Helg

Helgerna är till för att ta igen sig på, umgås med sina vänner och göra något roligt kanske-göra det man vill då man har mer tid än på vardagarna.
Jag är glad att mina söner inte har massa träningar som ska passas då det är stressande för mig. Denna helg har jag fikat med min syster som kom hit med sin son. Hade inte hon  kommit så hade jag nog gjort som idag sovit bort halva dagen, i alla fall legat i sängen. Jag orkar inte läsa för jag orkar inte tänka, jag har ingen ork över till något.
När jag sov drömde jag att min son var liten igen så där 3 år och var vildare än de varit. Han sprang ifrån mig och jag hann inte med. Efter ett tag så var sonen en pojke som jag har på min jobb (på förskola) som är enormt energikrävande. När jag vaknade var jag så tacksam över att det var en dröm, alla har vi olika mardrömmar! =)
Är glad att jag inte måste åka och lämna mina barn i dag till deras pappa då det är sportlov och den ena valt att stanna tills i morgon. Det betyder att jag inte behöver göra något mer än att gå ut och gå med min ena son, tvätta och laga mat. Ett litet måste kan bli ett stort problem för mig just nu!

Har fått en jobbig yrsel som inte ger sig, det snurrar till då och då, det är inget jag kan reglera eller skapa. Börjar bli trött igen, tröttheten släppte lite när jag avslutat min antidepressiva medicin.Vilket var som att få ett nytt liv, jag sov mindre och var riktigt pigg när jag vaknade men nu är jag trött igen. Är less på att inte få må bra! Jag är hellre magsjuk i några dagar än att konstant må lite dåligt!!!

Varför jag är trött

Jag går på möten för att

En son är överviktig, träffa sjukgymnast, har fått uppgift att få honom att röra på sig vilket innebär att han och jag går en promenad på 30 min på kvällarna även om jag har haft kvällsmöte på jobbet

Börjar bli hemmasittare-lärare, skolpsykolog lär leda till bup

Förutom utvecklingssamtal även skolläkaren

Läkarbesök för att få adhd medicin

En son är överviktig- har gett upp. =( 

Har kontaktperson som vi ska träffa

Möten på bup med psykolog och

Med en kurator

Förutom utvecklingssamtal i skolan så även samtal med skolläkaren och

Skolpsykologen

Läkarbesök för att få adhd medicin

Egna möten

Utredning av en neuropsykologiskt diagnos

Tandläkarbesök, läkarbesök

Arbetsmöten

Möten på Autismcenter för ett barn på jobbet

I snitt har jag möten minst 2 gånger i veckan. Som påverkar mitt arbetsliv genom att jag måste gå tidigare och ringa och boka/avboka möten-skapar dåligt samvete för kollegor och barn. Och det blir mindre tid för mina barn-skapar dåligt samvete för dem. 

Om jag bara arbetade mina 35 timmar och kunde gå hem och göra vad som helst skulle jag orka så mycket mer. Då skulle jag inte känna mig stressad pga dåligt samvete, och skulle inte behöva ha koll på så mycket tider och platser. Jag blir stressad när veckan inte ser ut som den ska, när det inte är samma rutiner varje dag. Så jag är stressad vilket leder till irritation, trötthet och ingen ork till att träna eller att hitta på något med vänner. Minsta lilla motgång kan få mig att gråta speciellt på måndagar då jag har hela veckan framför mig. Fredagar har blivit väldigt värdefull för mig.  

Vad gör stressen med min kropp

Börjar stressa upp mig över hur stressen påverkar min kropp. Om stressen är så hemsk borde jag ha blivit sjuk för länge sedan. Har varit stressad/orolig sen jag var barn. Nu är den värre än någonsin och jag försöker att ignorera mina tankar som stressar upp mig. Men det är inte så lätt att ändra på sig.

Jag önskar att jag levde annorlunda och då menar jag inte att jag var rik och lyckligt gift. Utan att jag var medelmåttig och gjorde "det man ska" som att träna regelbundet och verkligen tycka om det. Eller att äta middag tillsammans med mina söner och ha det trevligt, se fram emot det som dagens höjdpunkt. Jag önskar innerligt att jag inte stressade upp mig för saker som ska ske om flera dagar och som är bagateller.
Om jag kunde leva så som jag borde så skulle inte stressen finnas hos mig som en självklarhet, som något som min personlighet. Jag förstår att människor i min omgivning blir stressade av mig då jag själv blir stressad av mina tankar och beteende.

Jag ska kolla upp 2 nya leverfläckar igen då jag haft malignt melanom och har tagit bort 3 leverfläckar tidigare. Inte för att jag egentligen är oroad för att det är cancer igen men bara för att det är lika bra. Det är märkligt, för det är jag inte stressad över, kan vara för att det kan inte jag påverka. Är jag fysiskt sjuk så är jag och då kan jag inte göra något åt det utan jag måste lita på sjukvården. Och det om något borde jag väl oroa mig för!? Men det gör jag inte.



Från vårdguiden:

Man kan bli sjuk av stress

De flesta kan hantera plötsliga och påfrestande situationer. Kamp-flyktreaktionen varar vanligen i några minuter eller möjligen timmar, men om man alltför länge och alltför ofta är i en kamp-flyktreaktion kan man få problem med sin hälsa. Till exempel kan det leda till att blodtrycket blir förhöjt också i vila och till att spända muskler börjar göra ont. De olika hormoner som utsöndras i blodet kan med tiden göra att man får minnes- och koncentrationssvårigheter eller blir nedstämd eller deprimerad.
Om man inte tar sig tid för återhämtning, kan man få andra sjukdomar. Till exempel kan hjärtinfarkt, fibromyalgi och andra långvariga smärttillstånd orsakas, utlösas eller förvärras av stress

Trött på att inte ha ett normalt liv

Går på så mycket möten just nu att jag börjar fundera på om jag ska strunta i dem eller jobbet. Både ock är svårt att orka med just nu för mig! Det gör mig irriterad över småsaker, jag har för mycket i huvudet. Saker som är utöver de vanliga rutinerna stressar mig, jag måste ju hålla reda på tider, ställen och när jag måste åka. Helst vill jag klona mig då jag behövs både vara hemma, på jobbet och på dessa möten. Skulle ha ork över till träning med vänner. Jag måste träna i form av att gå ut och gå med min ena son för annars måste han börja på en träningsanläggning till hösten och det innebär nya tider att passa. Och det vill jag undvika även om de flesta möten jag går på snart är slut tack och lov!

Starka känslor man kan få av någon annan

Vad andra människor påverkar mig eller dig. Egentligen är man rätt maktlös mot sina känslor.. 

En sång, lukt, blick, rörelse, bil, klädesplagg, ett ljud kan få oss att minnas en person vare sig det är ett positivt eller negativt minne. Vissa saker sätter sig djupt inom oss, oftast är det de negativa upplevelserna som fastnar och vill inte släppa i oss.

 

Och om man får ett positivt minne kan man få för sig att man vill återuppleva det men det är sällan den positiva känslan kommer tillbaka. Ett tidigare förhållande är lätt att återuppta tex, att ha sex med sitt ex. Men det är inget som brukar bli bra, inte vad jag har hört någon tycka i alla fall. 

Det kan vara så simpelt som att göra en maträtt som man tyckt varit jättegod och när man gör den igen så var den inte lika god som man minns den. Så var det för mig i helgen, lite besviken på det goda maträtten som jag sett fram emot en hel vecka och så var den inte god som jag trodde. 

Det är väl bra att man oftast kommer ihåg det som var positivt och har lätt att förtränga de negativa. Men är det så att det har varit något som har varit riktigt dåligt och ger oss väldigt tunga tankar så är nog ens tankar svåra att vända till positiva tankar. Och då kan de där små påminnelserna få oss att rysa, och en liten betydelselös sak som en lukt kan nog förstöra ett par timmar för oss. Och det beror på våra känslor väl?!  

Just nu känner jag mig lite yr och trött så jag kan inte riktigt tänka så jag vet inte om jag själv förstår vad jag skriver... :) Ha en skön söndagseftermiddag i alla fall, själv ska jag på bio! 

Sonens asperger

Det händer att jag får A-ha tankar! =)

I morse tänkte jag på min son, har sagt att han har en lättare Asperger men i morse insåg jag att han är lite annorlunda och inte så lite egentligen. 

Han började åka buss med sin mormor varje helg då han var typ 4-5. Han går ibland upp 04.00 på vardagarna för att hinna åka buss innan skolan, han gör matsäck kvällen innan. Och det är inte många andra 15-åringar (med flickvän) som går och lägger sig 21 för att han ska ut och åka buss. Förutom hans jämnåriga flickvän så är han inte intresserad av andra jämnåriga kompisar. Hans kompisar är busschaufförer i medelålder oftast kvinnor. Så visst har han asperger! =)

Inga planer på att återuppta bloggen

Men kände ett behov av att skriva av mig. Kanske iofs borde skriva här i stället för på FB då alla inte orkar läsa mitt ordbajsande där, även om de inte behöver läsa det men jag förstår att jag är tjatig. Fast jag tycker det är lite kul att provocera människor angående Adhd och asperger då det tydligen är något som folk har olika och starka åsikter om detta.

Skrev att jag genomgick en utredning om eventuellt adhd eller bipolär eller vad det är. Det var någon som ifrågasatte om det var så eller om det kunde bero på än det ena än det andra. Lite märkligt för om jag skrivit att jag led av en fysisk sjukdom som jag haft sen barndomen så hade reaktionerna varit någon helt annan. Då hade folk skrivit positiva heja rop men nu ifrågasätts jag istället. Varför är det fortfarande skamligt att ha en sjukdom som inte syns?!

I´m back

Jaha då har man provat att äta antidepressiv medicin ett år. Ett år av mindre impulsiva idéer, väldigt mycket trötthet, lite avtrubbad. Inser att jag möjligen var deprimerad just då förra året efter en separation. Men egentligen var och är det inte det som är mitt problem. Utan min stress som beror på Adhd?
Nu förstår jag att människor i min närhet tyckt att jag har varit stressande då jag själv blir stressad av mig själv. Känner av min lilla gubbe som springer i min kropp och försöker forcera mig framåt mest hela tiden.
Vilket är jobbigt men jag vill inte äta antidepressiv medicin igen och vara så fruktansvärt trött som jag varit. När jag avslutade medicinen mådde jag jätte dåligt i en dag tack och lov men det är skrämmande hur mycket medicin kan påverka en fysiskt!
Läste ett bra blogginlägg som jag känner igen mig i som jag delar med mig av här:

http://annorlundalandet.wordpress.com/2014/02/04/foralder-med-egen-diagnos/

Ta hand om dig/er!