Ledsagare

Jag skulle behöva någon som säger åt mig vad jag ska göra. Har svårt att ta beslut om enkla saker som om jag ska tvätta håret eller inte. Förstår inte hur jag ska kunna arbeta när jag inte kan bestäms mig för så enkla saker... Ska på rock of agea och den har jag velat se länge men jag skulle nästan hellre ligga hemma i sängen och titta på TVn. Överväger starkt om jag behöver sjukskriva mig!

Rörigt!

Hade ångest redan i torsdags för att jag ska arbeta på måndag.
När jag skulle handla i morgon så stod jag bara där i butiken och kunde inte bestämma mig vad jag skulle handla, kände mig handlingsförlamad. Tänkte nästan gå ifrån butiken utan att handla.
Ska på Rock of Ages i kväll men kan inte påstå att jag ser fram emot det.
Gör saker som jag aldrig gjort i mitt liv, skolkar från jobbet tex.
Har svårt att planera min dag i dag, det borde väl inte vara så svårt?

Jag skulle vilja vara hemma några månader överväger på att sjukskriva mig men jag vill inte vara en sån. En sån där som inte klarar av jobbet, livet och alla måsten.

Dålig förmåga eller ett stort bekräftelsebehov.

Jag måste lära mig att inte alltid ställa upp för andra eller ge bort saker, att säga nej och vara krånglig.

Jag tackar bara ja när jag får tider (tandläkare, läkare, utvecklingssamtal etc) även om den inte passar, ställer aldrig krav på att det ska passa mig. Jag står givakt för andra och gör som andra vill, jag tar de uppgifter som ingen annan vill ha. Och intalar mig själv att jag är så flexibel och har inga problem att ta det som ingen annan vill ta som tider och uppgifter. Tycker inte om att sjukskriva mig för jag ställer till det för kollegorna. Ifrågasätter ingen då de kan bli irriterad på mig. Jag betalar mat, nöjen och står med bil, inte bra för min anstängda ekonomi. Jag städar åt andra, åt mina barn och åt barnen på jobbet, låter dem inte att bli ansvarstagande. Jag är den perfekta att utnyttja...Snacka om dumsnäll!

Jag har en dålig förmåga att göra så för att bli omtyckt.  Tveksamt om jag blir mer omtyckt! Jag kan i alla fall förstå att jag gör fel! :)
Den enda som ställer det kravet på mig är jag själv och jag är tyvärr envis och har svårt att ändra på mina brister. Jag måste lära mig att jag duger som jag är utan att alltid göra som andra vill. Jag tycker ju själv om mina vänner fast de säger emot och jag har inga problem när kollegor är sjuka. Det där med att behandla andra som du själv vill bli behandlad lever jag verkligen efter men jag borde nog vända på det också. Behandla mig själv som jag behandlar andra.

Det rätta eller det roliga eller mitt liv?

Jag önskar att jag kunde leva för att ta hand om mig och mina barn. På ett sånt där sätt som (man tror att) andra människor har det. Att jag: Går till arbetet som man brinner för och känner en glädje varje morgon att få gå till. Handlar medan man ser fram emot att få laga en god middag som båda barnen uppskattar. Sitter och hjälper till med läxorna som går galant. Tränar innan man tillsammans med barnen tittar på ett underhållande tvprogram. Kommer i säng relativt tidigt så man är utvilad dagen efter.

Eller att jag: Hade vänner som jag kunde festa, fika och umgås med som bara gav mig positiv energi. Träna på ett inne gym därav min slanka kropp och shoppa kläder varje vecka som satt perfekt. Pengar skulle aldrig vara några problem, jag skulle kunna köpa det jag ville och äta ute varje dag om jag ville. Och mina barn var duktiga i skolan och aldrig hade problem. Fast det där med att gå ut och festa är inte så givande och inte orkar jag det om jag ska vara ärlig. 

Och angående kärlek så skulle jag vilja ha ett kärleksfullt förhållande med en man som:
Var intresserad av mig som person, hur jag har det och hur jag mår. En som visar sin uppskattning genom att handla och laga mat eller ta disken om jag lagat mat. En som vill umgås med mig när tillfälle ges. En som både ger och tar, delar livet och vardagen/helger. En som har egna intressen men som också delar mina (vad de nu är). För nu inser jag att jag trivs rätt bra med ett särboförhållande där barnen inte behöver vara inblandade vilket betyder att man inte kan ses varje vecka. Men har kontakt med via mobil och dator dagligen.

Eller så vill jag vara singel och bara ta hänsyn till mig och mina barn. Och umgås/chatta med manliga vänner. Det är så mycket som ska stämma nu när man passerat 40 och det är inte lätt! Och ju färre man måste ta hänsyn till ju mer kan man bry sig om sig själv.


Som mitt liv är nu så är det inte så som jag önskar. I och för sig trivs jag bra på jobbet men annars känner jag att jag måste stanna upp och fundera över mitt liv och hur jag ska leva det.

Sjuk

Är förkyld, har legat hela helgen och börjar blir bättre. Fysiskt i alla fall, vet dock inte hur jag mår psykiskt. Förra veckan fick jag beskedet att vi ska gå till Bup för min sons skull och han ska få kontakt person. Och det är bra att vi får hjälp med saker vi inte klarar av att hantera. Men jag som ska vara så duktig kom och tänka på att jag kommer att vara borta från jobbet massor och det fick mig att känna att jag orkar inte mer. Jag sjukskriver mig på några månader, det kändes som att det blev för mycket. Sen när det gått några timmar så kändes det lugnare. Men antar att min kropp fick nog och därför blev jag förkyld med mycket värk rätt snabbt.

Nu börjar jag som sagt bli bättre men jag vet inte hur mitt liv är. Det känns lite rörigt igen. Jag borde nog gå på till kbt terapeuten igen. Eller så är det bara så att jag måste lära mig att leva på ett annat sätt än jag tror att jag vill. Jag vill att min liv ska vara på två olika sätt.

Bomull i huvudet

Jag är lite sjuk, vet inte om jag är trött av fysiska eller psykiska orsaker. Visst jag är förkyld men jag har ju varit trött även när jag inte varit förkyld. Har väl någon 40 års kris då jag funderar mycket på om livet är som jag vill. Jag intalar mig det men jag inser mer och mer att vissa delar i livet inte är som jag vill. Livet är inte lätt! Och det finns mycket som inte är lätt, arbete, barn, ekonomin, ensamheten och kärleken. Känns som jag trampar i samma spår gamla spår hela tiden och det blir bara kladdigare och svårare att ta sig fram.
Önskar att jag hittade en lampa med en ande i som levde för att serva mig och berätta för mig hur jag ska bete mig för att vara lycklig. Och det skulle inte skada att vinna pengar så jag slapp arbeta så mycket. Jag hinner inte med arbetet samtidigt som jag inte har något att göra på kvällar och helger. Jag skulle ha ett kväll/helgs jobb kanske?

Ny vän

Livet känns lite upp och ner på något sätt just nu. Vet inte riktigt var jag är och har mig själv och mina känslor. Börjar trivas riktigt bra med mitt yrke, jag har funderat ganska länge på att göra något helt annat men inte kommit på vad. Och nu trivs jag med att få arbeta med barn, jag har ingen nära kollega som jag haft tidigare, det kanske är därför? Jag fokuserar på jobbet...

Och detta med vänner, jag har några få riktiga vänner men de är liksom jag upptagna med sina liv. Det känns som vi har tid att umgås på olika tider, när jag är sällskapssjuk så är de upptagna och vice versa. Så jag har börjat göra något "förbjudet", chatta och bli vän med en förälder på jobbet. Det känns som vi har rätt mycket gemensamt och vi förstår varandra då vi har liknade problem. Andra som inte har samma problem förstår inte hur ens liv är, jag syftar på barn med adhd och asperger. (För det är ju så att man kan inte förstå någon annan om man inte har egen erfarenhet av "dilemmat". Men det är lätt att tro att man förstår och det är lätt att säga till andra hur de ska lösa dilemmat fast man inte har en aning om hur det är. Jag kan inte förstå hur det känns att förlora någon då jag inte gjort det tex. Eller om man har problem med vikten, alkoholen, utseendet, mobbning, fattigdom, otrohet etc.)

För att återgå till min vänskap med föräldern, det känns lite konstigt att börja en vänskap nu när man är äldre. Eller jag har insett att jag har rätt stort bekräftelse behov på att jag duger och det gäller även denna vänskap. Det känns nästan som jag försöker inleda ett förhållande med henne då jag beter mig mot henne som jag gjort mot män. Jag ställer upp när jag känner mig ensam, ger henne saker och erbjuder min hjälp för att få lite kontakt med någon. Fast (jag tror att?) jag uppskattar att ställa upp på andra, det gör mig glad att vara behövd. Men gör det verkligen det? Bör nog fundera på det! Fast jag behöver inte fundera på om jag vill vara vän med henne för det vill jag men jag bör nog fundera på hur jag vänder ut och in på mig själv för att vara till lags för alla runt mig.

Inser att jag har behov av att få den utredningen som ska göras på mig ang någon psykisk åkomma. :)

Oj

Antar att det är några som läser här, trodde inte det. Inte för att jag förstår hur jag ska tolka sidvisningar riktigt men det är i alla fall sidvisningar så då måste ju någon läsa...
Fick en lite fingervisning på FB att jag skriver för mycket av en 15 årig tjej. Då skriver man nog för mycket, hon tyckte jag skulle blogga istället, nu vet jag att hon inte menar illa men hon har nog rätt. Får väl börja skriva här igen kanske. Om jag nu har så mycket i min hjärna som måste komma ut på print. Saken är bara det att jag börjar fundera på om jag vill skriva personliga saker här då jag känner nog någon som läser här. Förut har det inte varit ett problem men nu när jag äter medicin som gör att jag inte är så impulsiv längre och därmed hinner tänka innan jag gör så har jag blivit mer reserverad om jag nu kan vara det.
Bloggar visserligen lite på Viktväktarnas sida men det är ju bara om min viktminskning och den går ju så sakta så det är inte så mycket att skriva om. ;(

Börjar bli mig själv

Har varit så fruktansvärt trött senaste halvåret och det känns som jag varit i ett vakum i 1 och ett halvt år. Nu börjar jag känna igen mig själv, börjar bli pigg, har lust att vara social, tycker arbetet är roligt igen. Trots att jag inte har någon tight kollega, trivs med kollegorna men har ingen som jag kan anförtro mig med men det finns ju vänner utanför jobbet till det..
Har ett särboförhållande och vi ses då och då, känns ok. När jag har mina söner så fokuserar jag på dem och mina barnfria helger är jag helt "fri" då han har sina barn då. Kan vara därför jag känner mig mer social nu, jag har ingen lust att sitta för mig själv på helgerna och bara vänta tills hans barn ska åka till sin mamma så vi kan träffas. Men har bokat lite middagar och ska på Rock of Ages snart. Synd att allt kostar bara, skulle kunna tänka mig att åka på en kryssning.