Jag mår bra! Men mådde dåligt för ca 2 år sedan, vilket gjorde att jag gick till en KBT terapeut och hon hjälpte mig, hon ansåg att jag skulle utredas för ADHD. Jag gjorde det och det innebär att man "gräver" i sitt ursprung, vilket jag i dag är tacksam för! Jag grävde mycket i mitt förflutna och lärde mig mycket om mig själv. Jag mådde dåligt under den tiden och sökte bekräftelse, gick på tre dejter på en helg, vilket min terapeut tycket var galet och det är det!. Mådde självklart inte bättre av det! Under denna tid lärde mig mycket om mig själv, jag "fick" inte ADHD men lärde mig ändå att jag inte är "lika normal som andra".
Jag har alltid haft en åsikt om att Lika barn Leka bäst! Sen träffade jag min särbo och insåg att det kanske inte är så. Jag var ett skilsmässobarn liksom de flesta av mina vänner, jag hade dålig självkänsla och tyckte inte att jag var bra nog för någon. Min särbos föräldrar var gifta tills de dog och han var enda barnet, han har bra självkänsla och är trygg i sig själv,vilket inte var vanligt bland mina vänner! Vi hade helt olika barndomar och han har lärt mig massor (även andra innan honom) vilket gör att jag har inte samma tänk som jag hade för 10 år sedan. Känns som jag tappat mina vänner, jag mår bra men saknar mina vänner. Jag fick lära mig att JAG kan inte ställa upp på alla utan måste tänka på mig själv. Men jag kanske har blivit för egocentrisk!?
