sakna om några år fast jag är helt omedveten om det. Som att mina barn flyttat hemifrån, eller något som jag inte alls tror att jag kommer att sakna. Vänner kan vara en sån sak, de personer man har i sin närhet räknar man med att de alltid ska finnas kvar. Men de gör ju inte det av olika anledningar, så jag bör ta vara på de jag vänner jag har! Jag har isolerat mig med min särbo rätt mycket på sistone, jag bör nog vara mer social. Men det är inte så lätt när även andra isolerar sig. 

Tur att jag inte är författare

Då hade jag inte kunnat levt på det eftersom jag bara får skrivklåda ibland och tycker saker är roliga en kort tid. Jag tröttnar på saker efter ett par dagar eller gånger. Men jag ha provat mer än andra, sjungit i kör, bloggat, provat alla dieter som finns, dansat linedans och bugg (iofs bara en timme), haft flera arbetsgivare, gått mindfullness, meditation, diverse kurser via jobbet etc. Jag är impulsiv och säger mer ja än jag borde, men tack vare det så händer det saker i mitt liv. Och jag fullföljer (nästan) allt jag säger ja till. Denna blogg återkommer jag till då och då, som nu.. Var ju inne på att skriva om hur jag äter men tröttnade på att skriva om det, då det var nytt i några dagar sen var det inget nytt om det (för mig). Försöker fortfarande äta foodmap men visst fuskar jag ibland vilket jag får ångra. Men man lever bara en gång och jag är inte duktig jämt även om jag vill det och får ångest om jag inte är det...Men det är som min särbo säger: Det är som det är!